Den första veckan i december fick jag ta tag i mitt välmående och siktade in mig på ordentliga promenader. Fem kilometer om dagen skulle det bli och så blev det också. Måndag, tisdag, onsdag och torsdag.
På torsdagskvällen efter att Tamino sovit i bädden några timmar och skulle ta sig upp till kvällsmat, så ger han ifrån sig ett ordentligt panikartat skrik. Hans skrik skar som en kniv genom kallt smör! Sambon skulle ge dem mat och jag for in i köket för att se vad som hände.
Tamino och sambon hade samma uttryck i blicken. Ingen tycktes fatta vad som hade hänt. Jag blev då lite misstänksam och började undersöka Tamino. Han ömmade i bakre delen av ryggen, något som jag snabbt tog slutsatsen över att vara träningsvärk efter våra ordentliga rundor. Träningsvärk gör ont och det vet nog de flesta. Att fortsätta röra sig vid träningsvärk är bara bra, så på fredagen fick Tamino följa med på nästa runda. Dock med viss modifikation eftersom jag ville vara lite försiktig, så jag bar honom bitvis.
Träningsvärk är något som inte håller i sig så länge, utan brukar bli bättre och bättre. Men Tamino blev inte bättre. Han visade tecken på fortsatt smärta och kändes stel när han väl rörde sig.
På lördagen kände jag att jag inte kunde vänta längre. Utan kontaktade Helsingborgs djursjukhus för råd och hjälp. Så klart är det ju svårt att ge diagnos via telefon och utan att faktiskt se hunden. Ville vi komma in under den dyra jourtiden så var vi välkomna och kanske också bara för att träffa en skötare för att kika på Tamino.
Men med en timmes enkel väg för en liten koll kändes lite väl olustigt när vi ändå har närmare till Hallands djursjukhus i Slöinge. Vad som inte hade slagit oss själva utan som man i luren från Helsingborgs djursjukhus påtalade om att Slöinge väl hade öppet på helgen? Vi var helt inställda på att det var stängt, men jo visst hade de öppet för akuta fall. Så vi tackade för hjälpen, lovade att återkomma om så skulle behövas och sedan ringde vi Slöinge. Visst var det folk där!
Jag fick förklara om Tamino igen och som innan så är det svårt för någon annan via telefon och utan att se hunden göra en bedömning. Jag framförde ändå mina misstankar om diskbråck, då han haft det tidigare.
Utifrån en hel hög med anledningar så valde vi att avvakta, bokade in oss till en tid på söndagsförmiddagen. Tamino ordinerades vila under tiden och skulle han mot förmodan blivit bättre till morgonen därpå så fick vi höra av oss och avboka tiden.
Men på morgonen därpå så kändes Tamino inte bättre och min tidigare tro om träningsvärk bara raserades. Ryggen eller magen hängde det på. Förmodligen enbart ryggen, eftersom han bajsade normalt och inte spydde.
Vi åkte in till Slöinge. Vi anmälde vår ankomst i vanlig ordning och därefter fick vi vänta. Okej för att om vi fick vänta i 15-20 min, men vi väntade över 1 timme! Tog nästan till och med 1,5 timme innan vi väl träffade veterinär. Morr!
Veterinären undersökte Tamino noga, framför allt ryggen – från nacke till svans. Kollade rörelse och kände på benen. Vad han fann var att Tamino ömmade i ländryggen, ungefär på samma plats där jag misstänkte att hans förra misstänkta diskbråck fanns. Hemma hade Tamino skrikit av smärta när jag klämde igenom honom, men när veterinär kände och klämde så yttrade han inte ett ljud – inte ens så litet som ett pip.
Veterinären ordinerade vila i två till tre veckor. Inget springande i trappor eller hoppande upp på möbler eller liknande. Dessutom fick vi med oss hem några tabletter norocarp samt ett recept på mer om det skulle behövas.
Medicin med karenstid på 28 dagar och med en utställning i så nära antågande som en månad fram, så kände jag bara en stor suck av hopplöshet. Jag framförde givetvis om det fanns preparat med kortare karenstid, men tydligen inte.
Direkt i nacken fick Tamino en dos norocarp som kunde få börja verka direkt, eftersom han var så pass påverkad av smärtan. Veterinären valde också att ge honom en dos morfin, som har samma karenstid, för att göra det hela mer bekvämt för Tamino.
I bilen på vägen hem syntes det att morfinet satte in, för Tamino kändes mer bekväm och mer avslappnad än när vi åkte in. Ett lugn lade sig över mig och jag började fundera på om vi hade gjort något som utlöst diskbråcksymtomen. Jag kunde inte mig se att vi gjort annat än vad vi brukar göra, förutom en sak. Efter en promenad fick Tamino hoppa över min arm några gånger i hallen. Alltså jag hade ju armen i hans höjd och inte min då. Dessa hopp är det enda jag skulle kunna tänka mig är orsaken.
Jag mailade Anna på Hundsimmet om det hela och visst skulle det kunna vara så att Tamino har en känslig rygg och att dessa hopp hade kunnat orsaka det hela. Något som kanske inte är helt ovanligt hos hundar med benägenhet att få diskbråck – eller misstänkta sådana. Anna föreslog också att Tamino kunde få laserbehandling, då det hjälp många tidigare patienter med samma problematik. Eftersom jag litar fullt på Annas kunskaper så var jag inte sen med att instämma.
En annan tanke slog mig. Försäkringen. Kunde vi få ut något på försäkringen till laserbehandlingen? Jag började genast att kolla upp det hela. Ringde försäkringsbolaget. All rehab som veterinär föreskriver ersätter dem, fick jag som svar. Dock hade de ju inte fått någon skadeanmälan om den nuvarande skadan, men den hade vi ju inte hunnit få in än. Remiss och/eller journalanteckningar behövdes också, vilket innebar att jag fick kontakta veterinären. Han tyckte dock att rehab var lite tidigt att tänka på, men när jag berättade om Annas rekommendation om laserbehandlingen så verkade det inte vara en så tokig idé. Han skulle maila Anna och det dröjde inte lång stund innan jag från Anna fick att hon hade fått mailet.
Så vi började boka in tider för laserbehandling. En gång i veckan.
Med förhoppning om att Tamino skulle kunna delta på utställningen på MyDog, så avbröt jag hans norocarp-behandling. Veterinären hade snackat om att ge vid behov och jag bedömde också att Tamino kändes så pass mycket bättre så att testa en dag utan kunde vara värt att testa.
Men morgonen därpå var Tamino inte densamma som dagen innan, på ett negativt sätt. Utställningen låg redan på spel, men att se och höra Tamino skar i mitt hjärta. Inte kunde jag neka honom norocarpen för min skull. Så mot min vilja fick han påbörja behandlingen igen och med den försvann deltagandet på MyDog.
Det viktigaste är ju trots allt att han mår bra och läker som han ska!