Visst är flugsvamparna fina! Jag hittade först bara några få svampar, men en stund senare kunde jag nästan vada i dem. Aldrig sett så många! Här kommer några få av dem. Se men inte smaka!
1 Comment
Sally fortsätter att berätta om gårdagen: Efter att vi behövt uppleva den hemska och blöta promenaden trodde jag att det skulle vara lugnt resten av dagen. Men tji fick jag. Matte tog med mig ut i bilen och lämnade Tyra och Tamino hemma. Vi skulle väl inte ut och promenera igen, det räckte väl med den förra omgången?! Vi åkte en bra stund innan Matte stannade och klev ur bilen. Dofterna utanför kändes bekant och när vi kom in i genom dörrarna på byggnaden förstod jag var vi hade hamnat - Halmstad Hundsim och Rehab. Åh så glad jag blev! Matte fnissade åt mig då tydligen min svans fick fart där innanför dörrarna. Väl inne hos Anna fick jag en underbar behandling som är så skön att jag skulle kunna somna på fläcken, men den tog slut nästan lika fort som den började. Jag tror de kallade den för strålbehandling. Jag har bönat och bett både Matte och Husse om att vi måste införskaffa en sådan, då har de bara tittat på mig och smilat. Jag förstår inte varför det ska vara så svårt att införskaffa en när Anna har en. Hur som helst, besöket slutade inte där. Efter att Matte och Anna pratat en stund så förflyttade vi oss till ett annat rum där jag åkte upp på ett annat bord och där Matte började blöta ner min mage och mina tassar. Sedan kom Anna och trädde på mig en konstig väst - absolut inte en sådan som jag brukar få ha där hemma när det regnar. Utan denna satt mest som ett skal över ryggen. Jag tänkte "nej, ska vi ut i det blöta igen?", men vi gick inte ut men dock fram till en stoooooooor pöl. Givetvis satte Anna ner mig i denna på ena sidan medan Matte stod på andra sidan och pratade med mig. Så jag försökte ta mig till henne, men hur mycket jag än tog i så kom jag inte framåt. Mycket märkligt. Efter bara en liten stund så fick jag pausa och då trodde jag att det var över, men nej, två gånger till fick jag simma på detta vis. Anna sa att jag simmade och att jag gjorde detta med en mycket fin teknik. *stolt* Sedan fick jag komma upp från den stora pölen och vidare till duschen jag fick duschat tassar och mage. Fast den här gången duschade Matte nästan hela mig. Kallt och onödigt om du frågar mig. Men det var tydligen väldigt nödvändigt. Sedan flyttade Matte mig till ett annat bort som plötsligt höjdes, det var lite spännande dock. Men bara fram tills jag hörde något så skrämmande som dammsugaren där hemma och så blåste det på mig - rena stormen! Usch! Jag tog lite skydd av Matte och tillslut så insåg jag att det ändå var rätt skönt - för jag blev väldigt torr och fort. Då slapp jag ju frysa. Efter det gick vi in i ett tredje rum där jag kände en massa spännande dofter. Där var allt några jag kände som hade varit där. Anna förberedde en bred pall med att lägga en fin, rosa handduk på den och upp på denna skulle jag. Även Matte satte sig ner på den. Rena spat om du frågar mig, men Matte blev lite åksjuk efter en stund på denna pall, eftersom den vibbrerade. Matte började plötsligt fnissa när jag låg på denna pall och slickade mig torr om tassarna, för jag stannade upp en kort stund för att igen fortsätta slickandet. Men det var något konstigt som hände som jag inte kunde sätta tassen på. Matte sa att pallen slutat vibrera - det förklarade ju saken! Jag låg kvar i hopp om att den skulle starta igen, för det var så skönt, men det blev inte mer den här gången. Klart jag hoppas på fler gånger! Men enligt Matte måste jag i den stora pölen först, vilket tydligen nu är inplanerat att jag ska - inte bara en gång utan flera! - sen får jag ligga på pallen igen. Så den dealen kan jag väl kanske gå med på. Matte vill avsluta