I slutet av vecka 46 började det knipa igen och pro-kolin sattes in. Men det vände inte men blev heller inte sämre. Pro-kolinen tycktes inte hjälpa. Vi hade kontakt med en djurklinik då Sally hade haft lite blodigt slem i avföringen. Vi fick en bokad tid två dagar fram ifall hon inte blev bättre. Men kvällen innan kändes det inte nödvändigt. Så tiden avbokades morgonen därpå.
Det var under promenaden tisdagsförmiddagen den 22 nov som Sally tvärnitade, vägrade gå och stod bara och skakade. Vi hade varit aktiva hela vägen och värmetäcke hade hon på sig, så frös gjorde hon inte. Jag tog henne under min arm, tog fart hemåt samtidigt som jag ringde till kliniken. Jag fick komma in och jag hann bara hem, släppa in hundarna och sätta mig och Sally i bilen för att hinna i tid till vår tid.
Temp och vikt kollades. Inget märkvärdigt. Veterinären kom in till oss och jag fick berätta. Vid närmare undersökning hittades inget. Jag kunde ändå inte bara åka hem utan att någon form av diagnos ställts. Något felar ju ändå i och med att hon mår illa och verkar allmänt besvärad. Veterinären tyckte då att vi kunde sätta in pepcid som minskar illamåendet och byta över till skonkost. Skonkost... jättekul när man precis köpt hem en hel påse med hennes vanliga foder....
Sedan skulle även lite blodprover tas. Det var inte det enklaste denna gång. Rakning så klart först. Jag höll om Sally och var vänd till nålen och Sallys ben. Sally blev stucken, men inget blod. Det provades flera ändringar av nålen, men inget blod. Enbart så lite att vi såg lite blod på nålen.
När jag blev blodgivare 2010 så upptäckte jag att jag hade nålfobi. Bra kombination, men det har funkar väldigt bra och jag klarar av det ändå. Men har de väl stuckit mig så får de inte röra nålen mer än för att dra ut den. Så att se nålen flyttas omkring under Sallys skinn på benet fick mig att bli ganska snurrig och en djurvårdare kallades in för undsättning för att ta min plats vid Sally så jag kunde sätta mig på en stol. I samband med det provade de hitta en blodåder att sticka i på andra benet - ytterligare rakades. Men ingen lycka där heller. Så en annan djurvårdare fick komma till undsättning och äntligen fick man satt kanylen. Det blev kanyl då de skulle ha till flera prover och det blir enklare så. Proverna var fina bortsett från två, varav ena låg lite under det normala och den andra lite över det normala. Men inget som visade något svar eller ens hint till något.
For inom apoteket för att hämta ut receptet på hemvägen och sedan hem.
Tisdagen den 28 nov ringde veterinären upp, enligt överenskommet, för att kolla hur det gick. Jag var precis ute på promenad med hundarna då. Jag hade haft ögonen på Sally men kunde inte avgöra om hon blivit bättre eller sämre sedan besöket. Hon hade nobbat frukosten en morgon. Veterinären tyckte då vi kunde fortsätta som vi gjort en vecka till och se om det blev bättre. Skulle det inte bli det behövdes troligen en ytterligare utredning på Slöinge Djursjukhus.
Senare den kvällen spydde Sally. Tur att hon inte fått pepciden eller kvällsmaten än. Eftersom hon inte ska behöva bli för tom i magen på morgonen så ger vi så sent som möjligt. När hon fick den serverad försvann den i ett nafs och vi bäddade ner oss för natten.
Tidigt nästa morgon vaknade jag till av att höra Sally spy. Sambon var snabbare upp och tog hand om det. Han skulle ändå upp just då till jobbet. När jag väl kom upp så ringde jag kliniken och veterinären rådfrågades. Fortsätta som sagt och tid för ultraljud bokades in.
Lite senare på promenaden lade Sally en redig bajsladdning. Sist ut kom något slimeaktigt rött. Blodaktigt. Mer rött än vid förra gången. Jag funderade inte - jag bara tog upp mobilen och ringde kliniken igen.
Veterinären var fortfarande oförklarligt lugn. Jag själv hann bli orolig. Sally är stundvis ordentligt obekväm, visar tecken på illamående och obehag/smärta. Jag upplever att hon både dricker och kissar mer än vanligt. Löpet avslutades märklig utan höglöp för ungefär en månad sen. Dessutom var det då tre månader sen hon löpte gången innan dess. Hon är stundvis hängig och mellan känns hon som vanligt. Hennes avföring har vid två tillfällen haft mer eller mindre blod i.
Inför ultraljudet har jag mixade känslor. Det kan visa en helt frisk hund. Det kan visa något som är lätt att behandla och åtgärda. Eller. Det kan visa något helt annat. Jag får helt enkelt vänta....