Årets första höststorm är, enligt SMHI, på väg in över västkusten. Men det hindrade inte solen från att titta fram en stund i idag, så vi kunde njuta av en promenad med hundarna och kameran utmed stranden i Grötvik. Dock motades solen bort av ett mörkt molnområde som senare bjöd på regn och höstrusk.
0 Comments
Idag har Sally och jag gjort vår fjärde tävling i lydnaden. Klockan ringde tidigt – 06.25. Jag hade planerat att hinna med att göra en kortare promenad – på en halvtimme - med Sally för att hon skulle få göra sina naturbehov, spring av sig samt nosa sig nöjd. Sambon följde med och lika så de andra två fyrbeningarna. Efter promenaden hade alla gjort det dem skulle i mörkret och det var skönt att ta en dusch för att sen käka frukost och greja klart för att klockan 8.15 köra till Falkenberg. Sist jag tävlade upptäcktes det att jag hade fel medlemskap för att få lov att tävla. Jag hade ingen aning om att ett medlemskap i SKK inte räckte och hade redan med mig två 3:e pris och ett 1:a pris. Det hela blev diskuterat av SBK på en högre distans och jag meddelades att jag riskerade att bli av med mina resultat. Möjligen att jag kunde få behålla mitt 1:a pris. Men jag hörde inget sen och jag tog idag chansen att fråga klubben om det, för jag hade sett att mina resultat fortfarande låg kvar både på SBK-tävling och i SKKs hunddata. Eftersom jag hade blivit medlem i en SBK-klubb så fort efter att det ”upptäcktes” att jag inte varit det, så hade man beslutat att jag skulle få behålla mina resultat. Jag tackar för det! I lottdragningen fick jag startnummer 9, det vill säga sist. Men det innebar att jag hade gott om tid att värma upp. Platsliggningen gick galant. 10 poäng. Sally låg tryggt ner hela tiden. Sally är, som många säkert vet, väldigt glad i människor och hon blev inte annat än överlycklig när domaren kom fram och skulle kolla tänderna i tandvisningen. 9,5 poäng med kommentaren: lite orolig. Linförigheten har vi jobbat en hel del på och jag tycker att hon följde mig bättre än tidigare gånger. 7 poäng med kommentarerna: nosar, rund sväng, snett sättande, växlar position, släpper sväng. Läggandet gick inte alls. Jag kom, precis innan momentet skulle börja, på att meddela att jag hade handtecken på läggandet. Men Sally la sig inte trots att jag försökte två gånger. Så hon fick glatt följa med mig. 0 poäng där med kommentaren: lade sig ej, dubbelkommando hand. Inkallandet gick desto bättre. Hon kom som skjuten ur en kanon, men i stället för att sätta sig fot som hon brukar efter så började hon nosa vid min högra sida. Med efter ett fotkommando så hamnade hon rätt, om än snett och illa. 8,5 poäng med kommentaren: slarv sättande, snett sättande. När jag berömmer så brukar jag klappa om henne, även om hon helst inte vill att jag tafsar på henne på det viset och mycket hellre vill ha godis eller springa efter en boll. Den här gången mellan inkallningen och ställandet så hände något som inte hänt tidigare. Sally fick fnatt! Att hon får fnatt är inget ovanligt i sig – hon springer i åttor och ser allmänt galen och glad ut – men att det sker i sådana här sammanhang har tidigare inte hänt. Alla – tävlingsledaren, domaren och sekreteraren – drog på smilbanden. Även jag vill jag lova. För det fanns inget jag kunde göra för att hejda det, även om jag gav mig på ett försök. Det kändes nästan som att hon ville lätta upp stämningen och det gjorde hon! Upplev Sallys fnatt på tävlingen med egna ögon - klicka här. Det rekommenderas! Ställandet fungerade som jag ville även om jag misstänkte att Sally kunde få för sig att lägga sig. Men hon ställde sig. 9 poäng och kommentar: förflyttning. Apporteringen har inte fungerat tidigare på tävling och trots träning så hade jag inga stora förhoppningar på att hon skulle hålla apporten utan att spotta ut den innan tiden gått ut. Men jag hade med mig inställningen om att det var vår egen apportbock som vi fick till oss och till min stora glädje så tog hon – om än dock motvilligt – emot den och höll den tills jag fick ta tillbaka den. 7,5 poäng med kommentaren: tagandet. Hopp över hinder har egentligen varit en av våra starka sidor, men inte idag. Jag placerar Sally på ena sidan, missade ge henne ett stanna – så hon var på väg med mig när jag flyttade på mig. Så jag fick säg till henne i min egen flykt. När jag kommit över till hindrets andra sida så inser jag att Sally sitter väldigt snett och jag misstänkte att hon kunde ta vägen förbi i stället för över. Vid kommando så tog hon sikte och fart till en kasse som stod vid bangränsen och brydde sig inte om mig. 0 poäng och kommentar: Orolig, utför ej moment. När jag klev av planen kunde jag inte annat le, trots att jag inte var helt nöjd med vissa moment. Jag passerade en tjej som sett det hela och hon sa med glimten i ögat: ”Visst är det härligt med en egen vilja!” Och visst är det det! Haha! Helhetsintrycket fick vi 6 poäng på med kommentaren: orolig mellan momenten. Men vi fick ihop 135 poäng - 3:e pris – och en 7:e placering av 9 deltagande. Trots att det inte gick så väldigt bra så kan jag inte annat än känna glädje över dagens tävling. Bara det är ett guldkorn i sig. En annan stor guldklimp är att apporten äntligen blivit betydligt bättre! En rolig tävling helt enkelt! Idag var det dags för ett veterinärbesök igen, fast den här gången var det planerat och inte för att någon av hundarna blivit sjuka eller skadade. Det var dags för Sallys och Taminos årliga vaccination.