med några ord också här tydligen... Så, see you later! // Sally Sally var verkligen väldigt duktig under både simningen och vibbplattan och hon förvånade både mig och Anna med att hon gjorde det med ett sådant lugn. Vi var lite oroliga att Sallys knä inte skulle klara av simningen riktigt än, även om vi jobbat med att stabilisera henne i två månader nu. Men eftersom knät inte hoppat ur led sen första besöket så vågade vi oss på att testa kort med simningen, vilket ju gick hur strålande bra som helst! Dessutom är hon den första papillonen i bassängen, vilket jag tyckte var häftigt med. Som sagt så är fler tider för simning i bokade och jag ser fram emot dem alla! Allt verkar än så länge gå åt det håll där vi undviker operation - perfekt! Sally berättar: Jag förstår inte varför Matte idag valde att gå ut med oss när det regnade som värst. Hon vet mycket väl att jag inte tycker om att gå ut när det ens regnar lite, så varför skulle jag tycka om att gå ut när det regnar mycket? Jag kom att tänka på, under promenaden i spöregnet, att Matte kanske gillar att gå ut då, men utifrån hur hon muttrade över att hon var blöt in på pälsen så tror jag inte det. Den stora frågan kvarstår då - varför skulle vi gå ut när det regnade som mest? Mattes svar var för att vi behövde komma ut en sväng, vilket för mig inte heller verkade tillräckligt hållbart. Dock får jag väl erkänna att det var rätt skönt att komma ut och få sträcka på benen. Fast det känns svårt både på grund av min blå regnkappa och för att marken blir så geggig och inte lika fast att springa över, vilket gör det jobbigare att springa. Mina benvinktsmanchetter underlättar inte helt heller, men enligt Matte ska de göra mig gott. En rolig sak hände på vägen. Matte kastade iväg godisbitar i det höga gräset, som Tyra hann före att hämta. Ja, hennes skutt gav ifrån sig ett ordentligt plask, så jag blev lite osäker på hur jag bäst skulle ta mig över den långa och tydligen djupa vattenpölen. När Tyra kom tillbaka så kastade Matte ut fler, men Tyra var inte sugen på att hämta dem alls och jag kunde inte låta godiset förgås, icke! Till allas förvåning (inklusive min egen) plaskade jag mig över och det blev väldigt blött om rumpan - men över kom jag! Det var rätt många bitar som Tyra valt att bara ligga kvar - mumma! Efter en liten stund av godisletande tyckte Matte att det var dax att fortsätta och jag bara glodde på henne som om hon var tokig. Ja visst, jag hade tagit mig över pölen en gång men jag ville absolut inte ta mig över igen. Matte ropade och lockade med mer godis, men jag kunde verkligen inte. Jag menar hur skulle jag då gå tillväga? Vattnet i den långa och djupa pölen gav mig minnen tillbaka från när jag var liten valp och fick min första simtur. Matte, Husse, en kompis till dem och jag var lika förvånade över att jag hade simtagen inom mig. Men det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig att min första simtur skulle ske - i en stor, rund, djup och illaluktande pöl. Matte lockade och lockade och jag försökte lungt förklara för henne att jag inte vågade ta mig över. Plötsligt försvann hon bortåt och kallade på mig. PANIK liksom! Hur kunde hon bara lämna mig där?! Jag ropade och bad henne komma tillbaka! Jag hörde henne fortsätta ropa på mig och plötsligt dök Tyra upp på min sida av den långa pölen. Strax fick jag även syn på att Matte hade kommit över och pappa Tamino också! De kom för att hämta mig! De räddade mig! Mirakulöst hade Matte hittat en annan och bättre väg över den långa och äckliga pölen, vi kom upp på vägen igen och kunde traska vidare hemåt till värmen. ...om vårt underbart tråkiga höstväder. Går inte annat än att gäspa åt det! Mysa kan man alltid passa på att göra när vädret är som värst, men det är tråkigt i längden.
