De är inte riktigt vad jag hoppades på, men jag fick några äntligen på bild och jakten är inte över! =)
Att fånga en åskblixt på bild har länge varit en önskan. Men mina tidigare kameror har inte klarat av det, men med min älskade systemkamera - Canon EOS 550D - blev det möjligt. Sen var det bara ett åskväder som jag skulle befinna mig i som saknades. I natt kom chansen och jag fick några på bild!
De är inte riktigt vad jag hoppades på, men jag fick några äntligen på bild och jakten är inte över! =)
2 Comments
Igår morse fick jag för mig att servera tjejernas frukost på ett, för dem, ovanligt sätt. Att få jobba för maten, det vill säga att putta på en boll för att få ut den är dock inte så ovanligt, men däremot att få den på detta sätt utomhus. Tyra fick sin boll genom en liten hinderbana, då bollen slank in mellan mina cyklar. Hon stötte till en av pedalerna och såg något överaskad och förundrad ut. Då vädret kändes ganska trevligt så blev vi kvar ute en stund trots att frukosten försvunnit. Jag hörde åskan mullra på avstånd, något jag finner mysigt på något vis. Igår kväll tog sambon och jag en gemensam promenad med hundarna. När vi går ut gemensamt brukar vi variera vem som tar vilken/vilka hundar och jag fick för mig att enbart Tyra skulle gå vid min sida den här gången. Jag ville passa på att belöna henne när hon tar ögonkontakt med mig, för att förbättra den kontakten till både rallyn och utställningen. Jag ville också försöka att få henne att gå mer utmed min sida hellre än snett bakom mig eller snett framför mig. Oftast hamnar hon snett bakom mig. Jag belönade varje gång hon sökte ögonkontakt, vilket jag tyckte gick ganska bra. Hon verkade även tycka det var roligt, men det var kanske för att det nästan regnade godis över henne och vem skulle inte gilla det? =P Jag ville även luska ut varför hon i utställningsringen försökte dra sig ifrån mig, något hon också försökt med på senaste rallylydnadstävlingen. Jag märkte att hon satte sin blick på mina fötter och det kändes som att det var dem hon försökte hålla sig på avstånd ifrån. Husse har tidigare berättat att han under ett tillfälle på agilityträningen råkat trampa på henne i farten och jag kopplade direkt ihop Tyras beteende med denna händelse. Med tanke på hur känslig hon är med sådana här händelser, så skulle det inte förvåna mig om så faktiskt är fallet. När jag sett detta, så hade vi gått halva promenaden och jag tog tillfället att använda mig en del av resterande att få Tyra att inte dra sig ifrån mig, som hon gjort på de senaste utställningarna. Vi hade på bara en kort stund uppnått framsteg. Jag fick börja med att gå väldigt sakta, då jag märkte att ju snabbare jag rörde mig med fötterna desto mer ville hon ifrån mig. Men jag kunde ganska snart öka takten och hon följde på fint – om än dock snett bakom mig - men med en viftande svans och hon såg trygg ut. Tränade lite platsliggning med Sally innan under dagen – något vi behöver göra fler gånger. Första omgången gick bra, men då var vi inomhus. Provade två gånger utomhus också och det gick mindre bra. Framför allt sista gången, då hon reste sig ett flertal gånger. Jag tror hon tröttnade… Bäst att träna vidare med det. Jag drömde i natt om att jag var på lydnadstävling. Det gick inte alls bra. Jag hade inte alls Sallys uppmärksamhet, utan hon nosade omkring. Jag minns att jag skulle göra en inkallning, men hon satt inte kvar utan följde med mig. Både känsla och poäng låg totalt i botten. Jag har varit med om värre mardrömmar – men den här var ändå jobbig. På tal om tävling. Jag anmälde båda tjejerna till rallytävlingen i Helsingborg för en tids sen – båda till nybörjarklassen. Men med tanke på att Sally nu har sina tre godkända resultat i nybörjarklassen, så funderar jag på om jag ska