Det är otroligt vad tiden går. Vår fina, goa och underbara Sally fyller 4 år idag och det firar vi givetvis! <3 Så här såg hon ut (se bilderna nedan) när hon annonserades ut vid 8 veckors ålder. Jag har lånat bilderna som uppfödaren använde till annonsen. Det var dessa bilder som fick mig att fastna och känna att denna tjej skulle bli vår. <3
1 Comment
Julen närmar sig stormsteg. Om en månad har vi julafton och igår var det dags att med några kompisar baka lite julgodis. Det blev mintkyssar, fudge, knäck, choklad och marsipan i olika former. Får ju inte glömma att nämna pepparkakshuset. Hundarna fick vara med och de blev snabbt trötta med totalt 4 barn och minst lika många vuxna som tittade in. Sally stortrivdes när två barn satte sig och kastade boll med henne. Kompisen har ett stort skafferi man kan gå in i och hon gick ut och in i detta emellanåt för att hämta ingredienser som behövdes i bakandet. Plötsligt kommer Sally ut därifrån när dörren öppnades. Hon hade alltså varit instängd utan att vi hade en aning om detta även om kompisen varit noga med att fösa ut nyfikna nosar innan dörren stängdes. Sally hade på något vis lyckats smita in ändå. Haha! Idag bjöd solen av sig själv och vad passar inte bättre än att ta en strandpromenad. Ja, vistelse är kanske mer rätt ord, för vi gick inte så långt. Det blåste svinkallt, men vi njöt av att få ta del av solens strålar. Även hundarna verkade tycka att det var roligt att få springa runt på stranden. Innan vi körde helt hem stannade vi till vid ett stort fält där ett spår till Tyra lades. Det längsta hittills i hennes spårkarriär med 550 meter. Sedan fick det ligga och dra sig i en timme, medan vi fixade mat som vi kunde äta efter att spåret gåtts med Tyra.
En timme går rätt fort och snart var vi ute med Tyra. Vi såg en bil parkerad vid fältet och en tjej som troligen lagt ett spår till sin hund som väntade i bilen. Där brukar normalt sett inte stå bilar i det området annars. Vi hoppades att våra spår inte skulle stöta samman och lät Tyra påbörja sitt. Hon gjorde som tidigare gånger ett bra jobb. Speciellt med tanke på att tjejen vi misstänkte gjort ett spår nära vårt hade lagt sin belöning till sin hund mitt i vårt spår. En definitivt bra störning, som Tyra först trodde var hennes belöning men hon insåg ganska snabbt att det inte var det och fortsatte spåret och hittade sitt mål och sin riktiga belöning. Snyggt gjort av henne, tycker jag! Hundarna är aströtta efter helgen och vi har en riktigt lugn och skön söndagskväll, som nu ska avnjutas med en film och fruktsallad. Igår - 18 november - har Tyra levt tillsammans med oss i hela 2 år.
Efter att ha levt med Sally i drygt 1,5 år kände vi att vi ville utöka flocken med en hund till. Kooikern var redan vid första mötet en intressant ras och som vi kände att vi ville undersöka om den passade oss, därför bokade vi ett möte med en uppfödare. Vi hade ett väldigt givande möte där vi fick bekanta oss med rasen och ställa frågor och vi kände att en kooiker absolut skulle kunna bli vår andra hund. Hemma hos uppfödaren befann sig Tyra, som letade en fodervärd att flytta hem till och jag föll för hennes söta framtoning. Vi åkte hem och funderade och diskuterade. Vi ville att Tyra skulle få flytta hem till oss, men vi hade fortfarande en viktig aspekt att ta hänsyn till - Sally. Tjejerna skulle fungera ihop, så vi bokade in en ny träff för att låta tjejerna träffas. Ett möte som helt skulle avgöra vårt beslut och ganska snabbt bjöd Sally på en lekinvit till Tyra och de busade. Till synes inga problem och beslutet togs. Iväg till veterinär för besiktning av Tyra. Utan anmärkning satte vi oss sedan och skrev papper och shoppade in halsband, koppel och bur till bilen. Sedan bar det av hemåt och det är nu 2 år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Tyra utvecklas och vi med henne. Mer kommer definitivt hända, men vad får framtiden utvisa. En spännande utveckling att följa och delta på. Bilden till vänster är tagen i mars 2012 och bilden till höger är tagen