Resan ner gick lugnt, men när vi närmat oss ordentlig så kände jag hur alla muskler i kroppen spände sig. Jag mindes hur det var när jag hämtade hem Tamino och trodde att det inte skulle vara något konstigt, men reagerade med tårar när personalen kom med urnan i sin famn. Det var lite av en lättnad att faktiskt bli återförenade igen. Så jag var lite beredd idag på att liknande kunde hända. Inget behövde dock hända.
Med oss in till djursjukhuset i Helsingborg skulle jag ha med mig en kvittens och legitimation för att få hämta urnan. Personalen i kassan tog hand om kvittensen och bad oss vänta en liten stund och innan jag hann reagera kom hon ut med en vit styvare papperspåse med något grönt som stack upp inifrån Jag mottog påsen, tackade och vi lämnade för att gå ut i bilen.
När jag satt mig i bilen blev jag väldigt angelägen att få fram urnan. I det gröna fick jag fram en svart sammetspåse med snörning i toppen. Jag fick knyta upp för att komma in i påsen och där få tag på självaste urnan.
Urnan var som vi hade beslutat en hjärtformad ask i mässing. Färgen åt det lite brunröda och med silvriga tassar på.
Jag tyckte inte att det behövdes, men tårarna tryckte på bakom mina ögon utan att jag kunde stoppa det. Så jag lät känslorna helt enkelt bara flöda. Jag tryckte urnan tätt mot mig i min famn och tårarna föll ner för mina kinder. Inte av sorg, utan av lättnad, saknad och faktiskt lite glädje. Nu är vi äntligen återförenade igen!