Vi hade tid klockan 13, så en halvtimme innan så skulle jag hämta upp sambon för att sedan köra till Slöinge. Jag tänkte att det vore smart med en liten promenad innan vi skulle köra, så jag tog med mig alla ut för att rasta av dem och ge dem chansen att uträtta sina behov. Vi har ganska många promenadmöjligheter och jag valde att ta mig ut bland åkrar och grusväg. Dock när vi kommit ungefär två tredjedelar av den här vägen, så ser jag att vägen ser blöt ut. De håller på med en ny fotbollsplan precis intill, så jag förstod att det hade med det att göra. Jag tänkte att om jag höll mig i bilspåren så skulle jag kunna traska igenom. Tjejerna sprang lösa framför mig och de överraskades av läget efter att de hamnat i kletet. Det blöta var en våg av gegga, som gav Tyra svarta strumpor halvvägs upp på alla fyra benen och Sally heltäckande strumpor. Ingen av dem tyckte de var så nämnvärt roligt, men jag kunde inte annat än skratta åt eländet. Eftersom geggan låg rakt över hela vägen, vid sidan om och i en ordentlig mängd, så var det bara att vända för att gå tillbaka. Tillbaka hem, för att alla tre behövdes spolas av innan veterinärbesöket och tiden började bli knapp. Men jag hann skölja av dem och få bort det mesta. Dock så hann jag inte med att torka dem ordentligt, så Sally och Tamino fick åka till veterinären blöta. Men vad gör man när de tar ett gyttjebad precis innan man ska iväg? =P Det slår nog aldrig fel. När hundarna här hemma blir skadade eller sjuka, så sker det oftast på kvällstid eller på helger när det är jour och extra dyrt att träffa veterinär. Igår kväll var inget undantag... Vi serverade hundarna kvällsmaten vid halv 10 och då upptäckte jag en pöl på golvet – en spya. Jag hade inte hört något och inte sett något, så vi hade inte en aning om vems den var. Det var bara att torka upp och antingen hoppas att det inte blev mer eller att ägaren skulle göra en repris. Kvällsmaten försvann och plötsligt upptäcker jag att Sally spyr. Jaha, en spya till att torka upp och så var det inte mer med det. Jag gjorde en snabb check av henne och bedömde att hon var okej. Sambon bäddade ner sig för natten och jag skulle sätta mig ner vid datorn en sväng, men jag fastnade i dörröppningen till vardagsrummet där Sally stod. Hon skakade och jag insåg att hon inte var klar med kräkningarna. Jag plockade fram tidningar och satte mig på golvet med henne. Hon skakade, slickade sig runt munnen, knep med ögonen och la öronen bakåt. Hon gav mig väldigt intensiva blickar och försökte sätta sig närmare mig. Hon spydde två gånger till, men det var inte över. Hon fortsatte att skaka och se allmänt påverkad ut. Jag ropade då på min sambo som motvilligt fick kliva upp ur sängen. Att hundarna spy en gång ser jag inte som något konstig eller kanske ens två gånger. Men när Sally under loppet av en timme spyr sex gånger och hon ändå inte återgår till att bli normal utan fortsätter att se påverkad ut och fortsätter skaka, så ringde vi veterinär. Typiskt nog så hade Slöinge inte öppet, så vi ringde till Helsingborg. Att ringa och fråga anser jag alltid att man kan göra hellre en gång för mycket än en gång för lite. Den här gången ville de att vi skulle komma in. Det var bara att klä på sig, packa ihop sig och Sally och bege oss ut till bilen. Vi hade med oss tidningspapper ifall Sally skulle få för sig att fortsätta spy och under omständigheterna fick hon sitta i mitt knä. Hon fullkomligen hängde i famnen på mig, på ett ganska obekvämt sätt som inte alls är likt henne. Vi anlände vid halv tolv på djursjukhuset i Helsingborg och vi behövde inte vänta så länge innan vi blev mottagna och fick komma in. Man skulle kunna tro att det inte var något fel på Sally alls, för hon såg ut att vara på gott humör och pigg när sköterskan och veterinären skulle hälsa på henne. Men när hon väl kom upp på bordet för en temperatur koll – som för övrigt var normal – så förändrandes hennes beteende. Att komma upp på borden hos veterinär brukar sällan vara uppskattat. Men Sally lyckades ändå charma både sköterskan och veterinären och fick snabbt smeknamnet prinsessan. Veterinären ville röntga för att vara på den säkra sidan att inget fastnat och Sally skötte sig jättefint och lät sig hanteras och utan protester. De hittade dock inga främmande objekt i varken magen eller tarmarna. Däremot fann de möjligen gasklockor – vad det nu innebär, men tydligen gaser. Sen var frågan hur vi ville gå vidare. Vi fick ett par alternativ och det jag fann tryggast och bäst var att ge Sally ett kontrastmedel samt kolla buksportkörtelvärdena, vänta nästan en timme för att igen röntga och se hur medlet rört på sig. Eftersom man inte visste om Sally skulle behöva spendera natten på djursjukhuset, så satte man på henne en manick som skulle göra det lättare att exempelvis ge henne dropp, under själva blodprovet för buksportkörteln. Sally var inte jätte förtjust i den där manicken. Efter