i november 2013. Vilken underbart vacker dag det varit idag! Men det innebar inte att jag varit ute hela dagen, däremot har jag definitivt känt mig piggare än på länge. Så det blev gjort en del, medan Sambon var iväg på hundkurs med Tamino. I torsdags skulle jag egentligen varit iväg på möte och eftersom jag hade namnsdag tyckte jag att vi skulle ha lite god fika att fira med. Men mötet flyttades till imorgon och därför har jag bakat idag. Det blev chokladmuffins, schackrutor och minttoppar. Mums! Men lite solsken har vi fått. Jag tog chansen att lägga ett nytt spår till Tyra och valde att göra detta på samma område som hon fick göra första gången med mig. En åker som innehåller en massa rådjurs och harskit som intresserade mer första gången. Den här gången gick hon som en klocka! Hennes fokus låg tydligt på spåret. Riktigt häftigt! Bilden nedan visar spåret jag la till vänster och spåret som Tyra gick till höger. Dock upplever jag inte att runkeeper har noterat min väg helt korrekt och att spåret som Tyra tog stämmer bättre överens med min upplevelse över hur jag faktiskt gick. Vårt andra spår ihop och jag är jättenöjd! Tyra har spårat många gånger med Sambon och de har även gått kurs ihop. Men idag har jag debuterat i spårning med Tyra. Hon och jag har spårat, utan Sambon för första gången.
I helgen visade Sambon hur det hela gick till och jag fick känna på att hålla i andra linan. Det kändes dock konstigt att behöva gå ut utan att ha en enda hund med sig. Onödigt närmare bestämt, men när man ska lägga spår så går det ju inte att ha dem med. Då regnet öste ner så fick jag smsa och fråga min Sambo hur länge spåret kunde ligga, väntade den stund han rekommenderade och tog sen med mig Tyra ut. Hon hittade vart jag hade startat och började dra mig ut. Men ganska snabbt så upptäckte jag att hon letade annat än mitt spår - rådjurs och harskit - som hon mumsade i sig. Jag visste egentligen inte hur jag skulle göra, men valde att dra bort henne när jag såg att hon letade efter en punkt och började smaska. Detta hände ett flertal gånger och jag trodde att vår första spårning skulle gå åt helvete, rent ut sagt. Jag fick för mig att ta oss tillbaka där vi började, men kom på att det egentligen kunde kvittat då jag ju i princip lagt ifrån mig ett doftspår till. Men jag var fast besluten om att vi skulle nå mål - där plastburken med godis låg. Tyra verkade sen äntligen greppa det jag ville och drog med mig i ett spår som hon följde och visst tusan kom vi fram till målet! Den här gången fick Tyra ha på sig min mobil, för att få fram hur väl hon följer där jag gått. På bilden nedan kan ni se hur det gick och för att vara första gången, så är jag rätt nöjd. Nu kan det bara gå bättre. En vecka har passerat sen tjejerna rök samman här hemma. Sallys fysiska sår har läkt, men frågan är om de psykiska har läkt. Jag tror aldrig jag hört Sally pipa så mycket som hon gjort sen attacken. Stämningen här hemma har varit spänd och orolig, men det har sakta men säkert återgått till det normala. Tyra, som jag upplever var den som startade igång det hela, har lugnat ner sig, vilket är väldigt skönt för oss alla. Eftersom Sally behandlats med penicillin mot infektion på grund av såret och det var sju dagars karens på den, så kunde jag inte tävla rallylydnad i Helsingborg igår som jag hade velat. Jag valde att få behandla henne med infektionshämmande för att minska risken för infektion, så klart. Hälsan gick före, trots att jag visste att tävlingen skulle gå bort. Men det kändes samtidigt jobbigt att välja på - Sallys hälsa eller tävling. Jag ville ju klart både ock, men det går ju inte att kombinera dem båda. Men det kommer fler tävlingar, som tur är! Som jag berättade i inlägget "Verklig mardröm", så hade vi det lite struligt med att få ut medicinen till Sally på apoteket. En kvinna tog emot oss i receptdisken och sa att de inte hade den förpackning som det stod på vårt recept att vi skulle ha samt de kunde erbjuda två mindre i stället som de hade hemma men som skulle kosta