Simba däremot är fruktansvärt frustrerad och extremt gnällig. Det är på gränsen till att jag känner mig skogstokig av det hela.
Men situationen tyder på att Sallys löp snart är över och jag ser fram emot ett lugnt och tyst nyårsfirande.
Sally lugnade sig ganska snabbt med sitt gnäll och pip efter att jag skrivit om det, även om det inte är helt borta. Hon låter fortfarande en hel del, men främst när Simba närmar sig med stort intresse och tungan fladdrande likt en orms. Då är det tillsägelser av ordentligt slag.
Simba däremot är fruktansvärt frustrerad och extremt gnällig. Det är på gränsen till att jag känner mig skogstokig av det hela. Men situationen tyder på att Sallys löp snart är över och jag ser fram emot ett lugnt och tyst nyårsfirande.
0 Comments
För ett litet tag sedan träffade vi en vän för att prata om Tyras och vårt varande tillsammans. Om vi behöver skiljas åt eller om vi kan göra något för vår gemensamma resa och vad vi i så fall kan göra.
Tyvärr är det inte helt enkelt att omplacera en 11 årig kooikertik. Vi har inte försökt, men det säger sig lite själv. Att hitta någon som skulle passa en speciell individ som har sina behov. Så vi har lagt den tanken på hyllan och försöker istället aktivt se till att vi gör det så bra som möjligt för oss alla. För Tyra, för Sally och min och min sambo, men även resten av flocken. Jag har berättat tidigare att jag och Tyra har haft det svårt mellan oss redan från start och trots mina försök så blir det inte bättre. Jag kan inte hur jag än försöker och därför ligger nu hon helt enbart i min sambos ansvar. Bara det var en lättnad att jag kan göra det som funkar - ge mat och ta med ut för promenad eller så. Resten är som sagt då sambons del att ta hand om. Anledningen till Tyras förra utspel är troligen Maximus inflytt. Det skapade förstås en förändring hemma, vilket det naturligt gör. Fokuset hamnar förstås även mer på Maximus, vilket heller inte är konstigt. Men för Tyra blir det en obalans från det vanliga och den bägaren kan bara fyllas till en viss del innan det smäller och givetvis är det alltid Sally som hamnar i den där skottlinjen. Tittar jag tillbaka så när Simba var i samma ålder så hade vi också en attack, så den teorin ser ju ut att stämma. Sambon har faktiskt varit duktig och tagit tag i Tyras mentala aktivering, för att hon ska känna sig sedd, vara nöjd och tillfreds. De har gått en kurs i specialsök, gått spår och tränat på tillsammans. Det har känts bra och lugnt igen. Sally har typ precis fått tillbaka sin päls från förra händelsen när hon blev dränerad vid halsen. Häromdagen var det dags igen för nästa attack. Jag var inte hemma utan hade precis nått platsen jag skulle tillbringa några dagar på när sambon hörde av sig om det inträffade. Enligt hans utsaga satt han i soffan med tjejerna i var sin bädd på golvet och när han reste sig så small det. Tyra gav sig på Sally. Han stod som tur var precis intill och kunde stoppa omgående. Hjälplös stod jag där jag stod några timmar hemifrån. Tårarna var oundvikliga och känslorna många. Jag orkar inte längre. Vad var anledningen den här gången? Vi har ingen aning om vad som försiggår mellan tjejerna kommunikationsmässigt. Vad vi däremot vet är att jag åkt hemifrån (flertalet attacker har skett när jag inte varit hemma), att Sally fäller typ all sin päls nu och enligt tiden så ska hon börja löpa precis när som. Dock tror jag att med tanke på pälstappet så har vi 1-2 månader kvar tills den starten. Det vi också vet är att Tyra vill klättra i flocken och Sally är den med den högsta positionen hos våra hundar. Sally är dessutom både sjuk och gammal och är därmed försvagad, vilket kan ses som en möjlighet från Tyras håll att passa på. Så från och med den här attacken så får tjejerna inte längre befinna sig i samma rum utan att vara åtskilda med kompostgaller eller liknande. En fråga yr igenom min skalle - är det så här jag vill ha mitt hundägarskap? Nej, men vart finns den ultimata lösningen? Igår var det 11 år sedan Tyra kom till oss. Hmm.. märkte att jag missat följa upp hur det gått sen sist jag skrev. Tiden och orken har inte riktigt funnits på plats, men när den väl gör det så är det bara att plocka upp där man slutade.
