Frukosten fick jag inte i mig innan jag satte mig i bilen med Tamino, men tog den med mig. Det var en mycket motvillig färd till Slöinge och med tårar i ögonen. Känslan gick inte att undvika utan var mycket påtaglig och tydlig. Jag försökte övertyga mig själv att det var för hans skull det hela skulle ske.
När vi väl fått komma in på ett rum med en djursjukvårdare så bad jag om att få berättat tydligt för mig varför kastreringen var nödvändig och strax kom veterinären in och berättade. Jag minns inte klart om jag var tydlig med min motvillighet till kastreringen men jag förstod att jag var tvungen att vara tydlig med att det var mitt val att låta dem göra operationen. Känslorna inom mig var så dubbla att jag inte kunde tänka klart eller ens sortera ut det som faktiskt var viktigt. Jag bad om att få en stund ensam på rummet så jag kunde ringa någon som förhoppningsvis kunde guida och stötta mig i situationen.
Jag valde ut en i min telefonlista, ringde upp utan svar. Valde ut en andra, utan svar. Tredje svarade! Jag grät förtvivlat och jag är så enormt tacksam för den hjälp hon gav. Veterinären kom tillbaka in på rummet ungefär 10 minuter in i mitt stödsamtal och förståeligt nog behövde hon ett svar på hur jag ville göra så hon kunde på börja operationerna för dagen.
Jag är själv överraskad över att jag till slut kunde säg de "magiska" orden som veterinären behövde från mig. Allt med tanke på Taminos bästa, liv, välbefinnande och hälsa. I stället för att fokusera på en prestation som för honom är helt orelevant. Hur kunde jag få till det så att en utställningstitel blev viktigare än Tamino mår bra och får leva länge tillsammans med oss? Jag var medveten om att det rent känslomässigt krockade inom mig, med en ordentlig kollision. Med hjälpen jag fick så blev det tydligare för mig att om det vore min sambo, någon annan familjemedlem eller vän så hade jag inte lagt vikten på samma sätt som på Tamino. Det är ju ingen skillnad alls. En ganska jobbig insikt, men ack så nödvändig.
Jag såg då vad jag gjorde och vad jag behövde göra. För mig stod det plötsligt väldigt klart - jag ville att han skulle kastreras. Min största önskan blev inte en titel utan Taminos välmående.
Jag insåg också på rummet att det troligen inte var vanligt att djurägare stod och grät på rummet för att deras djur skulle kastreras och enligt veterinären så var jag hennes första. Något jag kände var både tragiskt och komiskt på samma gång.
Nu är hans officiella utställningskarriär över och därmed jakten om utställningschampionatet, men det hindrar mig ändå inte att hedra honom ändå genom att själv utnämna honom till champion med både egenhändigt skapat diplom och inom snar framtid en stor fin rosett med hans namn som ska hängas upp på en väl vald vägg här hemma. Även om han officiellt aldrig kommer att bli champion så är han för mig ändå en, oavsett vad någon annan tycker. För mig är han så väl värd det. Han är så fin och oss emellan så på något konstigt vis blev han ännu finare idag.
Vi får helt enkelt se vad vi hittar på framöver. Huvudsaken är att vi är tillsammans länge till och att vi alla mår gott.