dubbelt så mycket. Då vi ville avvakta om något av de andra apoteken fått ordning på sitt datorsystem, så lade kvinnan undan dessa två förpackningar till oss. Men utan samtal från något av dem andra, så fick vi köpa - av kollegan till kvinnan - de båda förpackningarna i tron om att de räknat rätt på hur mycket vi faktiskt behövde. När vi i torsdags hade medicinerat Sally i fem dagar, hade vi enbart tagit slut på ena förpackningen och behövde inte mer, då vi egentligen enbart skulle behandla i fyra dagar. Så vi tog oss in till apoteket i hopp om att få återlämna förpackningen samt få tillbaka pengarna för den. Vi blev mottagna av samma kvinna i receptdisken som direkt skyllde ifrån sig på sin kollega för felet och skickade oss till denne i stället för att städa upp efter sig. Något jag blev otroligt irriterad över. Jag anser att hennes jobb och service hade varit att bara fixa till det hela för att hon som apotek felat och möjligen bett om ursäkt för detta. Jag kan inte nog uttrycka hur missnöjd jag blev över denna kvinnas barnliga beteende. Över till något mer betyligt trevligare ämne. Sambon brukar spåra med Tyra, både personspår och viltspår, och med tanke på att jag är hemma så mycket på grund av min tradiga arbetslöshet så frågade jag honom hur han gör. Han berättade hur han la upp spåret, la belöningen i spåret och hur han låter Tyra jobba på och drar med honom framåt. Igår skulle han lägga ett spår och jag fick följa med för att se hur det faktiskt såg ut. Vi traskade en bra bit på en riktigt blöt åker och placerade ut belöningen i form av en liten plastburk med godis i. Sen kom den roliga väntan. Men i stället för att bara vänta, tog vi ut alla för en gemensam promenad. När den var genomförd och vi var hemma igen så släppte vi in Sally och Tamino, medan Tyra gjordes klar för att följa med oss ut en tredje gång. Ett antal meter innan spåret började fick Tyra sin långlina på sig och hon satte nosen i marken direkt. Det var häftigt att se henne spåra, få hålla i andra änden av långlinan och känna hur hon drog med mig i rätt spår. Jag hade igång min runkeeper när vi la spåret och även när vi gick med Tyra. Nu i efterhand kanske det kunde vara smartare att: 1) starta och stanna mätningen vid start och stopp av spåret och 2) att jag har på mig mobilen när jag lägger spåret och låter Tyra ha den på sig när hon spårar, så man kan se en mer rättvis bild av hur väl hon följer spåret. Så länge man lever, så lär man! Att Sally morrar på Tyra här hemma emellanåt är inget ovanligt, framför allt inte på kvällstid. De kan emellanåt få för sig att kivas och det är något vi brukar låta dem sköta själva. Men natten till söndagen gick det för långt… Efter att Sally morrat ordentligt på Tyra i soffan, där vi alla satt och mös, så rök de plötsligt ihop. Ingen av dem tänkte lägga sig och jag insåg snabbt att vi behövde gripa in för att de själva inte skulle avbryta. Jag reagerade och tog tag i Tyra och skulle ta mig ner från soffan. Sally fullkomligen skrek. Jag förlorade greppet om Tyra och de flög ihop igen. Fick tag på Sally, men kände direkt att jag borde få tag på Tyra i stället då hon gjorde utfall och troligen var den som höll igång det hela. Jag fick tag på Tyra och situationen lugnade sig. Jag var dock långt ifrån lugn – i alla fall inte inombords där adrenalinet flödade på ordentligt. Situationen var skrämmande och obehaglig. Jag drog ett antal djupa andetag för att hitta lugnet, som långsamt hittade tillbaka. Tyra låg under mitt grepp och Sally visade tydligt att hon också tyckte det hela var jobbigt. Jag tror aldrig jag sett henne så låg och det gjorde ont i mig. Det var otroligt jobbigt att se. Snart såg jag att Sally hade blod i pälsen på halsen. Vi lokaliserade varifrån blodet kom och fann att Tyra lyckats bita hål i vecket mellan huvudet och halsen, nära strupen. Vi rengjorde och jag blev orolig, så vi kontaktade veterinär som rådgav oss att hålla koll på Sally under natten så hon inte försämrades och att de ansåg att akutbesök hos veterinär