Jag hade noga värmt upp Simba inför hans första start för dagen och jag kände något förändras när vi gick över bandet. Han var totalt uppslukad av att nos-dammsuga genom hela mattan i vår väg och trots att jag kämpade med att få kontakt med honom så var det som att jag inte fanns. Jag blev bara allt mer frustrerad, för jag ville ju att det skulle gå bra. Droppen blev lite när han förutom nosande och ignorerade mig rullade sig på mattan. Tankarna bara flög igenom huvudet på mig, jag ville tala om för honom att sånt beteende inte var okej och få kontakt.
Plötsligt hörde jag mig säga till domaren att jag valde att bryta, men fortsätta färdigt genom resten av banan. Då först fick jag Simbas ögonkontakt och plötsligt gick det betydligt bättre. Med en tävling med dubbelstart tänkte jag precis som vid förra dubbelstart att det kunde gå ännu bättre nästa omgång.
En stund senare blev det dags för Maximus debut. Han var precis lika dan som Simba på banan. Nosen i backen och ögonen på annat än mig. Frustrationen från Simbas runda bara växte, trots att jag vet så väl att det varken har med Simba eller Maximus att göra. Med Maximus valde jag att använda mig av kopplet för att lite kunna försöka få en viss kommunikation till honom att få bort nosen från backen. Dock får det inte användas i den mängd jag gjorde utan att bli diskad, vilket jag lite visste men jag gjorde det ändå. Trots diskningen hade vi några skyltar kvar att göra något med. Det tog inte många steg innan jag hade fin fokus och kontakt från Maximus och då drog jag fram en rosa flamingo som han älskar att leka med. Sista 3 skyltarna gick precis så som jag önskat hela banan hade gått.
Jag var så frustrerad över mina två diskningar och besviken på mig själv. Det var ju inte så här jag hade tänkt mig dagen. Av en duktig och fin vän fick jag intressanta tips och råd. (Tackar så hjärtligt!) Det magiska kring en väl vald disk. Just med tanke på den där tävlingsdjävulen som dök upp trots min vilja om en trevlig träningstävling. Målet var att ha kul, sen är det en bonus om poängen är där. Men om poängen bara försvinner iväg och lika så glädjen med dom, så kan man lika gärna välja att trotsa tävlingsdjävulen och diska sig och göra rundan till något trevligt i stället. En dålig tävling kan lika gärna vara en bra träning.
Jag har aldrig diskat mig själv medvetet tidigare. Så med Simbas runda var det första gången. Till hans nästa start hade jag diskningen i åtanke. Men då plötsligt gick det bättre och jag kände aldrig att jag behövde bryta. Den rundan hamnade vi på 65 poäng. Retligt som fan var att jag upptäckte vid en skylt "sitt, stå" att jag valt lägga honom efter sitt och insåg direkt att de 10 minuspoängen var ett faktum. Hade jag varit bättre uppmärksam där, hade vi haft ett kvalificerat resultat. Retligt som faaan!
Till Maximus andra start tyckte han att domare och skrivare var skumma typer längre in på banan i lite halvmörker. Han morrade duktigt, men tycktes tur nog släppt dessa skummisar till starten. Jag fick dock jobba på en liten stund efter att vi fått vårt välkomnande in på banan, för jag kände att han inte var med mig. Jag blev lite stressad och kände att jag hade inte hur mycket tid som helst att få till det. Ska tilläggas att jag hade värmt upp innan vi hade kommit dit hän. Vid startskylten var han borta med nosen ner i backen. Inget fokus på mig och fick för sig att gå runt mig ett varv. Näe, inte en sån runda till... Jag beslöt mig för att diska oss utan att ens ha lämnat startskylten och köra igenom banan som träning. Jisses, Maximus blev som förbytt. Inget perfekt utförande, men en helt klar bättre känsla och gemenskap och jag tyckte det var roligare. När jag tyckte han var riktigt duktig så drog jag fram den rosa flamingon och kontakten blev bättre. En kul runda!
Under prisutdelningen valde jag att enbart ha Maximus hos mig medan Simba fick vila avskilt i vår bur. Plötsligt hörde jag någon säga att en papillon sprang lös. Jag blev inte förvånad alls, för jag visste att det var Simba, vår Houdini. När jag fick syn på honom satt en annan tjej på marken och försökte locka honom till sig. Jag såg att han höll sig på avstånd från henne och blicken han hade när han väl fick syn på mig var talande. ”Åh, Matte! Vart har du varit? Jag har saknat dig och letat efter dig!” Mattes lille mattegris!
Som sagt. Tävlingsdagen blev inte alls som jag hade tänkt mig, men jag blev definitivt en erfarenhet rikare med nya kunskaper och det ska bli intressant att se vad det kommer resultera i.