ändra och få henne anmäld till fortsättningsklassen i stället. Men jag är nervös över att göra det, av en anledning jag inte riktigt vet själv. Jag är (lite) orolig över att de ska in samtidigt, men det borde väl gå att få fixat om de nu ska vara i var sin klass? Kan jag i så fall säga till om detta när jag anmäler mig på platsen eller borde jag säga till innan? Igår kväll besökte vi stranden för första gången den här sommaren. Trots att det var en väldigt fin kväll så var stranden nästan tom på folk, vilket passade oss väldigt bra eftersom jag var sugen på att fota. För att få bra bilder har jag lärt mig att solen ska befinna sig i nacken på mig när jag fotar, just för att inte få motljuset i kameran - dessutom lyser det upp bättre på det jag tänkt fota. Så jag fick ta av mig mina sandaler och traska ner i havskanten och ta mig längre ut. Efter dagens hetta var det svalkande skönt i vattnet. Tjejerna släpptes och den som verkade trivas allra bäst var Tyra som fullkomligen flög över vattnet i en galopperande fart. Hon är som roligast att fota när hon gör så, speciellt i vatten som flyger och far omkring henne. Jag fick mina små omgångar också när hon kom flygandes emot mig och jag är glad att jag klarade kamera utan större vattenskador. Haha! Att se Sally frivilligt ta sig ner i vattnet är något vi imponeras av, då vi minns första gången vi besökte stranden med henne och hon vägrade att ens doppa tassarna i den flytande vätskan. Utan att egentligen ha badat ordentligt i havet, så blev båda tjejerna ordentligt blöta. Men med tanke på hur det skvätte om Tyra när hon kom farandes, så kan jag i stället tycka att de tagit en dusch mer än att ha badat. Tamino är inte alls intresserad av att bada utan nöjde sig med att stå med Husse vid strandkanten och spana. Våra humlor har blivit lite av en följetång här hemma - för att se början av det hela läs: "Surrande golv!". Vi hade en tekniker från Anticimex som kom och la ut medel i onsdags förra veckan och humlorna skulle dö ut efter två till tre dagar enligt honom. Men i måndags denna vecka var där fortfarande aktivitet och vi kunde fortfarande höra en hel hög med humlor från den varma fläcken, så vi ringde Anticimex igen. När vi var på väg till Danmark nu i onsdags mottog vi ett samtal från en annan tekniker från Anticimex om att de tänkte komma under dagen för att försöka igen. Men då vi inte skulle vara hemma under hela dagen, så fick vi förklara över telefon om vart humlorna befann sig. När vi sedan passerade över från svensk mark, så stängdes våra mobiler av på grund av vi inte skulle överraskas av dyra mobilräkningar. Efter nästan en hel dags vistelse hemifrån kom vi hem igen. Teknikern hade lagt ett meddelande till oss i brevlådan, där han skrivit att han inte stött på några humlor men att han behandlat där han trodde att vi menade att humlorna hade sin ingång. Han hade försökt att få tag på oss, men eftersom vi inte hade mobilerna igång i Danmark så var det givetvis omöjligt att få tag på oss. Vi hann egentligen bara in genom vår ytterdörr då en humla kom upp från hålet där de har sin ut och infart. Jag tyckte det var väldigt märkligt att teknikern inte sett några humlor alls, då jag anser att aktiviteten hos humlorna vid vår dörr ändå är klart märkbar. Vi har så länge vi bott i huset inne på vår hyresvärds tomt haft en del bekymmer med att få folk att hitta vår dörr, då den många gånger misstas för att vara dörren till hyresvärden. Så jag visste direkt att teknikern hade behandlat utanför hyresvärdens dörr och vid närmare undersökning kunde vi snabbt konstatera att det var så. Suck! Så det blev att kontakta Anticimex igen och invänta huruvida det blir en fortsättning eller ett avslut på det hela… Idag har vi varit iväg på rallylydnadstävling i Varberg.