inte var nödvändigt, men att vi kunde se till att få ett besök som idag. Vi tackade och la på. Det gick en stund och jag var inte alls nöjd med rådet. Jag tänkte att om vi ska vakna under natten för att checka av hur Sally mår, så skulle vi ändå förstöra natten och att vi lika gärna kunde köra ner till Helsingborgs djursjukhus direkt i stället. Dessutom var jag orolig över att Sally fått fler skador som inte vi kunde se och kände att jag inte skulle kunna sova lugnt innan jag fått veta att hon faktiskt var helt okej. Klockan var närmare ett på natten när vi ringde djursjukhuset igen och önskade få komma in. Vi var välkomna och de informerade om den ökade avgiften då besöket skulle ske under jourtid och en helgnatt. Men eftersom det inte var längesen sist vi var inne just en sådan tid, så hade vi full koll på detta. Vi körde ändå ner. Det tar nästan en timme ner till Helsingborg och resan kändes nästan oändligt lång. Men vi kom fram och väl framme fick vi vänta nästan en halvtimme innan veterinären dök upp, trots att sköterskan sa att det skulle ta en liten stund. Sally fick lov att nosa omkring i väntan och hon kändes som att hon blivit sig själv igen. Inget haltande eller så heller. Veterinären dök upp, hälsade, vi berättade om händelsen och om Sallys sår. Veterinären undersökte och tyckte såret såg litet ut, till skillnad från vårt tycke. Dock har hon fler erfarenheter om hur det kunde sett ut. Det blödde fortfarande något och det var svårt att se under all blodprydd päls, så en rakapparat plockades fram för att trimma fram såret. Till min stora förskräckelse. Jag är emot rakning i så stor mån som det är möjligt, så jag bad om att hon verkligen bara rakade minsta möjliga. Sedan fick vi två alternativ. I vanliga fall brukar de dränera liknande sår för att underlätta rengöring, men det skulle innebära mer rakning, sövning och ingrepp för att sätta in dräneringen. Det var det ena alternativet. Det andra var att låta såret läka av sig självt i risk för att det skulle bli en böld, som vi lite längre fram fick skära i för att få bort. För mig var det som att välja mellan pest eller kolera. Tidigare har det alltid funnits alternativ som känts bättre än de andra, men inte i detta fall. Jag fick ont i magen och kunde inte stå kvar vid Sally och undersökningsbordet, utan fick sätta mig ner medan sambon tog över vid Sally. Jag tror att veterinären förstod det jobbiga i det hela och tyckte vi kunde börja med att se om hon kunde skölja såret med saltlösning. Jag hade då kommit på fötter igen och kunde hålla nätt i Sally medan veterinären sköljde. Sally skötte sig superfint och bråkade inte, utan lät det hela hända. Jag såg hur saltlösningen fick Sallys hud på halsen att röra på sig och det såg inte bekvämt ut alls. Vi valde till slut att själva sköta om Sallys sår och hoppades på att bölden inte skulle uppkomma. Dessutom fick vi hem ett recept på penicillin för att minska risken för infektion. Sally fick en övergripande undersökning i fall om hon skulle ha någon annan skada som vi missat. Tempen kollades samt om hon haltade eller hade ont i något ben eller så. Även hjärtat, som visade att hon hade en låg vilopuls, så veterinären kommenterade och frågade om vi tränade henne vilket vi ju gör. Kändes som en fin komplimang! Vi kom hem strax innan klockan 4 på morgonen och då var vi alla tre riktigt trötta och sängen intogs väldigt snabbt, liksom nattåget. Det blev dock inte många timmars sömn och när vi kommit upp upplevde jag nattens händelse som en otäck mardröm. En mardröm som mer otäckt nog var verklig. Vi var tvungna att ta oss upp innan vi egentligen ville för att kunna handla hem penicillinet till Sally. Vi skulle ge detta runt klockan 11, men att få tag på medicinen var inte det lättaste. Vi hade ringt ett apotek hemifrån och fått veta att deras datorsystem inte fungerade som det skulle och att de då inte kunde lämna ut något på recept. Så vi begav oss till ett annat apotek – som vi först fick vänta i en kvart på att de skulle öppna. De öppnade klockan 