I mitt senaste inlägg berättade jag om Tyras attack på Sally som resulterade i ett sårdränage under redan inplanerad tandsanering. Alltså, vilken tur att jag bad veterinär kika över såret och att de hade möjlighet att ta hand om det när det visade sig vara värre än vad vi kunde se! Tre dagar efter veterinärbesöket blev det dags att ta bort dränaget samt ta stygn på det synliga såret, något som kliniken gjorde utan extra kostnad. Såren har läkt både fint och helt. Det enda som nu syns efter attacken är Sallys kortare päls där såret och dränaget satt. Eftersom dessa attacker inte tycks försvinna helt och min oro över Sallys liv blev så stor, så vart tankarna om omplacering av Tyra riktigt nära. Min och Tyras relation har faktum med aldrig varit bra, något jag har tyckt varit mycket jobbigt och nästintill skämmigt. Tyra är sambons hund, thats it! Han ville att hon skulle flytta till oss och menade på att det skulle bli bra. Hans beslut som jag lät ske, fast jag flera år senare insåg att jag skulle satt stopp. När två skaffar hund, ska hunden passa båda och inte bara den ena. När vi samtalat om detta nu efter senaste attacken så har de andra (Tamino, Simba och Maximus) passat ihop med oss båda - mer eller mindre. Men i Tyras och mitt fall, passar vi inte alls. En dyr läxa rent känslomässigt. Vid tidigare attacker från Tyras håll har vi tacksamt nog haft en vän att vända oss till - för både råd och stöd. Henne kontaktade vi även denna gång med våra tankar och oro kring Sallys liv och Tyras vara eller icke vara hemma hos oss. Att omplacera en 11-årig kooikertik är inte en enkel uppgift och att skapa förutsättningar för hennes (och därmed även Sallys) liv i harmoni kräver engagemang. Ett engagemang som min sambo behöver ta mer allvarligt på och inte lägga över på mig som inte har den möjligheten till Tyra, eftersom jag och hon inte har den relation som önskats från start och som har arbetats mycket med utan någon större framgång. Samtalen med vår vän genererade i svar på vad som behövs i Tyras liv - nämligen balans. I och med Maximus tillkomst i flocken så har det blivit obalans, eftersom han hamnar i ett större fokus rent naturligt just för att han är valp. Därför kan Tyra uppleva att hon inte får det hon behöver. Visst är det så att även de andra får en obalans av samma anledningen, men dels kanske de är mindre känsliga för det och dels så har jag betydligt bättre kapacitet att väga upp den obalansen hos dem. Problemet med attackerna sker ändå inte allt för ofta, vilket är tur, men det är ändå inte bra att de sker. Så vi får fortsätta vår resa att hitta den konstanta balansen så attackerna uteblir helt, för Tyras, Sallys och resten av flockens skull! När jag (och min sambo) blev hundägare så var pipleksaker inget ovanligt hemma. Effekten av en pip var rolig, kanske främst för hunden - eller Sally i vårt fall.
Efter några år tröttnade vi på alla saker som skulle pipa. Vi letade efter leksaker utan pip, kunde hitta en intressant, inse att den pep och fortsatte letandet. Inga leksaker som haft en pip i har köpts sedan dess. Jag vägrade. Leksaker behöver inte pipa. Jag fick fram en gammal pipleksak till Simba för någon dag sedan. Han kom aldrig åt att bita i pipen, av förklarliga skäl - den är för stor för honom. Så jag lekte med honom och tryckte på pipen några gånger så den pep. Simba gick från att leka ordentligt till att plötsligt avbryta leken när han hört pipen. Sally och Tyra däremot kom. undrade vad Simba och jag hittade på och verkade allmänt intresserade. Pipandet lockade Sally och Tyra, men verkade helt avtändande enligt Simba. Intressant att de kan reagera så olika... När vi plockade ner vår paviljong för säsongen, så följde även den sollcellsdrivna ljusslingan med ner. Eftersom jag inte mindes vart lådan till den här slingan fanns, så hamnade den på golvet i vårt kök, precis innanför vår altandörr. Där har den legat orörd i 4 veckor. I alla fall fram tills igår...
Vi satt lugnt och fridfullt i soffan framför tvn under kvällen, när jag plötsligt hör något smått slå i golvet. I storlek av en liten sten eller liknande. Simba som var den ende som inte befann sig i samma rum som oss och jag blev genast misstänksam. Vad hade han nu fått tag i? Sambon reste sig för att undersöka och fann att det som gjort ljud ifrån sig var en bit av ljusslingan som Simba tappat från sin mun. Eftersom jag inte noterade när Simba lämnade rummet så är jag osäker på hur lång tid han haft på sig, men snabb som han är så kan det gå undan och skadan hade redan skett. Det var den ljusslingan.... Jag testade dock om den fortfarande kunde tänka sig att lysa och vid de båda tillfällen jag testat tända den så lyser den än. Trots det blir det tippen för denna slinga och inom kort inköp av ny. Att jag i den stund verkligen övervägde att sälja honom billigt verkade han nästan förstå, eller i alla fall att matte inte var så där trevlig och rolig som hon i normala fall brukar vara. Jag tittade bara besviket och missnöjt på honom och det fick honom att sänka sig och smög ifrån mig. En stund senare kom han och tryckte sig som vanligt emot mig i soffan när vi fortsatte vårt tv-tittande och jag kunde inte annat än fundera på varför ljusslingan plötsligt blev ett offer... Vi fick upp ögonen för västgötaspets när vi kikade runt på eventuella och potentiella raser för oss. Så jag gick med i en västgötaspets-grupp på Facebook. I denna grupp dök det plötsligt upp bilder från en träff som hade hållits och på en plats inom väldigt rimligt avstånd – en halvtimmes bilfärd.
