Utifrån inbjudan kunde jag se att man tänkt dela upp mästarklassen i två olika grupper. Ena gruppen skulle starta på förmiddagen och den andra på eftermiddagen. Eftersom sambon skulle starta redan tidigt på morgonen så hoppades jag på att hamna i förmiddagsgruppen, men när PM:et kom ut så hade jag givetvis hamnat i eftermiddagsgruppen. Typiskt. Jag såg framför mig hur timmarna bara skulle gå till att bara sitta och vänta, vänta och vänta. Grupperna var ganska jämna, skilde enbart två tävlande. Så jag tänkte att jag ändå skulle kunna fråga om det var möjligt att jag skulle få byta grupp, så jag mailade de båda kontaktpersonerna som stod i inbjudan. Ganska snart fick jag svaret att man hade flyttat över mig till förmiddagsgruppen. Wow! Tusen tack!
Klockan ringde redan kl 06:00. Som vanligt är det inte min tid att gå upp på morgonen. Men jag masade mig upp och såg till att göra mig i ordning så vi kunde fara en timme senare. Frukosten medtogs för att intas senare och i bilen på vägen ner slumrade jag. Kanske därför den nästan timmeslånga färden gick så fort!
Sambon och Tyra hade banvandring vid 8:30 och de fick starta sist då Tyra börjat löpa. Stundvis såg det riktigt fint ut. Sex bris-treor, ett förarfel på tre minus och två nos skulle inneburit ett godkänt resultat, om inte de hade passerat/missat en skylt och därmed blivit diskade. Synd.
Eftersom jag har insett att Sally fungerar bäst efter att hon redan gjort en bana, så såg jag till att värma upp ordentligt för att hon inte skulle ha för mycket fart inne på banan utan snarare få ett samlat fokus på mig och det jag instruerade att vi skulle göra.
En uppställd kona var perfekt att köra några skick. Sen att hon inte förstod vad hon skulle göra utan bara sprang förbi till annat är en annan sak, men till slut verkade det som en polett trillat ner. Som sagt, hon kan momentet när hon fokuserar och lyssnar.
Jag var helt inställd på att jag hade startnummer 10, utifrån en startlista sambon sett innan tävlingen på nätet. En tjej som jag bytte några ord med hade nummer 7 och när hon gick in på banan gick jag för att kissa Sally. Jag var inte borta mer än en minut eller så. När jag var tillbaka vid banan ropade inroparen på Sally. Det var vår tur att gå in direkt! Meh! Hade någon strukits?? Nope. Det visade sig lite senare att jag hade startnummer 8.
Jag fick snabbt samla ihop både mig och Sally och ta kliven in på banan. Sally följde ändå rätt bra för att vara i början av banan. Vi passerade domaren och skrivaren nära redan vid andra skylten och Sally viftade på svansen och lade öronen bakåt redo för att hälsa. Skönt nog fick följde hon ändå med mig och försvann inte i sin sociala bubbla.
Banan var mycket klurig med åttans frestelse som vi skulle igenom hela FEM gånger. Domaren hade ett system, där nummerskylten stod på ena sidan skylten då skulle jag in och förbi på motsatt sida. Ett enda virrvarv om man inte var uppmärksam. Vid ett tillfälle, skylt nummer 7. Jag ser 7:an på vänster sida om skylten och jag var så nära att passera på vänster sida. Jag hann precis rädda och hamna på höger sida. Puh!
Fyra skyltar med helt om från, mot och båda. Vänster, höger, mot och från varandra. För att gå in i frestelsen igen.
Att hålla ordning på momenten och därmed veta vart jag skulle till nästa gick inte alls att memorera. Min taktik blev att hålla koll på vilket nummer de hade i ordningen. Moment nummer fyra, in mot frestelsen på rätt sida om nummer fem, lokalisera nummer sex, in i frestelsen på rätt sida om nummer sju..... Snacka om att vara skärpt.
Vid skylt nummer tolv kunde jag släppa kollen på nummerna och bara följa skyltarna i en rak ordning ut mot mål.
Lite små missar hade vi på banan där Sally gissar eller missar pga otydlighet från min sida, men i övrigt var jag väldigt nöjd med Sallys följsamhet och vårt samarbete.
Tyvärr räckte inte våra 63 poäng till något cert och jag kände mig lite besviken över att vi inte slog vårt personbästa i mästarklass på 79 poäng. MEN, 63 poäng är ändå i vårt toppskikt och det är inte så illa ändå.
Jag brukar alltid vara med på prisutdelningen men den här gången valde jag att plocka ut vårt protokoll för att vi skulle kunna köra hemåt.
En kort avstickare tog vi dock innan hemfärd och skulle hälsa på lite kort hos Simbas uppfödare. Trist nog jobbade hon och var inte hemma, men Simba fick ändå en liten lekstund med systern Millie och hälsa på morbror Ådi.
Sen tog vi oss hem.
Här nedan kan ni se den kluriga banan.