Mitt sorgearbete blev tydligare för mig när Sally fick somna in. Jag hade föreställningen om att det skulle göra mycket ondare och att jag skulle dö lite med henne, jämfört med Tamino. Anledningen? Jo, för att hon var först och hade levt med oss längre än vad han hade gjort. Men faktum är så upplevde jag det inte så nu när jag tittar tillbaka på bådas bortgång.
Jag var förstås lika motvillig till att släppa taget om dem, men ingen av dem gav mig något annat val. Det hade varit själviskt att hålla dem kvar trots att de var redo att gå och jag kan se det vackra i att faktiskt för deras skull släppa taget om dem även om det var det absolut jobbigaste som gick att göra.
När Tamino gick bort tillät jag mig vara ledsen och vi pratade mycket om alla våra minnen med honom hemma. Både med skratt och gråt och med saknad. Jag kom på mig själv när det knappt gått en vecka att jag började leta varifrån nästa individ skulle komma. Inte för att ersätta Tamino, inte alls faktiskt utan snarare för att det nu fanns en plats hemma. Jag skämdes och fick skuldkänslor över att jag inte kände mig ledsen längre över hans bortgång. Däremot saknade jag förstås honom oerhört, samtidigt som jag upplevde att han på något sätt ändå fanns med oss.
Jag ramlade då över en text som gav ett annat perspektiv som jag inte haft tidigare. Texten handlade om att vi inte skulle dö med våra döda. När vi gråter för våra döda så gråter vi inte för dem, utan för att vi själva har "förlorat dem" och för att vi inte längre har dem vid vår sida. Ja, de har lämnat, men de kanske är på en annan och bättre plats? Och om de är på en bättre plats, där de inte längre är sjuka eller lider - varför ska vi lida för deras bortgång? Vi behöver bara acceptera att de inte längre är fysiska vid vår sida, sluta sörja och minnas dem med glädje för det är så de håller oss sällskap medan vi fortsätter vårt liv. Att inte dö med sina döda, utan hedra dem genom att leva sitt liv som de skulle ha velat att vi skulle och fortsätta leva fullt ut.
Följande text ramlade jag över på Johannes Hansen (mental PT och författare) på Facebook och jag tycker att den beskriver det mentala och känsloarbetet i sorgen så som jag upplever det:
Du kommer inte över det.
Det är inte så det fungerar.
Du går framåt.
Livet fortsätter.
Du går med på att känna det.
Mer än du egentligen vill.
Tills du har känt klart.
Sen bär du minnet med dig.
Väver in det i din historia.
Gör det till den du är.
Lite starkare.
Och lämnar offret bakom dig.
Sorgen efter Sally lade sig ungefär lika fort som efter Tamino och saknaden tog vid. Något jag däremot upplever efter Sally är som att jag drömt allt med och om henne, något som känns rätt märkligt. Men med delvis hjälp av bloggen och alla bilder jag tagit på henne, så har jag minnena kvar av henne.
Missförstå mig inte. Jag saknar att ha henne fysiskt vid min sida och kunna borra in mina fingrar i hennes päls, men varför ska jag lida av sorg och saknad? Trots att hon inte längre finns hos oss rent fysiskt så är hon inte ändå inte borta. Jag kan välja att vara tacksam. Tacksam över att hon och jag fick tid tillsammans. Vi fick längre tid tillsammans än jag någonsin hade hoppats på och det är jag tacksam över. Tacksam över allt vi fått uppleva ihop. Tacksam för allt hon lärt mig. Tacksam för vem hon var. Jag kan och får lov att välja att fortsätta mitt liv, trots att det skett en stor förändring i det. Hon är en orsak till att jag är den jag är idag.
Jag säger inte att mista någon vi håller kär går förbi obemärkt, inte heller att det inte gör ont, inte ens att det är någon bagatell. Jag tänker bara att vi kanske kan minska vårt eget lidande och snabbare må bra - för jag tror inte att någon som lämnar våra liv vill annat än att vi ska leva våra liv till fullo för att de själva inte längre har den möjligheten.