Trots att det var lite segt att gå upp efter att ha försökt somna in till ljudet av festande människor, så var det skönt att få tävlingen avklarad innan värmen slog till. Tyra var först ut - av mina tjejer - och efter hennes debut på 67 poäng så trodde jag att lite träning skulle få oss över till det kvalificerade resultatet. Jag värmde upp Tyra en liten stund innan vi skulle in och det kändes fint, men den känslan försvann bara en liten bit in efter startskylten. Tyra försvann helt in i sin egen värld och varken hörde eller såg mig, mer än för några korta ögonblick. Allt som hände runt omkring oss och lukterna som fanns i och på marken var betydligt mer intressant. *Suck* Dock när jag var intressant, så hoppade Tyra på mig – alltså hon stod på sina bakben och hade framtassarna på mig. Jag trodde att vi skulle bli diskade på grund av det även om jag inte puttade ner henne, men jag körde på ändå. Jag kände ändå ett par gånger mitt inne på banan att jag lika gärna kunde avbryta. Jag hade sett första startande bryta då dennes hund betett sig likt Tyra. Men näe, jag ville inte avbryta. För mig kändes det som om jag avbröt skulle det innebära att jag gav upp, så jag fortsatte till mål. Trots att det mesta var kattpiss, så fanns där vissa mikroskopiska guldkorn. Vi tog oss igenom om än med minimala 30 poäng och en 16:e plats av 19 startande. Ytterligare guldkorn är att hon förstår ”sitt” och ”ligg”, men mer än så var det inte. Jag funderar allvarligt på att anmäla henne till en rallykurs för att själv lära mig förstå henne, hur jag ska agera på banan med henne och för den delen träna henne. Sally däremot skötte sig lika fint som vanligt. Bortsett från lite nosningar, sneda sättande samt två bristande samarbete av tre minus karaktären. Med 87 poäng och en 3:e plats av 19 startande, tog Sally sitt tredje kvalificerade resultat och titeln RLD N! Nu är bara frågan hur titeln kommer på plats i SKK – behöver jag ansöka eller kommer det automatiskt? I så fall, hur söker jag? Efter tävlingen körde vi inom Långås Marknad, som för mig är en tradition att gå på, då jag är uppvuxen i den trakten. Det är en välbesökt marknad, vilket märktes eftersom vi fick trängas stundvis. Jag kände att det hade varit skönast att inte ha hundarna med oss, men då de redan var med så kunde vi definitivt inte lämna dem i bilen för solen gassade på från klarblå himmel. Min sambo fick höra någon kommentera typ att det var dumt av oss att ta med hundarna dit, medan jag hörde desto flera som beundrade hur söta och fina hundar vi hade med oss. Jag kan även berätta att vi träffade på ett flertal ”dumma” hundägare som valt att ta med sin hund… Jag var ganska besviken över årets marknad. En utställare som säljer broderier, samt en hög frukt och bärförsäljare saknades. En påse bigarråer hade varit så gott och likaså ett broderi att jobba på – även om jag har något projekt igång och några som väntar. Blev lite annat inhandlat – viktigaste inköpet är Mariannelunds karameller. Jag kan sååå rekommendera deras nougat, mintkyssar och teaterkonfekt. MUMS! Nu ligger alla hundarna helt utslagna här hemma och jag känner att en stund på kudden skulle inte sitta helt fel. För en liten tid sen upptäckte jag en märklig varm fläck i sovrummet. Vi har bott i huset i ungefär 3,5 år och vi är ganska vana vid kalla golv. Så det var skönt med lite golvvärme, även om vi inte hade någon användning av den, då den var placerad vid en dörröppning. Vidare var det inget vi reagerade närmare på alls.