11. De hade inte rätt storlek och erbjöd oss två mindre, men som de egentligen tyckte blev mer än vad vi faktiskt behövde. Dessutom skulle det bli dubbelt så dyrt. De kontaktade ett tredje apotek, som hade medicinen i rätt storlek hemma. Men som sagt, datorbekymmer. Apoteket lovade dock att ringa oss så snart de fått ordning på datorerna, så vi for till Grizzly en sväng för att inhandla lite träningsgodis och för en sele till Sally. Såret sitter precis i där halsbandet sitter och för att undvika att reta och skava på såret så fick hon en svart hurtta sele. Inget samtal från apoteket och vi kunde inte vänta längre på att få ge Sally sin dos, så vi tog oss tillbaka och köpte två mindre paket för en dubbel så hög kostnad. Sen raka vägen hem! Ingen rast och ingen ro. Hemma blev det snabbt promenad med alla. En promenad som skedde utan några dramatiska händelser, vilket var skönt för jag var helt slut. Inte nog med sömnbristen så tärde fortfarande skräcken och oron över händelsen på mig. Min teori över händelsen är att Tyra förmodligen blivit dräktig och därmed utmanar Sally för att klättra i rang. Det händer aldrig dagtid utan alltid kvällstid, då Sally är trött och sänker garden och det utnyttjar Tyra. Sally är en envis dam och skulle förmodligen aldrig lägga sig. Uppenbarligen tänkte inte Tyra det heller och det orättvisa i det hela är att Sally har inget att sätta emot när det gäller kroppsstyrka och storlek gentemot Tyra. Det skapar också en oro och rädsla. Vi kontaktade Tyras uppfödare som också tror på min teori och hon framförde även att Tyras intention att vilja ta över kan vara övergående. Något jag hoppas på. För Tyra gav sig på Sally även i söndags kväll. Dock hann vi avbryta det hela tidigt och ingen skadades – inte fysiskt i alla fall. Det var fruktansvärt hemskt att höra Sallys skrik när hon försökte att stå emot Tyras attack och hävda sig själv. Sally litar inte på Tyra, tycker inte om att vara nära henne och försöker hålla sig på behörigt avstånd. Jag känner mig fortfarande skakad och skrämd över händelsen samt känner mig liten i sammanhanget. Men jag hoppas att vi med sunt förnuft klarar detta och att det förhoppningsvis är som både jag och uppfödaren tror och att det försvinner. Annars kan det komma att bli jobbigt på andra vis… Efter förra helgens lydnadstävling, bristen på träning i veckan samt fredagens utställning så kände jag att jag hade inga större förväntningar eller förhoppningar på gårdagens lydnadstävling i Oskarström. Visst, önskan om att lyckas finns alltid där, men jag visste att jag inte kunde förvänta mig det utan träning. Samtidigt var det väldigt skönt att släppa förväntningarna och förhoppningarna och bara göra det hela så gott det gick. Det visade sig på plats att en kurskamrat skulle agera tävlingsledare för klass ett – för första gången – och det kändes väldigt tryggt och trevligt. Hon gjorde enligt mig ett bra jobb, oavsett små missar som vi alla kan göra. Jag tänkte aldrig på det, men när jag pratade med henne efter tävlingen så hade jag bemött henne med ett leende när jag kom in på banan. Något hon upplevde som väldigt positivt och det var inte många som hade gjort detta. Förståligt kanske med alla nerver som flyger runt i huvudet på en, men jag tycker inte att man ska glömma att le. Hela tävlingen känns betydligt mindre pressande och desto trevligare. Då en deltagare hamnat fel i omledningen från motorvägen – där ett broarbete utfördes – och blev försenad, så startade vi inte med platsliggningen och tandvisningen som vanligt utan körde dessa sist. Vilket jag tyckte var en bra lösning på förseningen. Men jag ogillade ändå att köra platsliggningen sist, då jag upplevde att jag kört färdigt när resten av momenten genomförts och att platsliggningen känns som en lättare start. Men det gick bra så här också. Hellre så än vänta in den sista deltagaren. Sally kändes fin under uppvärmningen, men det föll när vi kom in på banan. Linförigheten fungerade inte alls. Något på marken var betydligt mer intressant än vad