nästan en timmes väntan fick vi svar på provet som var helt normalt och så var det igen dags för nya röntgenbilder. Kontrastmedlet hade rört sig ordentligt och långt ut i tarmarna, så något stopp hade hon inte. Sally hade heller inte spytt något mer sen vi åkte hemifrån och man kunde inte hitta något onormalt, så hon fick följa med oss hem igen med lite specialmat och mattider samt att vi skulle hålla henne under uppsikt. Vi var hemma igen halv tre. Vi var då alla trötta och det var skönt att bädda ner sig i sängen. Jag har några teorier om vad som fick Sally att spy. Antingen var det ett rop på uppmärksamhet, då Tyra fått en hel del den senaste tiden på grund av löpet och parningen. Sally lyckades i så fall med att få uppmärksamhet, men kanske inte helt på det vis hon hade tänkt kanske med nålstick och äcklig kontrastvätska. Eller så tål Sally inte att tugga på tuggben för länge för att det irriterar hennes mage. Sen de blev tre här hemma, så har de inte haft fri tillgång till tuggben och kan därför inte tugga så länge de själva orkar med. Utan vi har styrt när och hur länge de fått tugga. Senast Sally fick lov att tugga så länge hon orkade, så spydde hon också en massa gånger under loppet av en timme. Den gången slutade det med att hon blev inlagd då de fann främmande objekt – troligen sten – i magen på henne och det är bara tjugoen dagar sedan. Nattens äventyr och uppmärksamhet kostade 6536 kr. Jag är glad att de inte fann några fel med henne och att hon är ordentligt försäkrad! När vi hämtade hem vår fodertik Tyra var hon 8 månader gammal. Det kändes då som att parning och valpar låg väldigt långt fram i tiden. Vi trodde dock att detta löpet skulle dröja ungefär en månad till, men i torsdags förra veckan började hon löpa. Tiden är kommen! Första progresteron-testet gjordes nu i torsdags – en vecka in i löpet. Veterinärbesök brukar sällan vara uppskattade av någon av våra hundar och framför allt inte när de ska upp på undersökningsbordet. Med tanke på att Tyra är en känslig tjej, så fick jag verkligen vara medveten om vad jag sände ut till henne. Så hela min inställning fick förmedla att det vi skulle göra inte skulle vara något som helst konstigt. Dock hörde jag att skötaren började dalta med henne, något jag inte tänkte gå med på, så jag stoppade henne direkt och informerade att Tyra är väldigt känslig för sådant och hur jag ville att hon skulle göra i stället – det hela skulle gå bra och så var det bra med det. Skötaren tog det och gjorde det hon skulle utan daltande. Dock var Tyra inte alls förtjust över att skötaren tog hennes ena framben och skrek utan att nålen ens varit i närheten. Men det gick fort över och hon lät det hela hända utan att bråka. När blodet var tappat och Tyra omplåstrad fick hon massor av beröm från mig och svansen viftade hej vilt. För att det hela skulle gå snabbare fick jag köra vidare med blodet till labbet för att någon timme senare få svar via sms. Men det var inte riktigt dags då. Så till nästa dag fick vi boka in en ny tid för test och göra samma procedur igen. Dock slapp jag säg till om daltandet, vilket var skönt. Dessutom sa Tyra inte ett ljud den gången. Andra testet visade att parning skulle behöva ske redan på lördagen. Hanen var utvald och befann sig i Helsingborg, så klockan 10 på lördagsmorgonen följde vi med uppfödaren ner till hanen. Vi började med en kortare promenad, för att sedan släppa samman de lyckliga två. Jag hade med mig uppfattningen om att parningsprocessen med uppvaktning skulle ta sin tid – en si så där två till tre timmar med tanke på den kunskapen jag har om Tyra. Men jag fick omvärdera den bilden. Hanen, som varit med tidigare, visste precis vad han skulle göra, men Tyra var inte riktigt medgörlig utan tyckte att han skulle hålla sig på avstånd. Han lämnade henne ifred två omgångar för att kissa. Det räckte för att hon skulle släppa till. Uppvaktning och hängning avklarades på mindre än en halvtimme. Samma procedur genomfördes även idag och även här avklarades uppvaktning och hängning på mindre än en halvtimme. Skönt det, för det regnade på oss. Jag blev ganska förskräckt över hur Tyra skrek under parningen under lördagen. Det skar långt in i hjärtat på mig, men jag förstod att hon inte skadades då allt skedde helt naturligt. Andra gången tyckte jag däremot att hon lät mindre, men uppfödaren tyckte nästan att hon lät mer än första gången. Kanske hade min chock lagt sig och att jag inte tyckte det kändes lika otäckt andra gången. Tyra är nu alltså parad med en stilig hane - Fagayas Zäta Af Opgats. Det känns jättespännande och lite skrämmande på samma gång. Nu återstår att invänta ”symtomen” på att hon blivit med valpar och de beräknas komma precis innan jul. För jag hoppas verkligen att hon blir med valpar och tänk vilken julklapp det kan bli! =) Bara bilden på Tyra är tagen av mig. Bilden på Zäta är lånad av Ingrid Melin och hjärtat är lånat från nätet.