I söndags kväll berättade min sambo att han tyckte att det prasslade från den varma fläcken och att han gissade att det var en igelkott. Jag var ju tvungen att lyssna även jag. Jag konstaterade snabbt att det inte var prassel som hördes under vårt sovrumsgolv, snarare ett surrande… Jag tog en lätt sats med min högerhand och slog den ner i den varma fläcken. Surrandet ökade markant! Då gick det inte att ta miste på vad det hela var för något. I stort sett hela sommaren har vi haft humlor som haft vår yttertrappa som landningsbana för att sedan krypa ner i en liten springa intill ytterdörren. Avståndet mellan humlornas ingång till den varma fläcken, som definitivt är deras bo, är ungefär tre meter. Att mötas av två till tre humlor vid ytterdörren var inget som direkt stört oss, då humlorna varit fredliga. Vi informerade dock vår hyresvärd om det, som i sin tur ringde och kollade med Anticimex. Men så länge humlorna inte störde så gjorde de inget åt saken. Ja, då fick de vara där så länge de inte blev aggressiva eller liknande. Att vid halv tolv-tiden på natten upptäcka att vi hade dem under sovrumsgolvet kändes enormt obehagligt. Jag tvekade en lång stund över att ens bädda ner mig i sängen, då tanken över att vi faktiskt skulle sova – och har sovit – bara någon meter ifrån ett humlebo. Kort och gott kändes det nästan som om jag skulle sova i boet. Utifrån surrandet så var de betydligt fler än två till fyra humlor. Jag gissar på hundratals. Vi läste oss senare till att ett humlesamhälle kan bestå av 100-500 individer. Redan morgonen därpå kontaktade vi vår hyresvärd igen, som direkt ringde Anticimex och det sades att de skulle boka tid med oss redan i den här veckan. Igår kom dem och la ut medel vid humlornas ingång som de skulle dra in i boet. Hur obehagligt det än är att ha ett humlebo under sovrumsgolvet, så kändes det otroligt tråkigt och ledsamt att behöva avsluta deras liv på grund av att de bosatt sig olämpligt. Att flytta dem hade känts bättre, men som sagt, de hade bosatt sig väldigt olämpligt så det var mer eller mindre omöjligt att flytta dem. De är definitivt nyttodjur som arbetar hårt och vi har sett dem komma till sin ingång med bakbenen fulla av pollen. Jag känner att jag vill tillägna detta inlägg åt våra duktiga humlor, som gör ett gigantiskt jobb trots att de är för stora för att flyga. Egentligen var det tänkt att det skulle bli jordgubbsplockning idag och tillverkning av både saft och sylt av bären. Men när vi anlände till jordgubbslandet möttes vi av en skylt som informerade oss om att det var stängt på grund av att de behövde låta bären mogna. Så typiskt!
I stället blev det annat gjort, som verkligen behövdes. Mitt och hundarnas vrålåk behövde en ordentlig uppfräschning! Insidan hade nyligen fått sig en omgång, så det var definitivt dags för utsidan. Följ bilderna nedan för att se färden från salttäckt till nypolerad och nyvaxad! Gårdagen har verkligen varit händelserik, trots det märkligt nog inte hänt så enormt mycket. Dagen började med Tvååkers andra utställning, där alla tre hundarna var anmälda och givetvis i två separata ringar som dessutom inte ligger intill varandra. Ett vanligt förekommande bekymmer för oss, men vi bangar ändå inte för att köra ändå. Tamino skulle ställas först, så vi belägrade oss vid ringen där papillonerna bedömdes. Vi behövde inte vänta så länge innan det var dags. Tamino skötte sig jättefint, men liksom igår räckte det inte längre än till excellent och kritiken: ”Well up to size. Nicely put together. Pleasing head and expression. Good front. Would like a little more neck. Good ribs. Good quarters and tail. Showed well.” Sen skulle det dröja en bra stund till Sallys tur, så vi packade ihop oss och begav oss till Tyras ring. Jag såg till att värma upp Tyra innan hon skulle in i ringen och jag kände att jag hade med henne och att