Jag visste precis vad hon talade om. Jag hade under torsdagskvällen sett samma brist av livsgnistan, men jag vågade inte ens beskriva det så. Jag kallade det frånvarande i stället. Utifrån hur han lade ner sitt huvud i bädden kände jag också att han hade gett upp och inte orkade längre. Jag vågade inte se det så, även om jag noterade det.
Veterinären menade att hon såg förbi blodvärdena och att Tamino inte alls var okej. Jag kände hur klumpen i magen växte. Jag fick närmare reda på hans värden där levervärdet hade skenat i väg och blivit orimligt högt. Ena tio gånger mer än sist. Det andra ska ligga under 7 och låg på 177. Albuminet låg på 22 och det låg också lågt jämfört med sist. Sänkan på 30 och ska ligga under 10. Bukspotkörtelvärdet var onormalt. I övrigt normala värden.
Enligt veterinären behövde vi börja förbereda oss och diskutera ett avslut. Jag kände mig väl medveten om Taminos ålder och hans sjukdomshistoria och att ett beslut kunde ligga nära. Rysligt nära. Jag kände mig nästan införstådd i det hela redan när han lades in, men jag förnekade det. Jag ville verkligen inte varken ta farväl eller ta beslut om annat än liv.
Veterinären framförde att med tanke på hans tillstånd och deras erfarenhet så tyckte de väl inte att vi skulle göra fler undersökningar. Vi ville ändå att han skulle undersökas med ultraljud för att veta mer. Fanns det hopp så ville vi veta det.
Sambon och jag tog ändå den jobbiga diskussionen. Det kändes oundvikligt och vi kom ganska snabbt fram till att om hans tillstånd är så pass illa att det inte finns någon som helst chans att vända och få tillbaka hans livsglöd igen, så skulle vi låta honom gå. Vi pratade även om vi ville ha hem honom en stund för att få några dagar innan det var dags. Den tanken var lockande, men samtidigt inte. Varför dra ut på det? Beslutet skulle inte bli enklare. Vad hade Tamino velat då? Att vi inte drog ut på det. Vi kände att skulle vi behöva låta honom gå så skulle det ske relativt snabbt. Skulle man finna enbart negativa besked i ultraljudet så ville vi att det skulle ske under samma kväll. För framför allt Taminos skull ville vi inte vänta och inte heller för vår skull.
Strax innan klockan 17 ringde en annan veterinär. Det var veterinären som gjort ultraljudet. Hon var snabb med att meddela att det inte fanns något positivt i det hon hade sett. Inte nog med att han var apatisk så var hans buk full av vätska, vilket tyder på kraftig infektion/inflammation. Han hade inga normala levervärden. Levern var totalt tumörförvandlad utan någon som helst funktion kvar. Lymfom. Cancer….
Jag insåg vad det innebar och jag grät. Det lilla hoppet jag hade hoppats på fanns inte. Det fanns då bara en väg att gå – den enda väg jag inte ville ta. När veterinären uttryckte att Tamino har ont, då brast det inom mig. För mig var det solklart, ont skulle han inte behöva ha. Han fick inte lida.
Tack vare att sambon och jag hade diskuterat innan under dagen, så kunde jag framföra att vi ville komma in och ta farväl redan samma kväll. Eftersom vi inte kände till hur det skulle gå till och vad vi skulle förvänta oss frågade vi och fick en bra beskrivning. Ingen stress, lugnt och sansat. Sedan fick vi även info om kremering och om vi ville ta hem och begrava själva samt lite info kring detta.
Efter några tuggor mat och nästan en timme senare stod vi utanför dörren till Slöinges Djursjukhus. Sambon, jag, Sally, Tyra och Simba. Jag ville att alla skulle få närvara.
Vi fick komma in på ett rum och jag ville direkt ta tag i frågan till vad som skulle ske efter. Separat kremering och finaste urnan värdig en kunglighet ville vi ha. Men hur såg de ut? En i natur och en i vit. Stor eller liten? Nja, liten räcker säkert. Valet föll på den vita.
Strax efter kom man in med Tamino till oss. Hans blick var oförändrad sedan han blev inlagd. Frånvarande och utan livsgnistan. Han reste sig inte ens upp när han lades ner på golvet med filten han låg på.
