Sally kändes pigg och glad och sprallig redan efter en vecka i den supertråkiga kompostgallerhagen hon spenderade sin mesta tid under dagen. Tråkigt, tråkigt och tråkigt. När vi lämnade henne för att gå ut med de andra så lät det som att hon ropade efter oss och önskade få följa med.
Jag har under flertalet gånger fått små hjärtattacker då hon själv anser att hon är tillräckligt bra för att hoppa upp och ner i soffan, springa i trappor och få glädjefnatt och rus i trädgården. Jag är väl medveten om att det är sånt hon inte ska göra utan att hon ska vara vilandes. Men hur tygla en Sally där energin samlat sig och vill explodera?
Under dagens återbesök så ömmade Sally ganska långt ner i ryggen och rör sig obehindrat. Veterinären valde att göra en röntgen för att se hur det ser ut. Det visade sig att hon har haft en form av diskbråck. Om det är nu det hänt eller tidigare, är svårt att avgöra. Veterinären förklarade och visade på röntgenbilderna så jag själv skulle se och förstå. Meningen är att det är väldigt lika avstånd mellan kotorna i ryggen och jag kunde själv se att ett avstånd mellan var mindre än övriga. Men samtidigt var det inte där hon uppvisade att hon ömmade.
Norocarpbehandlingen avslutades i söndags och jag tycker inte att hon uppvisar några tecken på något annat än en massa energi, glädje och viljan till att komma igång igen.
Veterinären menade på att vi skulle undvika hopp, snabba starter och vändningar för att inte belasta och att muskeluppbyggnad i form av simning skulle vara bra.
Det som flög förbi mina ögon var Sallys liv på tävlingsbanorna. Framför allt lydnaden, som ju innehåller en del snabba starter, tvära vändningar och hopp i jämförelse med rallylydnaden som jag upplever lite mildare för deras kroppar. Skönt är ju ändå att jag inte fick orden från veterinären att vi inte kan träna och tävla längre, men indirekt kändes det som att det var det jag hörde. Sally skiner upp som en sol när vi tränar och tävlar och om det får henne till att må bra, så kommer vi fortsätta. Jag kan inte se att jag skulle sluta med lydnaden för hennes del, men jag kommer kanske att behöva tänka till lite extra och veta vad jag belastar hennes kropp med i träningen. Samtidigt är jag enormt tacksam över att Sallys tillstånd är så pass lindrigt ändå jämfört med vad som kunde varit.
Under två och en halv veckas vila så har Sally tappat typ alla muskler vi tidigare kämpat för att bygga upp. I nästa vecka är det dags att sakta och säkert börja bygga igen.
Jag saknar att ha med henne på våra promenader, våra träningsstunder och vår gemenskap på tävlingarna.
Kanske ska jag vänta med att måla fan på väggen. Hopp finns, även om vägen inte är spikrak och den absolut lättaste.