jag var, så hon hade nosen i backen i stort sett hela vägen och hon följde inge vidare vid min sida utan svängde ut från mig. Vi behöver definitivt lägga mer träning på detta moment… 5 poäng med kommentarer: nosar, drar i koppel, växlar position, vida svängar, ss (?), rycker i kopplet, sitter ej. Inför läggandet hann jag precis informera om att jag där har handtecken innan det var dags att genomföra momentet. Sally satt i sin lilla egna värld och satt kvar när jag började röra på mig, men jag fick snabbt med henne. Jag gav henne sen ett ordentligt handtecken ner i backen och jag tror till och med att jag fick ifrån mig någon form av ljud. Men hon lade sig i alla fall, vilket var huvudsaken. Jag trodde jag skulle åka på ett dubbelkommando, men icke. 8 poäng med kommentarer: hänger ej med, nosar. Ställde upp mig för inkallningen. Ett moment som brukar fungera, men Sally satt kvar på sin plats när jag ropade första gången, så jag fick ropa igen och då kom hon som ett skott. Dock kom hon inte in och satte sig fot, utan hamnade i stället på min högra sida, nosade lite och fnattade iväg likt förra tävlingen…. *drar ett djupt andetag* Favorit i repris! Sambon stod bland övriga deltagare och hörde kommentaren att ”det är för lite fart i lydnadsklass ett”. Inte med Sally vill jag lova. Haha! 0 poäng med kommentaren: dubbelkommando. Hon genomförde ju inte heller momentet… Men hon lättade åter igen upp stämningen och fick folk att dra på smilbanden. Ställandet gick som det brukar tycker jag, bortsett från nosandet och att hon på grund av det släpade efter något. 8 poäng med kommentarer: släpar, nosar. Apporteringen hoppades jag dock på att det skulle gå minst lika bra som sist, då hon äntligen tog emot apportbocken och höll den tills jag tog den. Den här gången tog jag strategiskt tag i apportbocken i den smalare delen och höll någon sekund innan jag gav fram den till Sally. Hon tog emot den snabbare än sist och höll den tiden ut! Wiiie, personbästa hittills! 9 poäng och kommentar: tveksam. Hopp över hinder såg jag till att placera Sally mer rakt mot hindret – något jag missade förra gången. Den här gången stod domaren och sekreteraren nära hindret och jag såg att Sally spanade in dem och viftade på svansen. Dömt att misslyckas. Över hindret kom hon – till skillnad från förra gången – men hon kom inte in fot, inte min i alla fall. Hon for raka vägen till domaren och sekreteraren…. 5 poäng med kommentarer: dubbelkommando, bus. Innan vi skulle lägga hundarna i platsliggningen upplevde jag att Sally kändes orolig – hon pep. När jag lämnat henne och ställt mig på avstånd såg jag att hon nosade runt sig. Det hann inte gå så lång tid innan hon fick för sig att bita sig i rumpan och hamnade därefter sittandes. Jag trodde att hon antingen skulle komma mot mig eller sitta upp resten av tiden. Men hon lade sig ner och låg tiden ut. 5 poäng med kommentar: sätter sig. Tandvisningen är av Sally alltid omtyckt, speciellt när domare och sekreterare kommer fram. Så Sally kan aldrig sitta stilla, utan står upp – läs skuttar -, viftar på svansen och ska hälsa trevligt. Något som domaren verkade tycka var lite bökigt. Jag hörde inte riktigt, men hon bad mig att antingen sätta mig ner eller få Sally att sitta. Jag gjorde både ock. 10 poäng. Jag vet inte, men det kändes nästan som att vi fick lite charmpoäng i helhetsintrycket som gav 8 poäng. Haha! Vi slutade med totalt 117 poäng (3:e pris) och en 10:e placering av 10 deltagare. Trots detta tror jag att vi kommer att bli ihågkomna. Haha! Trots att det i den stora helheten inte gick så bra, så tycker jag ändå att vi fick fina poäng. Apporten är det största guldkornet, definitivt! Sally är duktig – när hon vill. Det ska bara till att hon vill när jag vill. ;) Upplev fnattet med egna ögon och hur jag ger upp det hela med att försöka stoppa henne HÄR! Gårdagen började inte riktigt lika tidigt som vanliga utställningsdagar brukar göra. Att gå upp kvart över sju och sedan börja färden mot Växjö klockan halv nio känns som en lagom