det kunde fungera fint. Men väl i ringen så ville hon inte alls, framför allt inte springa fint vid min sida. I stället drog hon in mot ringens mitt samtidigt ner mot marken. Hur jag än lockade och hade mig så funkade inget för att få hennes uppmärksamhet. Hon fick ett very good och kritiken: ”Bitch of good type but she needs to be better on the move. She needs to be more light and easy. She´s a bit round in crup. Sufficient front and rear angulations. She has a nice head profile with good eyes and pigmentation. Typical errings but in her overall silhuette she needs to be a bit longer. Very well presented.” Jag måste erkänna att jag känner mig ganska besviken och ledsen över att Tyra inte visar upp sig som hon gör när vi tränar. Även när det går väldigt mycket bättre för hennes kennelfamilj – menat hundarna från samma kennel – och att jag gläds åt dem och deras framgångar, så kunde jag igår inte riktigt förbise känslan över att jag ville befinna mig i deras situation hellre än i min egna. Något som heller inte känns bra. En avundsjuka, som jag önskar inte infann sig – jag menar, den tjänar inget gott syfte och bidrar inte med annat än att jag känner mig missnöjd trots att mina hundar egentligen är de finaste i hela världen och att domarna har väldigt svårt för att förstå detta… Efter att Tyra gjort sitt, så fick jag snabbt bege mig till ringen med papillonerna igen för att få Sally bedömd. Innan jag ställde Tyra så hade jag hunnit varit inne i ringen med Sally, men då hennes namn placerar henne sist i bedömningslistan så hann jag ställa färdigt Tyra först innan Sally skulle få sin individuella bedömning. Jag lyckades alltså ställa alla tre hundarna, trots att två av dem nästan skulle ställas samtidigt. Skickligt värre vill jag påstå! Sally skötte sig superfint trots att hon tyckte att det var väldigt varmt. Hon fick very good och kritiken: ”To much of her. Heavy but balanced head. Shade light in eyes. Nicely made. Strong quarters. Coat wrong texture. Moved ok behind and in profile. Wide in front.” Sen packade vi ihop och gick för att shoppa en sväng innan hemfärd. Ytterligare rosetter och träningsgodis inhandlades, men också en riktigt bra boll. För en liten tid sen så upptäcktes ett ljud från min bil som inte verkade höra hemma där. Jag fick detta undersökt i fredags och då det konstaterades att generatorremmen var rejält sliten och behövdes bytas väldigt snart, så skulle jag innan biltema stängde inhandla en rem så jag kunde få hjälp idag att byta den. Dock, när remmen inhandlats så skulle jag konstatera att jag fått rätt rem ut ur butiken och spanade då in min befintliga. Jag såg att remmen försämrats ganska ordentligt sen i fredags och att ett byte omgående behövdes. Så jag ringde min styvfar som snällt nog tog sig en tid för att byta, efter att ha bjudit oss på middag. Efter bytet kunde vi lugnt köra iväg för en glass, som vi hade planerat att göra i stället för att meka med bilen. När många av glassorterna var slut kunde vi konstatera att det varit en riktigt fin sommardag och att många svalkats sig med Sias goda glass. Egentligen skulle vi inte göra mer efter det, men vi fick för oss att vi skulle gå på bio. Det blev ”The Internship”, som inte riktigt levde upp till skrattförväntningarna men som ändå var väldigt bra. Hemma och redo för nattens sömn får Tamino för sig att hosta konstigt. Han hostade på ett sätt som vi inte hört honom göra tidigare. Ett hostande som varje gång avslutades som om han skulle spy. Jag misstänkte direkt kennelhosta, så vi ringde veterinär. Men det var inte mycket hjälp vi fick därifrån, då vi blev hänvisade att leta på nätet om kennelhostan för att hon inte hade tid att rabbla upp allt om hostan. Vi tog tempen som veterinären hade frågat om, men den såg normal ut och i och med det hoppas vi att det inte var något annat än en hostattack. Han sen