En heldag i rallylydnadens tecken är nu till ända. Dagen började inte allt för tidigt i morse, utan vi hann med en sovmorgon utan att behöva stressa.
Bilen rullade söder ut, mot Helsingborgs brukshundsklubb, klockan 11 – bortsett från ett nödvändigt stopp för tankning. På vägen ner möttes vi av duggregn. Något som kändes lite oroväckande. Jag hade helt klart för mig att banvandringen skulle börja klockan 12.30, men när jag anmälde min närvaro i sekretariatet så sa dem att banvandringen skulle börja klockan 12. Gah! Vi hade anlänt bara några minuter innan 12 slaget. Men det tog ändå en bit över en timme innan första ekipage kunde starta. Banan skulle sättas ut och jag vet inte vad mer som gjorde att det hela försenades så. Dessutom trodde jag att nybörjarklassen och fortsättningsklassen skulle börja samtidigt. Men så var det tydligen inte planerat, utan båda klasserna var uppdelade på två grupper som skulle köra samtidigt. Så båda nybörjargrupperna skulle köra samtidigt, sen prisutdelning och sen skulle fortsättningsklassen köra likt nybörjarklassen. Vilket ju innebar att de som enbart skulle starta i fortsättningsklassen var på plats tidigare än vad de hade behövt. För min del spelade det ingen roll, då jag ju kunde fokusera på en klass i taget. Tyra i nybörjarklass och Sally i fortsättning. Tyra fick ändra sin 8:e startplats och läggas sist då hon börjat löpa. Jag var noga med att värma upp ordentligt innan det var dags att gå in på banan med Tyra. Hon skötte sig väldigt fint under uppvärmningen och jag kände att jag hade med henne på det sätt jag önskade. Ögonkontakt, lyssnade och var över lag med. Något som kändes lovande. Dock när vi väl fick lov att gå in på banan, så blev hon som förbytt. Svansen ramlade ner, fokus låg definitivt inte på mig och hon såg oroligt runt omkring sig. *suck* Jag fick som förra gången locka, uppmuntra och berömma när det gick bra. Fördelen var dock att det blev inga nosningar, men däremot blev det några sneda sättande, ett sträckt koppel och ett stort bristande samarbete. Men vi tog oss igenom med 81 poäng och en 12:e plats. Hennes första kvalificerade resultat! Vilket jag absolut är nöjd med, men jag känner att jag skulle vilja reda ut varför hon på banan plötsligt blir orolig och osäker. Jag hoppas verkligen inte att det är så att jag belönat henne så hon tror att hon ska göra så, för jag känner mig petig med att berömma när hon tar kontakten med mig och samarbetar. Jag tycker inte att jag var allt för nervös heller, men jag skulle kanske ökat takten lite på banan kom jag på efter. Främst när jag fick avdrag på helheten på grund av att domaren tyckte att det gick lite för långsamt. Jag får verkligen tänka på det till nästa gång. Sen blev det att sadla om. Efter tre rundor genom banan på fortsättningsklassens banvandring kände jag mig trött och att minnet förvandlats från klister till teflon. Men vad tusan... Jag var noga att värma upp Sally också innan vi skulle in på banan. Men jag tror att jag tappade lite av lusten på grund av att jag var trött och att det gjorde att Sally nosade mer till en början än vad jag önskade. 9 minuspoäng på grund av nosandet samt 5 minus på grund av att 8:ans frestelse blev för frestande att inte nosa närmare på. Sneda sättande är inte helt ovanligt, så där hamnade ytterligare 2 minuspoäng. Samt, även om jag trodde att jag varit väldigt uppmärksam och noga med hur skyltarna skulle utföras så drog jag ändå på mig en fel övning. Attans! Problemet var att Sally skulle från sittande följa med mig ett steg för att sen sitta, men hon hängde inte med på direkten, vilket jag antar kunde ses som en inkallning i stället och att det därmed blev fel övning. Men vi skapade i alla fall ihop 74 poäng, vilket resulterade i en 6:e plats och även hon fick sitt första kvalificerade resultat, fast i fortsättningsklassen! Yes! Klockan hade verkligen tickat iväg. Jag hade tänkt att vi skulle bli klara ganska snabbt, men vi kunde först köra hem vid kvart i fem. Vi hann precis springa från den genomförda prisutdelningen till bilen, släppa in Sally, sätta oss och starta bilen när den ordentligen skuren föll över oss. Snacka om tur med vädret! Det hade varit uppehåll hela eftermiddagen, men ju mer klockan blev desto mer duggregn kom. Jag måste tillägga att jag var ganska besviken över planeringen från brukshundsklubbens sida. Sist jag tävlade hos dem fungerade det mycket