morgon. Bara bilresan i sig var riktigt nervkittlande. Vi hade en bil bakom oss som såg ut at vilja köra om, men gjorde inte det när chans uppkom. I stället varierade avståndet mellan oss ständigt, från nära till ett längre avstånd. Dock när vi fick en bil framför oss som skulle svänga av, så fick jag bromsa och gjorde detta tidigt för att inte behöva tvärnita eftersom bilen framför nästan stannade innan den svängde av. Då var det väldigt nära att bilen bakom mig hamnade i bagaget i min bil. Rysligt nära! Den höll sen ett ännu större avstånd. Vi anlände till ett ruggigt Växjö, men vi körde inte direkt in till platsen där utställningen skulle äga rum utan vi fortsatte förbi – till min syster. Hon skulle vara hundvakt till Tyra, som vi inte ville skulle följa med in i utställningslokalen. Förhoppningsvis är hon dräktig och vi ville inte riskera att hon skulle dra på sig en infektion. Det var ett spännande möte hos min syster då Tyra för första gången fick närkontakt med en katt. En katt som hon inte fick döda, som skadedjursbekämpare hon är. Men det hela lämnade vi tryggt i min systers händer och körde tillbaka till utställningen. Tre stora arenor är placerade på samma ställe och det var inte det enklaste att veta vilken av dem vi skulle gå in i. Men vi gjorde ett enkelt val och följde strömmen med andra utställare och hundar och fann väldigt enkelt rätt. Bedömningen startade klockan elva och vi var där i den vevan. Jag hade räknat ut att Tamino skulle ställas efter ungefär en timme och det stämde nästan på minuten. Han fick ett very good med kritiken: ”Correkt size and format. Typical masculine head. Would like a bit bigger and more almond shaped eye. Typical ears. Would like a more elegante neck, stronger topline and better tailcarriage. Straight and short upperarm. Soft pasterns. In action no reach in front.” Efter det trodde jag aldrig att det skulle gå bra för Sally, som även där ställdes efter korrekta beräkningar. Innan vi skulle in i ringen så körde jag en del tävlingslydnad och Sally sken som en sol och var ordentligt på hugget. Hon skötte sig superfint i ringen och hon fick kritiken: ”Good size and format. Typical feminin head. A bit wide earset. Would like better earcarriage. Nice neck. Could have stronger topline and mor arch in tailcarrage. Enough developed chest. Typical quarters, angulation. Should have more balanced movement in front.” Och till min stora förvåning tilldelades hon ett excellent! Helt sjukt! Tyvärr så placerade hon sig inte utan slogs ut bland de totalt sju tikarna som också fått excellent. Vi träffade på Taminos senaste dejt…. Eller ja, rättare sagt hennes matte. Hon berättade om Taminos senaste avkommor. Två helt underbara individer och som kvinnan länge sökt att få och att hon var supernöjd. Det var verkligen jättekul att höra. Jag lovades att jag en dag kommer att få träffa de två liven som nu är fyra månader gamla. Så spännande!
Innan vi packade ihop oss för att lämna utställningen var det bara tvunget för mig att hitta något att äta. Ljuset i lokalen var otroligt jobbig och ljudet är alltid energikrävande för mina känsliga öron. Mycket ljud på liten och instängd yta samt det jobbiga ljuset bara drog energin ur mig och det behövdes fyllas på. Sen var det bara tvunget att finna sekretariatet för att inhandla rosetterna. Sallys andra fina röda! Jag var glad över att vi ändå fått vara inomhus då regnet bara vräkte ner när vi skulle ta oss till bilen. Sen körde vi hem till min syster för att hämta upp Tyra. Vi fick berättat för oss att det hade gått bra med henne och katten. Tyra hade varit väldigt intresserad och suttit och stirrat på katten. Dock fick syster hålla bra koll på dem båda, för fick katten för sig att röra sig hastigt så flög Tyra efter. Man kan ju fundera över vad som hänt om Tyra fick jaga ifatt katten… Jag tror inte det hade slutat lyckligt. Men det hade ändå gått bra. Trötta for vi hemåt och på vägen beställde vi plankstek som avnjöts i godan ro… |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|