sent i gårkväll inte hostat alls. Sammanfattningsvis så hann vi med en hel del ändå. Idag kommer det fortsätta en stund till. Dock, det som fortfarande stör mig är att jag känner mig avundsjuk. Jag antar att det bara är att träna vidare med Tyra, bygga upp en bättre kontakt och få henne att vilja visa upp sig på ett avslappnat sätt. Sen även att vi inte ska ge upp utan fortsätta att ställa henne och hoppas på bättre framgångar, så jag kan glädjas åt dem, slippa avundsjukan och på ett mer äkta sätt även glädjas åt andras framgångar. Jag var väldigt fundersam över huruvida jag skulle anmäla mina hundar till de båda utställningarna i Tvååker den här helgen. Lördagens utställning kände jag säkert att vi kunde ställa alla på, men fredagen… Jag tänkte att om jag anmälde alla tre för nästan tusen kronor, så fanns risken för att vi inte skulle kunna delta alls och det skulle innebära att pengarna var helt bortkastade – helt i onödan. Om jag däremot inte anmälde någon alls i tron om att inte kunna åka, så fanns risken för att jag skulle ha chansen att ställa ändå, vilket skulle kännas ordentligt retligt. Jag beslöt mig för att anmäla en hund – Tamino – för då skulle det finnas i alla fall en hund att ställa om den chansen dök upp och om vi inte skulle kunna ta oss dit så skulle det inte vara så mycket pengar som brändes upp i onödan. Som tur var visade det sig att jag kunde åka och ställa. Ja, jag fick åka själv då jag inte fick med mig sambon. Men då jag bara hade Tamino att ställa så skulle det inte vara några problem att fixa själv. Så jag ställde klockan, tog mig upp, tog med mig Tamino och körde iväg till utställningen. Kändes ganska konstigt att köra iväg till utställningen utan min sambo, då vi tidigare varje gång åkt båda två. Men jag var ändå fast besluten över att ställa – ensam eller med sällskap. Dock visste jag att jag inte skulle bli ensam. Jag skulle få sällskap av en nyfunnen vän som också skulle ställa några av sina papilloner – en av dem var en dotter till Tamino. Vädret vittnade tidigt om att det skulle bli en varm dag och så blev det också. Skönt nog hade vi lyckats placera oss under några träd som gav skydd från den gassande solen, då tältet fick bli kvar hemma. Tiden gick rätt snabbt och plötsligt var det dags för Tamino att äntra ringen. Som sista hund i hanarnas öppenklass-lista så fick vi vänta en bra stund i solen på vår kvalitetsbedömning i ringen. Jag märkte att Tamino tyckte att det var varmt när han sökte svalka i skuggan av mig. Jag tyckte även att hans humör verkade dala, vilket inte skulle vara gynnsamt framför domaren. Jag tog då med honom tillbaka till vår plats i skuggan, så han fick chansen att hämta sig och för att dricka. Efter den korta nyladdningen gick vi tillbaka till ringen och strax blev det Taminos tur. Han fick excellent med kritiken: ”Lovely type. Bigger type. Masculine head in every detail, but eyes must be darker. Well proportion head and body. Enough neck. Good topline. High tailset. Carry his tail flat. Deeper angulated in rear than front. Easy mover. A bit cowhooked and broad in front.” Tyvärr utan ck och oplacerad. Men det var ändå en trevlig domare. Trots att Tamino var klar för dagen, så var inte jag det. Jag fick chansen att agera handler till en av min väns papillontikar, nämligen dottern till Tamino. Något jag inte kunde tacka nej till! Så spännande! Det var en ganska stor skillnad att ställa en hund man inte känner jämfört med mina egna. Men ändå en rolig utmaning. Innan jag och Tamino skulle packa ihop oss för avresa, passade jag på att shoppa lite hundgodis och givetvis den röda fina rosetten till Tamino. I morgon blir det utställning för alla tre och jag hoppas på en minst lika fin dag! Att gå ut och promenera med hundarna samt ha kameran med sig kan resultera i en massa upplevelser och bilder som man kanske inte sett annars.