bättre. Även om jag tyckte att det fungerade bra att alla i nybörjarklassen körde klart innan det blev dags för fortsättningsklassen, i stället för att köra dem parallellt. Men jag tycker att det kunde framkommit som information i PMet, så man visste det. Men utifrån det PM som gick ut så skulle båda klasserna köra samtidigt. Det var skönt att komma hem. Kalla och hungriga så påbörjade vi middagen och värmde upp med värmefläkten och levande ljus. Det lär inte dröja väldigt länge innan jag kommer bädda ner mig i den varma och goa sängen… För en liten tid sen uppkom en fråga - på en av de FB-grupper jag är medlem i – som löd om man vågade låta sin papillon delta i gruppmomenten i lydnaden, om man själv var trygg med att placera sin papillon mellan två stora hundar, riskera att papillonen skulle bli klämd eller till och med påhoppad och om man då valde att avstå.
De vidare kommentarerna och svaren på dessa frågor handlade sedan om att man anser: - att lydnadens moment inte var avsedda för små hundar, - att deras små hundar inte hade samma förutsättningar som de stora hundarna, - att man inte vågade låta sin lilla hund delta i platsliggningen, - att man inte litade på varken de andra förarna eller deras hundar, - att domare låter bli att rapportera om en hund reser sig i platsliggningen, - att man tyckte att det är synd att inte fler ekipage med papilloner klättrar i klasserna, ….och lite annat smått och gott. Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag blev ganska upprörd över bilden de hade på sin lilla hund. Ska tilläggas då att det tidigare snackat om att deras papilloner har en kapacitet likt en schäfer och att en bild med en papillon och två schäfrar får kommentarerna om att papillonen är schäfrarnas livvakt. Jag upplever det hela väldigt dubbelt. Ena stunden har de en fantastisk hund som är kapabel till mycket och i andra stunden är de små bäbisar som måste skyddas från den stora stygga världen. Som då i lydnaden då de riskerar att bli dödade av de andra stora hundarna under en platsliggning. Jag har visserligen bara tävlat tre gånger än så länge i lydnaden och därmed låtit Sally delta i platsliggningen lika många gånger utan att ha någon som helst oro över att hon skulle ta någon form av skada i detta. Den stora och otäcka hund som skulle våga sig fram till Sally skulle få skylla sig själv, i värsta fall. Hon har fått stora hundar att backa vid möten. När jag la fram idén till min sambo att vi skulle ha papillon, så var han väldigt motsträvig då han hade bilden om dem som väldigt bjäbbiga. Medan jag ansåg att det var en lagom och bra hund att ha som förstagångs hund. En hund som passade som sällskapshund och som även kunde lära sig att söka och villig att lära sig trix. Sally är en robust tjej och trygg i sig själv. För mig är hon en stor hund, men i liten förpackning. Hon har en otrolig förmåga och skulle – om jag vill – gå hur långt som helst inom vad jag än sätter in henne på – lydnad, rallylydnad och troligen säkert agility också. Dock troligen inte utställningar, men jag menar främst där hon ska jobba och utföra saker. Hon tycker sånt är jättekul! Jag förstår helt att det går fort om en stor hund skulle få för sig att ta ett bett över ryggen på antingen Sally eller Tamino och att skadorna kan innebära döden för dem. Men ska jag på grund av detta inte gå ut med dem då? Jag menar, olyckor händer överallt – även hemma vill jag lova. Kostnadsmässigt skulle jag vilja låsa in mina i ett vitrinsäkerhetskåp, men jag vill att mina hundar ska få leva och uppleva saker. Även delta på lydnadens gruppmoment, trots att det enbart ligger stora hundar bara några meter ifrån. Men enligt diskussionen var lydnadens moment inte till för små hundar. Apportbocken är för stor, gräset för högt och de små måste anstränga sig mer för att ta sig fram de långa sträckorna under linförighet/fritt följ. Små hundar kan heller inte se koner som står längre bort….. Tillråga på allt så uttrycker en person att hon under enbart en helg vunnit tre klasser i rad i lydnadsklass tre med sin papillon, mot enbart stora hundar och menar att det går men att hon gärna skulle se en stor hund göra samma prestation under samma förutsättningar. Alltså, jag blir så matt. Med ett sådant synsätt ska man väl ändå inte vara annat än nöjd? Jag menar, att hon vunnit med sin lilla hund trots att förutsättningarna skulle göra det lättare för en stor hund