När jag gick igenom bilderna jag tog på vår promenad idag, så hittade jag två bilder som gjorde sig väldigt bra efter varandra eftersom de skapade en rörelse. En rörelse som jag tycker visar på att det är papillon (fjärilar) jag har. =) Instruktion: Tryck på "play" eller någon av pilarna som ska uppkomma på bilden, när du håller pekaren på bilden. Dagens hela förmiddag har vi spenderat på Djursjukhuset i Slöinge och den här gången var det skönt nog inga akuta sjukdomar eller så, utan vi hade bokat tid till att undersöka Sallys inåt-nysningar - som det visserligen varit lugnt med den senaste tiden, men som var ordentligt besvärlig när vi bokade tiden. Samtidigt bokade vi till att ta in Tyra för att undersöka henne inför hennes tid som avelstik - ögonlysning, patella, höfter och blodprov för två olika sjukdomar. Sally fick komma in först och vi hade blivit tillsagda att både hon och Tyra skulle fasta på morgonen då båda skulle få lugnande. Men Sally fick aldrig något lugnande - bara ett recept mot noskvalster, då veterinären absolut ville utesluta det innan han vill in och titta närmare i mun och hals på henne. Vi trodde dock att det var in och titta närmare de skulle göra idag, men tydligen inte. Dock hoppas vi på att Sally slipper operation av sitt gomsegel, för enligt veterinären så är det inte en helt okomplicerad operation och inte heller helt fri från riskerna för komplikationer. Tyra däremot fick lugnande och det tog en stund innan jag förstod det, för plötsligt märkte jag att hon blev väldigt trött och bara säckade ihop. I detta läge fick vi en kort visning av vart analsäckarna sitter och eftersom Tyra var så avslappnad så fick hon sina tömda. Haha! Sedan är jag glad över att man på blodgivningen inte gjorde som sköterskan gjorde med Tyra för att få ut lite blodprov. Hon ruskade i Tyras tass och arm för att få ut den mängd som behövdes till provtagningen, som dock sker på annan ort och jag tror till och med i annat land. Tyra fick ingen anmärkning alls på varken ögon eller patellan, de andra svaren får vi invänta från uppfödaren som kommer att motta beskeden. Veterinären framförde att hon haft en del kooikrar inne för just de här provtagningarna och undersökningarna och berättade att hon tyckte att Tyra har ett jättefint temperament och att hon verkade framåt och inte alls nervös eller orolig. Jag och sambon kunde då inte annat än skratta, för Tyra är rätt nervös av sig. Det är ändå några som upplever henne som väldigt trevlig och säker, så jag hoppas att det faktiskt stämmer och att den nervositet som vi upplever förtvinar med tiden. Då vi stött på en del frågetecken kring när man ska vaccinera, eftersom vi på den senaste utställningen kom in med Tamino trots att det enligt datumen gått ut, så framförde vi detta till en sköterska. Det vi fick veta var att det var en rekommendation för när nästa vaccination kunde tas och om man vill ha ett bra skydd så skulle man vaccinera en gång om året, vilket innebar att både Sally och Tamino kunde få sina årliga vaccinationer på direkten - om vi ville. Varför inte tänkte vi, så jag for ut för att hämta Tamino som så snällt låg och sov i bilen. På ett kick hade vi även fått Tamino och Sally vaccinerade och efter att betalt en dyr räkning kunde vi köra hem igen. Tamino markerar inomhus, vilket vi jobbat hårt med sen han kom till oss. Det har verkat som att det gått bra, för markerandet såg ut att minska både i antal gånger och i vilka rum det skedde i. Men nu i helgen har vi upptäckt att han verkar ha invaggat oss i en falsk trygghet. Han markerar på alla möjliga ställen och rum, när vi inte ser och det går så fort! Vi har provat olika metoder som att följa efter honom när vi misstänker att han tänker markera, men då händer inget. Vi har stängt av åtkomsten till andra rum för honom, så han hela tiden befinner sig under uppsikt av oss - alltså så han inte kan springa i väg. Då händer heller inget. Det sista vi tyckte att vi hade att jobba med var att han kissar ut från sin sovhage på morgonen och det såg ut att funka med att gå ut och kissa honom precis innan den siste av oss går och lägger sig. För hur snabba vi än tycks vara på morgonen med att få ut honom, så hinner han många gånger före