En dag ser jag en kråka, vilket ju inte är ovanligt. Vilket som däremot gjorde den här kråkan ovanlig var att den hade två små fåglar som sprang i närheten av den och uppträdde annorlunda. Jag insåg att de agerade skadade. Det innebar också att deras bo låg nära och att de försökte locka bort kråkan. Jag stod kvar en stund, studerade dem och snart sprang en av dem och la sig till rätta - boet! Jag blev nyfiken så jag tog mig fram försiktigt. Jag hann inte långt förrän fågeln i boet reagerade, sprang ifrån boet och försökte locka mig därifrån med sitt skådespeleri. Ett agerande som fick mina hundar att reagera direkt. Jag var dock inte så lättlurad och i boet fann jag fyra fina ägg. Skyndade mig att fota dem och bege mig därifrån, så mamman eller pappan kunde återvända. Idag har jag och Sally (och Sambon) varit i Laholm och gjort vår andra tävling i tävlingslydnaden. En tävling där jag upptäckte att när min tur närmade sig så ökade min puls och hjärtat slog snabbare. Jag blev nervös och jag förstod egentligen inte varför. Enda målet jag hade satt upp var att Sally skulle klara apporten, som vi har jobbat med en hel del. Jag visste att hon skulle kunna spotta ut den direkt när hon fick den, för så gör hon hemma. Så jag tänkte att jag kunde ta bort det spottandet genom att låta henne göra detta innan vi gick ut på plan, sen höll hon den. Men jag kommer in på hur det gick med den lite längre fram. Platsläggandet gick inte alls bra. Sally låg bara en liten stund och fick i stället för sig att bita sig själv i rumpan. Sen satt hon upp en stund och började sedan att gå emot mig. Jag valde då att kalla in henne till mig, för att förhindra att hon fick för sig att gå någon annan stans. Tandvisningen gick desto bättre, men inte jämfört med debuten. Vi fick en 8:a för att Sally reste sig. Något hon även gjorde under debuten, men då med högre poäng. Sally är väldigt glad över att hälsa på människor och det får hon fortsätta att vara. Innan det blev vår tur tog jag chansen att starta igång Sally och låta henne utföra sina behov - bajsa. Jag misstänkte att hon inte kunde ligga kvar på platsliggandet just på grund av att det tryckte på lite. Hon är väldigt kräsen när det kommer till vilken plats man kan använda som toa, men efter en stunds sökande hittade hon en bra plats. Linförigheten kändes helt underbar. Jag hade ögonkontakt med Sally mer eller mindre hela vägen och hon trippade på bredvid mig som ett stort smile. Läggandet var jag lite orolig över, då hon under träning kunnat antingen lägga sig eller ställa sig på kommando – oavsett vilket av kommandona. Men när jag vände mig om och såg att hon lagt sig så kunde jag knappt hålla mig. Dock står det på mitt protokoll att jag har gett ett dubbelkommando med kroppen och trots att sambon filmade händelsen så kan jag inte se att jag gjort detta. Främst för att sekreteraren stod mellan mig och kameran. Men jag anar att jag gjort en liten form av en nigning. Inkallandet gav mig ett drag i mungiporna. Sally sprang som skjuten ur en pistol och satte sig - om än lite snett – fot. Ställande gav mig också ett smile. Liksom läggandet så har jag under träning haft lite bekymmer med att Sally chansar på om hon ska lägga sig eller ställa sig. Men likt läggandet så gjorde hon det hon skulle – ställde sig! Yes! Apportering gick inte alls. Trots att jag försökt undvika spottandet så gjorde hon det ändå. Sally tyckte att träbiten luktade konstigt och tog tveksamt emot den, men spottade rätt snabbt ut den igen. Rolig nog så när Sally fick se apporten hos tävlingsledaren så följde hon efter henne i stället för att sitta kvar hos mig. Sally kunde knappt bärga sig. Haha! Jag hörde en kommentar – förmodligen från domaren – att hon var leksen. Hopp över hinder gav mig en klar revansch sen debuten! Sally kom susande över hindret på mitt kommando och satte sig grymt snyggt fot! Det innebar vår första 10:a! Helhetsintrycket fick vi en 8:a på och kommentaren: arbetsvillig. Sammanfattningsvis så fick vi ihop 130 poäng och en 9:e placering av 9 startande. Jag är så fantastiskt nöjd! Så nöjd trots att vi idag fick 3 poäng mindre än på debuten. Men känslan som jag hade på banan är totalt oslagbar! Mina guldkorn idag är: 1. Linförigheten – Sally hade ögonkontakt med mig största delen av vägen. 