att vinna. Men alltså, hur ska fler ekipage med papillon klättra i lydnadsklasserna om ägarna är livrädda för att lägga sin hund på platsliggningen? För jag anser att det har bara med inställning och rädsla att göra och inget annat. Att skylla på att momenten inte är till för små hundar och att förutsättningarna inte är samma för alla osv. är bara bortförklaringar och inget annat. Jag anser inte att papilloner är små bäbisar bara för att de är små och sprödare än en större hund. Papilloner är, precis som de stora hundarna, en hund. Att låta bli att tävla lydnad bara på grund av risken att ens lilla hund kan råka riktigt illa ut i platsliggningen, är att jämföra med att låta bli att köra bil på grund av risken att hamna i en bilolycka, men folk sätter sig ändå i bilarna och kör iväg. Precis samma kväll som jag träffade på den här diskussionen på FB, så publicerade Hanna ett inlägg om just gruppmomenten och om det verkligen finns problem där eller om detta enbart är skapade av oss själva. Ett inlägg som jag tyckte satte hammaren på spiken, så att säga. Jag skulle vilja svara på den frågan – att det har med oss själva att göra i alla fall med utgångspunkt från den diskussionen som föregick. Läs hennes kloka inlägg här: Kennel Blågul Igår var inte en vanlig dag. För det första var det Taminos sex-årsdag och för det andra så skulle jag på min första arbetsintervju sen jag blev arbetslös. Att jag över huvudtaget fick sova den natten är ett mirakel med tanke på alla nerver som ilade omkring i kroppen på mig. Men jag sov som en stock, vilket var väldigt skönt. Vaknade gjorde jag vid den tid som jag - för tillfället - normalt brukar. Men frukosten var inte lika lockande som den brukar, men den gick ner. Intervjun var bokad till klockan 15 och det enda som var planerat att hinnas med innan var att göra mig i ordning – duscha och klä mig i de kläder jag hade noga valt ut inför tillfället samt fixa till håret. Men väntan och nerverna var jobbiga, så jag tänkte att en promenad skulle vara nyttig för att bli av med spänningarna. Så jag tog med mig hundarna och begav mig ut. Efter bara omkring 2 km fick jag tillfälle att slänga bajspåsarna, men såg snabbt att vid hundlatrinen stod ett gäng barn. Latrinen stod vid ingången till en idrottslokal som barnen skulle in i. De utbrast en massa ”åh”, ”naw”, ”så söta” när jag var på väg mot dem. Jag hade dock inte tänkt stanna alls, utan bara slänga påsarna och passera. Men det var nog på gränsen att jag kunde gå igenom samlingen utan att bli stoppad. Jag såg i ögonvrån att Sally blev helt salig, då något av barnen satt sig ner på huk och att Tyra var nyfiken. Men jag hade som sagt inga planer på att stanna, så det gjorde jag inte heller. Det var dock en häftig upplevelse och samtidigt roligt. Efter att jag passerat så kunde jag fortfarande höra deras suktande. Promenaden fortsatte i hela 6,47 km och på 1h 17 min. Det var riktigt skönt och när jag kom hem passade det väldigt bra med dusch och påklädning inför intervjun. Klockan hade egentligen blivit middagsdax, men jag hade inte klarat av att äta, så jag valde att låta bli. Däremot fick jag för mig att titta i min almanacka. Hade jag inte tittat i den så hade jag totalt missat Taminos födelsedag - så inställd på intervjun var jag. Intervjun tog en timme och jag känner att jag gjorde ett bra jobb med att framställa vem jag var när jag svarade på deras frågor. Jag hoppas nu på att de gillade mig och att jag blir anställd. *håller tummarna* När sambon och jag senare åkte iväg för att veckohandla så köpte vi in köttpinnar som tårta till Tamino och tjejerna. En tårta ska man ju dela på. ;) De fick var sin köttpinne – förpackningen rymde inte fler – och de försvann på fem sekunder. Underbart är kort! Handlingen var mer än vad jag klarade av. Energin hade helt gått åt till intervjun och jag kunde inte tänka. Jag hade ont i huvudet utan att ha huvudvärk. En märklig känsla... Även dagen idag har gått åt att återhämta mig samt släppa oron och ångesten för att jag inte gjort tillräckligt för att bli anställd där. Jag var ändå väldigt förberedd. Jag hade till och med kontaktat min jobbcoach för att checka av så jag inte missat något och fick som svar att jag hade koll på läget. Nu får jag invänta besked och jag hoppas att beskedet blir som jag önskar och hoppas – att jag blir anställd! Håll tummarna för mig! Vi firar Tamino som fyller hela 6 år idag!