med att lämna en pöl utanför sin sovhage trots att han befinner sig innanför den. De gångerna känns det dock mer som att han är riktigt kissinödig och att han lättar på trycket. I övrigt är sovrummet mest populärt att markera i. Vi upplever inte att Tamino är dominant annars, men kan det vara så att han med sitt markerande dominerar i smyg? Skulle vara jätte tacksam för tips och råd över hur vi kan få slut på hans markerande! Vi funderar på om vi ska utöva dominans över honom för att han ska inse att han inte är herren i huset, vilket han ändå verkar tro. Vad tror ni om det? Det hela började med att jag beställt böcker som anlände inne i city och jag tyckte att det kändes väldigt onödigt att ta mig in med bil, så varför inte promenera och dessutom ta hundarna med mig - två flugor i en smäll. Dock var jag lite osäker på att binda dem utanför butiken, men eftersom det var en sådan liten butik och att jag i stort sett bara skulle in och vända så blev det så ändå. Annars skulle det inte vara något alternativ. Stölder sker så lätt och fort och jag tror inte att tre små gulliga hundar skulle göra saken svårare för någon som verkligen hade velat ta dem. Att vi började närma oss centrum märktes tydligt då alla hundarna reagerade med att sniffa runt mycket mer än de vanligtvis brukar göra. Statsmiljön kändes nästan trissa upp dem, så därför tyckte jag att vi skulle fortsätta länge in. Jag tänkte att jag kunde få chansen att fota dem i stadsmiljön, men alla tre var mer intresserade av allt som hände runt omkring att det var svår att få till en bild. Sally tyckte att två damer som gick förbi var några som hon tvunget skulle charma i stället för att lyssna till matte. Att de inte upptäckte den döda skatan som låg någon meter ifrån oss, är jag ganska imponerad av, jag menar att den om något borde i deras nosar lukta väldigt intressant. Vägen hem blev inte samma som vägen ner och inte heller den lättaste. Jag kom fram till en brant och lång trappa som ledde upp på Galgberget. Men upp kom vi och jag är något glad över att den inte var längre än den var. Vi passerade skjutbanan där de sköt medan vi passerade. Jag var nog den enda av oss fyra som hoppade till när ett skott avfyrades bara ett stenkast ifrån oss. Jag måste säg att det har sina fördelar att bo nära en skjutbana, varken Sally eller Tyra har haft ont av fyrverkerierna under nyår. 7,52 km på 1h 46 min - tänk vad en bokleverans inne i staden kunde "ställa till" med. Skönt var det och det är alltid lika skönt när hundarna är trötta och nöjda hemma. För mig är det lite av en bedrift att ut och promenera så långt och länge, sen vi blev med hund har en del förändrats. Visst är det fantastiskt?! Nu har kritiken på oss med fyra kooikrar som deltog i uppfödargruppen under helgens utställning trillat in i min mailbox:
"En ganska jämn grupp. 3 kombinationer. En individ avviker något. Genomgående rastypiska detaljer. Bra temperament och arbetslust. Bra pälsar." Med detta tog vi hem första platsen, för den andra uppfödargruppen som domaren inte tyckte var lika jämn som vår. Dock fick vi inget hp och fick därmed inte heller tävla mot andra uppfödargrupper. Men det var helt klart roligt att få delta och få se hur den processen ser ut. Jag har påbörjat träningen med Sally på balansbollen. Jag trodde att det skulle vara en trög start med att få henne till att ens vilja stå på den, men ack vad jag bedrog mig. Med godis i ena handen för att få henne till att närma sig och lägga framtassarna på bollen, hoppade hon plötsligt upp. För godis kan man göra allt - eller i alla fall mycket. Sally busade med Tamino i förmiddags, vilket var väldigt underhållande att tjuvkika på. Ja, tittar jag för mycket och Tamino upptäcker det så verkar det ungefär vara som att stänga av honom - för han slutar leka, kommer trippandes till mig och det roliga är över. Nackdelen med att ha två olika raser från två olika rasgrupper är att utställningarna inte alltid sammanfaller varken i samma ring eller ens samma dag. Så idag blev det en ytterligare resa ner till Sofiero för att ställa ut Tyra. Efter en illa natts sömn - om jag ens kan kalla det lilla för sömn - var det bara att kliva upp när väckarklockan ringde trots kroppen bönade