2. Läggandet – Sally la sig! 3. Inkallandet – Sally kommer som ett skott och sätter sig – nästan – fot! 4. Ställandet – Sally ställde sig! 5. Hopp över hinder – Klockren – och vår första - 10:a! 6. Att jag är otroligt nöjd över vår insats, trots att det gav 3 poäng mindre än debuten. En annan sak som hände idag på tävlingen var att jag fick chansen att prata med några domare, bland annat den domaren som dömt mig. Jag har funderat bland annat över hur man blir domare och tog chansen att fråga. Han berättade allmänt om domarrollen, vägen dit, vilket förhållningssätt han själv har i tävlingen och hur han fokuserar på ekipaget på banan utifrån regelverket och lämnar allt annat utanför fokusområdet. Det var väldigt spännande och givande att lyssna på. Jag fick med mig en respekt gentemot domarna, då jag även fick berättat för mig att de ställer upp för att de tycker att det är roligt att döma och att den lilla ersättning de får är obetydlig. De gör det möjligt för mig att tävla och bli bedömd, för att jag tycker det är kul att tävla. På så vis kan man säga att jag som tävlande och han som domare sitter i samma båt, om än i var sin ände. Gaah! Ibland blir jag bara så frustrerad över Sally. Hon är totalt bolltokig. Plockar jag fram en boll så blir hon helt stirrig. Kastar jag bollen flyger hon som ett skott efter den och fångar den. När hon väl fångat den så ska den definitivt dödas och det är här jag blir frustrerad. Hon tuggar på den, rister på den, leker lite, tuggar och rister lite till och så vidare… Ett beteende jag inte vet hur jag ska hantera alls. På gårdagens promenad tog jag med apportbocken, då Tyra är väldigt duktig på att apportera den. Sally däremot uppfattar den som bollen – framför allt om jag kastar iväg den. Då springer hon som ett skott efter den och hinner oftast fram innan Tyra trots sina kortare ben. Ibland kan Sally få för sig att faktiskt komma tillbaka med apportbocken, men definitivt inte den här gången. Hur jag än kallade eller lockade så stod hon kvar med apportbocken på samma plats där den landade. Jag provade även med att gå ifrån henne, vilket resulterade i att hon kunde följa efter – med apportbocken i munnen – men stannade på behörigt avstånd från mig, det vill säga ett antal meter ifrån mig. Lockande och kallande funkade här heller… Jag fick själv hämta apportbocken och fann att hon tuggat på den, precis som hon brukar göra med bollar jag kastat iväg till henne. Jag såg inte när hon gjorde det, då hon befann sig i högt gräs, men jag misstänkte det och hoppades på att så inte var fallet – men ack så rätt min misstanke hade. Mottar mer än gärna tips på hur jag kan få henne att inte döda/förstöra bollar och apportbockar – och säkert annat som ligger på dödarlistan! Jag berättade i inlägget ”En kräsen dam…” om att Sally nobbade mina välplockade pinnar som jag tyckte att vi skulle öva apporteringen med. Jag har inte riktigt lagt så mycket tid på det alls sen dess, men igår kväll tyckte jag det var läge att träna igen. Hon var kräsen en liten stund, men plötsligt höll hon pinnarna i munnen. Inte alla samtidigt dock, men varje pinne fick var sin egen tid i hennes mun. Det gick så bra att jag fick för mig att testa fler objekt och fick fram en bläckpenna som låg nära till hands. Hon var tveksam först, men den accepterades snabbare än pinnarna. Jag blev imponerad! Sen hade jag även en lång sked som jag använt till min kvällsmat, men den var för konstig samt att den luktade för intressant så den fick inget inträde i munnen utan fick vända i tandporten. Men pennan tog hon i alla fall! Körde även med ställandet och läggandet en stund. Har jag precis gjort ett läggande, så gör hon ett antal läggande även när jag menar att hon ska ställa sig. Lika så omvänt. För övrigt så tycker jag att alla momenten i lydnadsklass ett fungerar fint, vilket känns spännande inför vår andra tävling i helgen. |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|