Tamino fick i tisdags morgon för sig att spy upp hela frukosten som han hade fått i sig bara en liten stund innan. Jag som hade lite tajt om tid tyckte givetvis att det var väldigt onödigt då jag hade annat att passa förutom att hinna köra honom till veterinären just den dagen på grund av ett fästingbett.
Sen i tisdags har han spytt ungefär en gång om dagen. Han som aldrig spyr annars, eller har i alla fall inte gjort under tiden vi haft honom. Jag hade tyckt att det var okej en eller två dagar, men igår tyckte jag det gått för lång tid för att jag skulle tro att det skulle gå över av sig själv.
Eftersom jag skulle fokusera på min tenta i morse, så bad jag min sambo att ringa veterinär för en tid som jag kunde åka till efter att jag skrivit klart min tenta. Han frågade om det spelade någon roll om det skulle bli travbanekliniken som ju ligger närmare eller Slöinge. Mitt svar blev att den som hade möjlighet att utföra röntgen då jag kände att en sådan kunde bli aktuell.
Klockan 16.00 blev bokat, dock skulle jag kanske få vänta en stund då det var under jourtiden. Men vi behövde inte vänta så länge.
Veterinären undersökte Tamino, men hittade inget som kunde tyda på något. Ingen temp, inget i magen, inget. Han ställde frågor för att försöka luska ut om det fanns någon anledning till Taminos kräkningar. Det var mycket jag skulle kunna svara på, som när Tamino spytt och om de var i samband med mat. Det är sjukt mycket man ska behöva hålla koll på.
Veterinären hade inte så mycket han tyckte att han kunde göra men att de kunde ge Tamino något som skulle få kräkningarna att sluta samt lugna magen och att de kunde röntga men att han inte kände att det behövdes. Det kostade ju pengar, men att de kunde göra det om jag ville. Jag tyckte absolut att det skulle göras, just för att vara på den säkra sidan att där inte finns något som inte ska vara där.
Tamino skötte sig super fint under de två bilder som togs, sen fick vi invänta att veterinären kikat på dem. Plötsligt får vi komma in i röntgenrummet igen och göra ytterligare en bild. Jag blev då väldigt säker på att de hade hittat något och mycket riktigt var det så. De hade hittat ett föremål i magen som inte skulle finnas där och den tredje bilden skulle visa lite närmare var. Jag kan inte förklara hur skönt det var att få veta att min känsla hade rätt. Det var på något vis lättande samtidigt som det ju inte är bra att det fanns något där.
Både Tamino och jag fick komma in och titta på röntgenbilderna, där jag fick se det okända föremålet på bild. Man misstänkte att det antingen var en benbit eller en sten. Tamino fick även höra där inne att han var en riktigt trevlig kille – stolt matte!
Efteråt hade veterinären tre alternativ:
1. Gå ner med en kamera genom munnen och se om man kunde plocka ut föremålet.
2. Operera ut
3. Vänta och se om den skulle brytas ned med magsaften, det vill säga om det nu var en benbit. Risken här dock skulle vara att biten vandrade vidare innan den blivit tillräckligt liten för tarmen och därmed stoppat upp i tarmen och det skulle innebära en operation.
För mig är operation en sista utväg och om den är absolut nödvändig. Att invänta att biten själv tog vägen ut och kanske orsakar ett stopp och som också kan leda till operation kändes för riskabelt. Så valet blev att låta veterinären gå in med kamera och försöka plocka ut den. En metod som inte säkert skulle innebära att de faktiskt fick fatt i biten, men då hade de åtminstone försökt och att vi fått vänta därefter i stället.
Med detta beslut taget, så skrevs Tamino in. Jag fick åka hem utan honom.
Några timmar senare hörde veterinären av sig, vilket han lovat att göra oavsett om de lyckats få ut biten eller inte. Det var ett glädjande besked jag fick, de hade fått ut den. Det var en sten.
Då man också funnit ett sår i Taminos strupe, så vågar de inte låta honom äta än. Han får dropp, antibiotika och smärtstillande och därför övernatta på djursjukhuset.
Nu inväntar vi samtalet som ger oss klartecken till att hämta hem vår lille kille!