Vilken vacker och solig dag vi fick idag. Nu hänger det förändring i luften och jag förnimmer vårens ankomst. Den är på väg. Med små smygande trippande steg eller stora älgkliv spelar ingen större roll, bara den är på väg.
Jag hade på vår promenad idag med med kameran. Det är så mysigt när vädret tillåter att den får följa med ut. Det är varken inspirerande att ha den med i blött väder eller ens bra för kameran själv. En ny gruppbild med våra hundar togs. Tanken slog mig att jag förra året runt denna dagen på ungefär på samma plats tog första gruppbilden med Simba. Den gången fick jag fästa honom i Sally för att skulle bli kvar i bild och något så där klar. Idag behövdes inte det. I söndags kväll ställde jag klockan för att på måndagsmorgonen ta mig upp i tid för att ta Sally till Våxtorps djurklinik för borttagning av stygn och för att få svar på analysen av hennes tumörer.
Som säkerligen framgått tidigare, så är jag inte direkt morgonpigg och återigen var det segt att kliva ur den otroligt varma och mjuka mysiga sängen. Att sambon dessutom skrivit till mig på messenger innan jag klivit upp att han hade åtta minusgrader gjorde ju inte det hela mycket enklare att ta sig upp. Att springa och kolla utetemperaturen när jag väl kommit upp och se den visa tio minusgrader gav mig nästan lite ångest. Främst med tanke på att bilen inte hade fått värmefläkten i bilen igångsatt under tidiga morgonen. Anledningen är mycket enkel. Sallys operationsdag. Mina tankar tänkte på massor och jag tappade allt när tiden äntligen var inne för att jag skulle få lov att hämta hem henne. Satte mig i bilen och rullade sakta igång. Ett märkligt ljud uppstod som jag inte hade hört tidigare. Tanken slog mig plötsligt, jag bromsade och vände blicken mot garaget. Piiiiiong! Sladden satt kvar i bilen och rök av vid porten. UPS!! Vid närmare undersökning av hur det hade gått, så hade stickkontakten fastnat under garageporten så den gick inte att öppna förrän jag fick kickat till kontakten att släppa spänningen. Uttaget i väggen var visserligen äldre och den svaga plasten runt hade fått sig en ordentlig törn. Timern som satt mellan uttag och sladd hade släppt från båda delar och låg bara nedanför uttaget, helt oskadd utan en skråma. Jag fick hjälp samma dag med att laga sladden och tanken var att den skulle brukas redan två dagar senare. Men så blev det inte. Tanken slog mig flera gånger att jag skulle koppla in den i förebyggande syfte så jag snabbt kan få värmt upp bilen innan start. Även under söndagskvällen tänkte jag tanken, men det blev ändå inte så. Märkligt egentligen. Med en äldre bil på 20 år och med fuktproblematik som innebär att skrapa rutor ute som inne. En sådan där bil som mina föräldrar hade när jag var liten - när de fick starta upp bilen en stund innan avfärd för att överhuvudtaget se ut. En idé som slog mig att jag kunde lösa minusgraderna i den med. Dock underlättar det enormt mycket att komma in i bilen. Förardörren hade frusit fast - i låset. Den låste inte ens upp. Passagerardörren då, jodå den gick tur nog att öppna. Fick krångla mig in via passagerarsidan till förarsätet för att kunna starta bilen. De andra två dörrarna hade också fastnat och bakom dem stod hundburarna. Centrallåset hade inte låst upp dörrarna. Vad göra liksom?! Tiden började bli knapp för att hinna i tid till vår bokade tid. Sally och Simba fick åka med. Jag hade inget val. I värsta fall hade jag kunnat ta vår andra bil, men den hade sambon kört iväg med tidigare på morgonen. Bara någon kilometer hemifrån kunde bilen plötsligt märka av att en dörr inte blivit helt stängd. Så klart. Skönt nog var det enkelt ordnat då det var passagerardörren den kände av. Framme på Våxtorps djurklinik gick det undan. Jag hann sitta ner knappt en minut innan det blev Sallys tur. Jag hann inte ens känna mig något installerad på undersökningsrummet innan Sally stod på undersökningsbordet och stygnen togs. Sally låg lugnt och stilla medan de tre stygnen klipptes. Såren hade läkt riktigt fint och det syns knappt att hon blivit opererad. Den viktigare frågan var om analysen av tumörerna. Allt gick så fort så jag hann inte ens fråga om svaret innan jag fick det levererat. Tumörerna var enbart goda utan ett uns av elakt i. Helt genomgoda. En känsla jag hade haft och som var en otroligt lättnad att få det bekräftat. Så otroligt skönt! Tillbaka till bilen igen så gick alla dörrar att öppna. Jag hade kört med full värme på under hela färden ner så något måste ha hunnit tina på vägen. Ordningen återställd på mer än ett plan. Sally är sitt gamla vanliga spralliga, glada jag. Precis så som jag uppfattar att hon är. Pigg och alltid redo för att träna. Hon mår toppen och det är så härligt att se. Nu inväntar vi bara att karensen ska gå ut, sedan hoppas jag att vi igen kan ta världen med storm. Nedan ser ni bild från operationsdagen och dagen för stygnborttagning - före och efter. Det har läkt så fint. Jag trodde att hon skulle varit mer skuren än vad hon blev. Känns bara positivt att det blev så lite som det blev. |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|