och bad om ett par timmar till i den mjuka och goda sängen. Jag var verkligen trött. Sambon fick ta kommandot över bilen medan jag försökte ta igen lite av den förlorade sömn. Vi trodde dock att den här dagen inte skulle bli lika lång, då Tyra var nummer 17 att bedömmas och riktlinjen är 20-25 hundar i timmen. Men tiden gick mer över en timme innan det blev hennes tur. Jag visste inte om jag skulle klara av att ställa henne, då jag kände att mitt humör inte befann sig där det borde, men jag jobbade lite med henne innan och insåg att vi skulle kunna fixa det ändå vilket fick mitt humör att bli något bättre. En stund innan vi skulle in i ringen kom Tyras kullsyster Kiwi och hennes ägare fram och pratade med oss. Väldigt trevligt! Vår domare hade med sig en passiv domarelev. Hon var först framme och skulle titta på Tyra och hon grimatiserade som om något inte var bra. Inte något som direkt uppskattas av mig, då jag uppfattade det som om hon såg något som verkligen inte såg bra ut. Jag tycker att det gick bra för Tyra i ringen och hon fick very good med kritiken: "Bra storlek. Mycket god helhet. Uttrycksfullt, feminint huvud. Tunn underkäke. Bra hals. Svagt välvd länd som hon sjuter upp i rörelse. Tillräckliga vinklar bak. Bra lår. Lätta, flytande rörelser. Bra päls." Vi upptäckte att vi kunde delta i en uppfödargrupp och började med att fråga ett par som har hund från samma kennel. De visste inget heller så bäst var då att fråga arrangörerna. Minst fyra hundar skulle delta, alla skulle minst fått bedömningen very good och uppfödaren behöver inte vara närvarande. Vi stod samlade med tre hundar från samma kennel som var intresserade av att köra uppfödargruppen, så vi behövde bara ragga till oss en till av de två som befann sig där och det gjorde vi med lätthet. Trots att vi var alla fyra virriga i ringen med uppfödargruppen kom vi på en första plats, före en annan deltagande uppfödargrupp, vilket var väldigt roligt! Vi fick kritik för gruppen också, men den har jag inte än, så den får ni hålla till godo. För kommer gör den! Bra resultat även idag och jag hoppas att det fortsätter och blir ännu bättre! =) Sallys fina rosett! ....utifrån Taminos perspektiv: Tänk vad en dag kan bli trevlig - även på en utställning - kan ni tänka er det? Så här gick det till: Jag har viss vana med det här med utställning, så jag har ju lite koll på hur det fungerar och det börjar alltid med en tidig morgon. Inte mig emot dock, för jag anser mig vara rätt så morgonpigg - även om det är gott att mysa en stund innan man lämnar sängen. Sen kan man ju inte vara hemifrån en hel dag utan att börja med en stadig frukost - jag föredrar bästa fodret som antingen matte eller husse serverar. Mums! Jag och Tyra tävlar om vem som hinner äta upp först och jag vet ju vem som ligger bäst till. ;) I alla fall. Väl på plats nere på Sofiero fick vi - läs alla utom Sally och jag - promenera till vår ring. Jag förstår inte varför matte pustade efter knappt halva vägen, men hon förklarade att det var uppförsbacke - dock var det inget jag märkte av. Tyra sprang vid sidan om och såg inte alls lika ansträngd ut. Det var totalt 97 anmälda papilloner, varav jag och Sally var två av dem. Men jag fick inte springa ut och visa upp mig i ringen när det väl var grabbarnas tur. Matte satt kvar på sin plats och såg väl inte lagom nöjd ut, så jag förstår inte varför vi inte deltog. Jag mår som en prins - läs kung. Det måste i alla fall hon märkt när jag hade några tjejer som flockades omkring mig. En ville dessutom ha mig på direkten och det går ju inte att tacka nej till. En dam ska aldrig behöva be mer än en gång om sånt, så jag försökte ta mig närmare och blev tyvärr upptäckt när den här tjejens matte berättade för min att hon löper. Där sprack den chansen. Sedan blev det min dotter Sallys tur och både matte (och husse) och jag är mycket stolt över henne. Ett very good med kritiken: "Väldigt bra typ/storlek, kunde vara mer feminin, huvudet kunde vara mer typiskt, ögon mörkare, kort i hals, lång i ryggen, platt svans, utmärkta vinkar/kropp/pälskvalite, förberedelse för uppvisning kunde vara bättre, trevligt temperament, lös i armbågarna, rör sig ok." I ringen såg jag matte och Sally träffa