En bit längre in i promenaden så traskade tjejerna lösa framför oss och Tamino följde mig som en liten skugga, på min högra sida. Samma sida där jag höll i stenen.
Plötsligt tappade jag styrkan i handen och stenen for mot marken – rakt på Tamino – som skrek till.
Jag fick panik och kollade Tamino för att kolla vart stenen träffat. Han kisade med sitt högeröga, men verkade i övrigt vara okej. Vi traskade vidare och jag svor över att jag skulle envisas med att ha stenen hem.
Vi hann inte så mycket längre när jag upptäckte att Tamino inte kunde gå rakt, utan såg mer omtumlad och yr ut. Jag väntade inte utan tog genast upp min telefon för att ringa veterinär. Under tiden fick sambon bära Tamino. Jag hann förklara vad som hänt och djursjukvårdaren hann inte säga så mycket innan jag konstaterade att Tamino började spy från sambons armar.
Då var det inte så mycket snack, vi fick åka in.
Jag hade så dåligt samvete och mådde så dåligt hela vägen till Slöinge.
Enda bilen på parkeringen, blev snabbt mött av en djursjukvårdare som släppte in oss och ännu snabbare kom veterinären in till oss på undersökningsrummet.
Veterinären kollade igenom Tamino och letade efter sår och om han ömmade någonstans. Han blev erbjuden lite blötmat som han slök snabbt. Veterinären konstaterade då att han inte mådde illa. Veterinären lyste honom i ögonen, dels för att se reaktionen på pupillerna men också i ögonbotten om där blivit någon blödning. Hon kollade hans rörelse och beteende. Hon berättade också att deras skallar är rätt hårda, något som jag förstod det som att det krävs mer än min sten som oturligt nog föll över honom för att spräcka skallbenet.
Då Tamino verkade glad och pigg utan någon funnen smärta så valde man att inte göra något. Stanna behövde han heller inte göra. Dock ville veterinären att Tamino skulle få sova i sovrummet under natten – om han inte redan gjorde det, för att vi skulle uppmärksamma snabbare i fall om han skulle bli sämre.
Han mådde bra redan på hemfärden från djursjukhuset och det enda som fick sig en törn är mattes samvete. Trots att det var en oavsiktlig olycka så undgår jag inte att klandra mig själv.