Inte för att sex år är någon hög ålder, men han är äldst i vår flock - räknat i hundår. Trots sin ålder är han alltid lika pigg och glad. Höstens ankomst går inte att förneka längre - den är här. Även om temperaturen och vädret emellanåt påminner om sommaren, som nu tvingats bort av hösten. Jag glädjs åt att sommaren återkommer nästa år och att vi får ta del av fyra olika årstider som på sina unika sätt är vackra och har sin charm. Igår tog vi alla en gemensam promenad i en lövskog, i hopp om att njuta av alla de färger dess löv skiftar i. Jag hoppades på att få föreviga dessa underbara färger, men tyvärr befann vi oss troligen på fel plats för detta. För alla träd var gröna och de färgade löven låg på marken vi gick på. Men det var en trevlig höstpromenad ändå. Att gå promenad där vi vanligen inte går innebär att hundarna har fullt upp med att ta in alla intressanta dofter. Det fanns så mycket dofter att de var som i en helt annan värld än mig och min sambo. Det blev lite bus på vägen också. Jag hittade några lämpliga pinnar som Sally kunde få träna på att ta emot och hålla som en apportbock tills jag tog den. Men hon är en dam som inte accepterar vilka äckliga pinnar som helst... *suck* Några gånger gick det sämre och några bättre. Jag kastade även en av pinnarna, så det blev lite apport. Antingen hann Tyra fram först eller Sally. Vid ett tillfälle hann de få tag på pinnen samtidigt och de såg ganska överaskade ut när de stod bredvid varandra med samma pinne i sina munnar. Vi träffade på en gigantisk geting. Förmodligen en bålgeting, som hade bekymmer med flygningen. Men den fick plötsligt ordning på det och försvann, för att en stund senare hitta oss igen, så jag fick chansen att fotografera den. Hösten är en vacker årstid med alla träd som skiftar från sin gröna sommarfärg till gula och röda nyanser. Det ser ut som att det brinner. Även marken bjuder på spännande växtlighet som inte finns annars - svampar. Märkliga formationer, men spännande och vackra att fota. Efter gårdagens promenad skulle jag som vanligt sätta mig för att äta middag. Sally fick då för sig att spy. Mysigt så där inpå att man ska äta. Men jag torkade upp det och satte mig till rätta för middagen. Jag hann inte sitta så länge, innan hon spydde ytterligare en gång eller ja två. En ordentlig laddning. Torkade upp igen, kände mig själv spyfärdig och mindre hungrig trots att maten var supergod. Äta måste man, så jag försökte äta ändå. Sally fick komma upp i soffan och snart upptäckte jag att hon slickades sig massor runt munnen. Jag avvaktade ett par sekunder och fick snabbt slänga mig ur soffan för att flytta henne. I luften spydde hon och spyan prickade golvet. De andra gångerna hamnade allt på mattan… Av någon anledning är det populärt att spy på mattan… Det kom ytterligare två omgångar och jag anade starkt att veterinär skulle behövas. Sally såg väldigt påverkad ut, trött och hon skakade. Att de spyr en gång är en sak, men sex gånger inom loppet av knappt en timme är inte okej. Sambon ringer veterinären och berättar vad som hänt, medan jag försöker få i mig det sista av den kalla middagen. Men det smakade inte, just för att det blivit kallt och för att oron för Sally vuxit till sig i magen, så mer mat fick inte plats. Klockan 17 fick vi tid till veterinären, så jag tog med mig Sally och körde dit. De hade på telefon informerat att jag fick anmäla min ankomst utan att ta med mig Sally till väntrummet, vilket jag gjorde och gick tillbaka till bilen där Sally och jag väntade tills de ropade in oss. Vi behövde inte vänta så länge, även om det kändes som en halv evighet In på ett rum där veterinären tog emot oss. Jag fick igen berätta vad som hänt. Att Sally spytt sex gånger inom loppet av en timme. Att hon tuggat ben på förmiddagen, ätit gräs på promenaden, fått någon godisbit. Vad spyorna innehöll, om hennes avföring – som hade varit lite kladdig och kletat något i pälsen, vilket de kunde se. Men att hon blir lite lös är inget ovanligt. De började med att ta tempen: 37,9. Sen skulle det klämmas. Veterinären sa att Sally spände sig mer när de klämde nära revbenen än när hon klämde längre bak mot svansen. Veterinären sa att de ville röntga henne. En koll jag hoppades på att de ville göra. När jag åkte in med Tamino för att han spydde en gång om dagen, så fick jag nästan bråka om att de skulle röntga, så det var skönt att slippa det denna gången. Sally skötte sig jättefint. Man skulle kunna trott att hon var helt okej, för hon viftade på svansen och såg allmänt glad ut. Men de är ju också duktiga skådespelare och att träffa nytt folk får Sally alltid igång