på ett gammalt ex till mig och givetvis var jag tvungen att komma och hälsa på denne och hennes matte. Mitt ex presenterade en ytterligare dotter till mig, som inte gick att ta miste på att det faktiskt var så. Exet verkade vara helt salig över att se mig och ville ha mig tillbaka och vem vet, kanske kommer vi skapa fler mirakel tillsammans. Vi tog farväl och begav oss hemåt. I morgon är det Tyras tur att ställas ut och jag kommer vara där att hålla mina tassar för henne. Men innan i morgon kommer så ska det mysas mer i soffan med familjen. Mys och gos på er! // Tamino Under dagens promenad träffade vi på en svart katt och jag lovar att den retades med mina hundar. Jag menar - titta bara på bilden! Så här låg han framför oss, dock med ett typ gallerstaket emellan. Igår hände en märklig sak som inte hänt tidigare - Sally sprang bokstavligen på Tyra så Tyra välte omkull. Jag satt på huk och fotade när Sally kom springades och lyckades få bildbevis på händelsen - även om bilden inte blev så bra. I vanliga fall brukar de alltid precis kunna väja undan eller springa förbi. Jag är allt bra nyfiken på vad som hände för att den krocken skulle ske. Tyra rörde sig inte när Sally kom farandes, så jag gissar att Sally totalt missat då hennes fokus låg på mig. Jag berättade i inlägget Utställningsresultat och många funderingar... om att vi möttes av regeln om att man inte kan återfå anmälningsavgiften trots veterinärintyg på att hunden inte får delta på utställningen. Jag mailade SKK om detta och framförde mina åsikter om att jag ansåg det orättvist att man som hundägare inte får tillbaka pengarna trots att hunden enligt regler inte får delta.
Jag bad om att få en motivering till ändringen och fick svaret: Den nya regeln gällande återbetalning av anmälningsavgifter vid utställning infördes gemensamt av alla nordiska länder 2011. Den främsta anledningen till förändringen var att man kunde se ett omfattande fusk med felaktiga veterinärintyg och detta tvingade tyvärr fram striktare regler kring detta. Som hundägare har du naturligtvis alltid ansvar för din hunds välbefinnande vilket inbegriper att ge den adekvat behandling vid skada eller sjukdom och att den inte får delta på prov, tävling eller utställning om den är skadad eller sjuk. Detta ansvar väger naturligtvis mycket tyngre än eventuella utlägg för anmälningsavgifter. Jag bad om att få svar på varför andra hundsporter/tävlingar kan återfå anmälningsavgiften med intyg från veterinär men inte hundutställarna. Till de fick jag svaret: Gällande återbetalning regleras det av respektive regelverk för alla olika tävlings- och provformer samt utställning. Därmed skiljer det sig åt mellan olika grenar. Det ingår inte i de allmänna reglerna som gäller för alla prov, tävlingar och utställningar. Här är det upp till varje ansvarig huvudman, dvs den klubb som har delegation att besluta om regler för respektive provform, att göra sina egna avvägningar. Till sist bad jag även att få veta om utställningarna är mer riktade mot uppfödare än för "vanliga människor och fick svaret: Nej, alla medlemmar som har en registrerad rashund är hjärtligt välkomna till SKKs alla utställningar. Jag måste säg att jag är fortfarande irriterad över detta, samtidigt verkar det som att jag inte kan lägga den irritationen på SKK utan på de som fuskat med de felaktiga veterinärintygen. Jag förstår inte varför man ens får för sig att fuska med en sådan sak, speciellt inte när det kan få följder för alla andra. Har man valt att delta och sen inte kan eller inte vill vara med, så får man stå för det och där med förlora de pengarna. Men att förlora pengarna för att man vill vara med men inte får för att hunden inte får - det är en annan situation som är betydligt svårare att råda över. Jag menar - bara titta på vår situation med Tamino som dagen innan en utställning får en sprucken analsäck eller som nu sist att han får i sig råttgift. Jag kan förresten berätta att han mår bra och att det aldrig var någon större fara - men bäst att ta det säkra före det osäkra. Det är en månads karenstid på motgiftet han fick - vitamin K. Så det ökade hans redan befintliga karens med en vecka. |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|