Vi mös med Tamino, kramade, klappade och pussade honom. Tog några bilder, utan att egentligen fånga hans tillstånd. Jag ville i mitt minne hålla hans glada och spralliga personlighet. Han var verkligen inte okej, långt ifrån. Han var redo att lämna.
Jag ville hoppas och tro att han var okej och att vi var där för att hämta hem honom. Men trots det kunde jag se att det inte skulle ske.
Jag fick kämpa. Jag ville verkligen inte vara där och absolut inte göra det som var tänkt att vi skulle göra. Det spelade ingen roll vad jag ville.
Det enda som var viktigt var Tamino och vad som var bäst för honom. Vi hade tagit med vår rosa canvasbur som han använt mycket och som han gärna brukade lägga sig i. Han var inte sen med att ta sig in i den och lade sig till rätta. Den enda större rörelsen han gjorde. Vi hade med oss vispad grädde som brukar göra hela flocken tokig, men inte ens det var intressant.
Efter nästan en timme kände vi att det inte fanns något mer att göra. Det fanns heller ingen anledning att dra ut på lidandet för Tamino. Motvilligt tog jag mig upp från golvet och öppnade dörren för att tillkalla veterinären. Hon syntes inte till men jag hörde att hon befann sig i något rum precis i närheten. En djurvårdare mötte mig och jag framförde att vi inte var redo, men att det var dags. Hon skulle meddela veterinären och att det kunde säkert dröja en liten stund.
Vi önskade att Tamino skulle få somna i canvasburen. Jag höll mig nära och hade min hand ingrävd i hans päls när båda injektionerna gavs. Men jag kunde inte titta på varken sprutorna eller när de injicerade. Jag hörde det. Jag ville finnas där för honom hela vägen. Han fick inte känna sig ensam eller övergiven. Jag hoppas han kände sig älskad, trygg och omringad av familjen.
Ungefär klockan 19:15 kände jag att han lämnade och en lättnad flöt över mig. Jag trodde jag skulle bryta ihop och gråta kraftigt. Jag vill tro att det handlar om att Tamino fick tillbaka sin livsgnista och livsglädje. Att han fick lämna lidandet och kämpandet och äntligen känna sig fri, ung och frisk.
Efter sig har han lämnat en stor sorg och saknad. Känslor som jag behövt hantera och tillåta. Det är okej att bli ledsen, sörja och sakna. Tårarna har runnit med jämna som ojämna mellanrum. Stundvis hamnar en chockliknande känsla över mig när insikten att han faktiskt är borta tränger sig på.
Idag har det gått en vecka. Största delen av denna text skrev jag samma kväll och tårarna rinner igen.
Under den veckan som gått har vi pratat massor om Tamino. Allt vi minns att vi gjort och gått igenom tillsammans. Allt han fått uppleva. Alla hans påhitt. Hans sätt att vara, att hantera olika situationer och hans inställning till livet.
En vän berättade redan under kvällen innan vi fick ta farväl av Tamino om hur hon hanterat sin ena hunds bortgång. Att hon pratade om honom som om han fortfarande fanns, om än dock i en annan form än den fysiska. Jag tyckte det lät så fantastiskt vackert och jag kände redan då att jag ville göra detsamma.
Vid varje promenad med de andra har jag tagit med hans koppel och hängt det runt min nacke. Jag har pratat med honom som om han faktiskt vore här.
Jag tvivlar inte en sekund över att han fortfarande finns med oss, även om det inte är i den form jag hade önskat han vore. Men jag finner en viss tröst, glädje och tacksamhet i känslan om att han är närvarande.
Även om jag verkligen inte ville ta de där beslutet, så vet jag att det var det enda rätta att göra. Jag vägrar tänka på det som att vi tog hans liv, dödade eller avlivade. Ord som känns så kalla, hårda och kärlekslösa. Jag ser det hellre som att det var något som han önskade och behövde, som vi med all vår kärlek gav till honom och släppte honom fri.
Mitt bland känslorna med sorg och saknad kan jag emellanåt uppleva glädje, lycka, stolthet och tacksamhet. Allt i att fått ha den här tiden som Taminos matte.
Vår varmt älskade och djupt saknade kungliga Tamino! <3