svansen. På röntgenbilderna hittade man ett föremål i Sallys matsäck. Ett avlångt okänt objekt. En sten trodde de inte att det var pågrund av dess intensitet. Enligt bilden var den för porös. Så det skulle kunna vara tuggben. Men man visste inte. Jag var helt inne på att jag skulle ha med mig Sally hem, men det fick jag inte. För de ville skriva in henne för observation samt ge dropp för att kanske underlätta för objektet att ta den vanliga vägen ut. Men risken var ändå att den kunde fastna på vägen. Hade Sally varit en grand danios så hade läget varit ett annat, men nu är hon så liten som hon är, så då blev det så här. När veterinären började prata om en eventuell operation så tänkte jag på den Tamino fick genomgå för att bli av med sin sten – genom munnen. Så jag frågade om det var den typen av operation de menade, men eftersom biten var så spetsig så verkade inte en sådan operation vara aktuell då man riskerade att riva upp hela strupen och det var inte en säkert att de skulle få upp den ändå. Så den operation veterinären pratade om var en med kniv…. Det kändes inte alls bra att behöva lämna kvar Sally, även om jag vet att de tar väl hand om henne. Samtidigt som jag även vill det bästa för henne. Jag tror inte ens jag hann ut i bilen för att köra hem innan jag kände att jag saknade henne. Väl hemma så mådde jag fruktansvärt. Jag hade ont i huvudet och mådde illa, så jag bäddade ner mig för att vila en stund. Stunden blev hela två timmar och i vanliga fall brukar en huvudvärk kunna försvinna genom sömn, då man slappnar av. Men troligen hade jag inte lyckats slappna av tillräckligt. Kanske inte så konstigt då jag var orolig och saknade Sally. Jag försökte vara uppe en stund för att blogga om kvällen, men huvudvärken satte stopp för det helt. Jag orkade verkligen inte. Så i stället för att ligga i soffan och oja mig så bäddade jag ner mig i sängen för natten. Sally brukar sova med oss i sängen och det kändes så tomt utan henne. Efter typ en timme kände jag hur huvudvärken avtog, men när sambon bäddat ner sig för natten låg jag och snurrade i en timme utan att få ro, så jag tog mig upp för lite kvällsmat. Sen var jag redo för natten igen. Jag vaknade tidigt, då jag inte ville missa samtalet från veterinären om Sally. Enligt informationsbladet jag fick med mig hem stod det att de kunde ringa upp mellan klockan 8.30 och 12. Klockan 10.22 ringde veterinären och berättade att Sally mådde prima och att hon inte spytt något. Enligt de nya röntgenbilderna så kunde de se att den avlånga-icke-stenen var ett par småstenar, varav en av dem hade börjar vandra vidare. Det är vanligt att hundar äter stenar, men jag förstår inte varför de gör det. De trodde att alla stenarna skulle kunna komma ut den vanliga vägen. Sally hade fått sin frukost och man ville kolla att hon fick lov att behålla den. Så de lovade att höra av sig igen framåt eftermiddagen. Angående stenarna så ville de få in henne igen om några dagar eller någon vecka, för att röntga igen och kolla så att de försvann ut. Vilket dessutom skulle innebära att vi skulle få hålla koll på hennes avföring. Det var en riktigt lättnad och riktigt skönt att höra att Sally mådde bra. Veterinären lovade att återkomma någon gång på eftermiddagen. Sen blev det att avvakta det samtalet och jag hoppades då på att få hämta hem henne. Väntan var olidlig, så jag passade på att fördriva tiden med att gå ut med Tyra och Tamino och kameran. Givetvis skulle samtalet jag väntade på komma då. Jag fick veta att Sally mådde jättebra och att hon fick lov att åka hem och att jag kunde komma och hämta henne när jag ville. Självklart ville jag ha hem henne direkt, vilket också bestämdes. Jag skyndade hem för att kunna köra iväg. Jag fick vänta en stund innan en glad Sally leddes fram till mig. Gud vad skönt det var att se henne igen! Även om det inte ens gått ett dygn. Det visade sig att hon har tre små stenar, som är mindre än en centimeter, i magen. Varav en hittat in i tarmarna och förhoppningsvis på väg ut. Sally ska nu få lite specialfoder och andapsin – samma som när Tamino hade sin sten. Veterinären kommer att höra av sig på torsdag och kolla läget med Sally och om man eventuellt behöver ta nya röntgenbilder. Till dess ska hon få sitt specialfoder och andapsinet. Samtidigt ska vi hålla koll på om stenarna kommer ut bakvägen och på hennes tillstånd i övrigt. Den här gångens veterinärbesök gick på 4391 kr.... Det är tur att alla tre är ordentligt försäkrade! Hur som helst, jag är så glad över att ha henne hemma och att hon slapp någon operation! |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|