Att jag över huvudtaget fick sova den natten är ett mirakel med tanke
på alla nerver som ilade omkring i kroppen på mig. Men jag sov som en stock, vilket var väldigt skönt.
Vaknade gjorde jag vid den tid som jag - för tillfället - normalt brukar. Men frukosten var inte lika lockande som den brukar, men den gick ner.
Intervjun var bokad till klockan 15 och det enda som var planerat att hinnas med innan var att göra mig i ordning – duscha och klä mig i de kläder jag hade noga valt ut inför tillfället samt fixa till håret.
Men väntan och nerverna var jobbiga, så jag tänkte att en promenad skulle vara nyttig för att bli av med spänningarna. Så jag tog med mig hundarna och begav mig ut.
Efter bara omkring 2 km fick jag tillfälle att slänga bajspåsarna, men såg snabbt att vid hundlatrinen stod ett gäng barn. Latrinen stod vid ingången till en idrottslokal som barnen skulle in i. De utbrast en massa ”åh”, ”naw”, ”så söta” när jag var på väg mot dem. Jag hade dock inte tänkt stanna alls, utan bara slänga påsarna och passera. Men det var nog på gränsen att jag kunde gå igenom samlingen utan att bli stoppad. Jag såg i ögonvrån att Sally blev helt salig, då något av barnen satt sig ner på huk och att Tyra var nyfiken.
Men jag hade som sagt inga planer på att stanna, så det gjorde jag inte heller. Det var dock en häftig upplevelse och samtidigt roligt. Efter att jag passerat så kunde jag fortfarande höra deras suktande.
Promenaden fortsatte i hela 6,47 km och på 1h 17 min. Det var riktigt skönt och när jag kom hem passade det väldigt bra med dusch och påklädning inför intervjun. Klockan hade egentligen blivit middagsdax, men jag hade inte klarat av att äta, så jag valde att låta bli. Däremot fick jag för mig att titta i min almanacka. Hade jag inte tittat i den så hade jag totalt missat Taminos födelsedag - så inställd på intervjun var jag.
Intervjun tog en timme och jag känner att jag gjorde ett bra jobb med att framställa vem jag var när jag svarade på deras frågor. Jag hoppas nu på att de gillade mig och att jag blir anställd. *håller tummarna*
När sambon och jag senare åkte iväg för att veckohandla så köpte vi in köttpinnar som tårta till Tamino och tjejerna. En tårta ska man ju dela på. ;) De fick var sin köttpinne – förpackningen rymde inte fler – och de försvann på fem sekunder. Underbart är kort!
Handlingen var mer än vad jag klarade av. Energin hade helt gått åt till intervjun och jag kunde inte tänka. Jag hade ont i huvudet utan att ha huvudvärk. En märklig känsla...
Även dagen idag har gått åt att återhämta mig samt släppa oron och ångesten för att jag inte gjort tillräckligt för att bli anställd där. Jag var ändå väldigt förberedd. Jag hade till och med kontaktat min jobbcoach för att checka av så jag inte missat något och fick som svar att jag hade koll på läget. Nu får jag invänta besked och jag hoppas att beskedet blir som jag önskar och hoppas – att jag blir anställd!
Håll tummarna för mig!