Jag tänkte att vi skulle få hålla utkik efter nästa träff och efter att ha tillfrågat i gruppen så var vi varmt välkomna. Jag väntade mig att se något evenemang eller typ av samling med lite anmälan i gruppen inför nästa träff, men inget dök upp. Plötsligt dök det igen upp bilder från en träff med 17 västgötaspetsar. Attans, vi missade igen. Men då fick vi också informationen om att man regelbundet träffas en dag varje månad och ett klockslag. Jag skrev genast upp det i min kalender för att inte missa ytterligare en gång och idag var det dags. Vi klädde oss ordentligt och varmt. Tamino lämnade vi efter några tankevändor hemma för hans bästa. Sedan tog vi andra oss iväg. På parkeringen fanns det bara ett fåtal bilar, vi skymtade en västgötaspets och tog oss efter. Ute på stranden var det i övrigt folk- och hundtomt. Men västgötaspetsen och dess ägare skulle också delta på träffen och hade kört ett antal mil för detta. Klockan var slagen och trots att vi väntade så anslöt bara ett annat par med sin västgötaspets. Vart var alla andra? Men vi hängde inte läpp ändå, utan gick gemensamt utmed stranden, i solen och i kylan. Västgötaspetsarna sprang lösa och därmed fick våra tre också springa fritt. Jag var faktiskt ganska imponerad över hur Tyra hanterade de båda herrarna – 1,5 år och 7 år gamla. Jag har tidigare sett henne kunna ge sig på andra hundar och sätta dem på plats, men inga sådana tendenser alls. Jag såg ett tydligt språk när hon tyckte att den yngre hanen var för på. Han förstod signalerna, men envisades ändå några gånger med att vara för på. Sally sa däremot till fler gånger och mer högljutt. Hon har en ganska stor integritetsradie och tyckte inte alls om när grabbarna kom nära. Människorna kom hon självmant nära med öronen bakåt och full propeller på svansen. Simba verkade inte fullt förstå leken och sökte mest kontakt med mig eller sambon. Vi hade en trevlig promenad även om det inte var i den omfattning vi trodde oss få vara med om. Men desto mer möjlighet att prata västgötaspets och hund. Både sambon och jag blev lite förälskade i rasen och det är jag inte förvånad över efter mötet med dem. Bara för att vi blev lite förälskade innebär inte att det är rätt ras för oss och inte efter att träffat två individer med nöjda ägare. Det framkom inget som gjorde att vi kände oss avskräckta. Dock jag kan tycka att deras rygg är lite för lång för proportionerna och därmed vara en risk för ryggproblem. Resan till vår nya familjemedlem är lång och jag vill att det ska kännas klockrent när vi hämtar hem den lille – oavsett vilken ras det blir. Nog för att vi genomlevt flertalet löp sedan Sally flyttade hem till oss. Om jag minns rätt löpte hon för första gången när hon var omkring 6 månader. Sedan kom Tyra och att ha två löptikar var inget märkligt. I alla fall inte då. Ett litet tag senare kom Tamino in i bilden som fullt fungerande och van avelshane.
Det jobbigaste var då inte att Tamino var jobbig. Det var tjejerna. De red på varandra och Tyra var den som aktivt sökte upp Tamino redan från första löpdagen och ställde upp sig. Sedan Simba kom så fick vi väl lite mer att hålla koll på under löpen. Två intakta vardera av de båda könen. När Tamino kastrerades försvann hans intresse för tikar omedelbart. Tyra kastrerades inte långt efter när vi ändå opererade bort hennes juvertumörer. Vilket ju innebar att bara Simba och Sally fortfarande var intakta med sina könsdelar. Senaste löpet Sally hade var för ett år sedan. Vi hade räknat med att hon skulle löpa i sommar, men det inträffade inte. Utan vi upptäckte att hon börjat löpa nu för två veckor sedan. Inget större konstigt i det stora hela där heller och att löpet börjar närma sig slutet har tidigare ökat både fokuset på att komma nära och frustrationen på att det snart är för sent, från grabbarna. Tamino fungerade så och även Simba. Men, den här gången har det varit otroligt strängt. Jag har inte upplevt Simba så stressad av det tidigare och jag har aldrig sett Sally så extrem i sina tillsägelser när Simba kommit för nära. Faktum är har det nästan räckt att han tittat på henne. Jag vet inte om det hör till saken, men en av våra grannar tog kontakt med oss i veckan för att fråga om vi hade pågående löp hos hundarna, vilket vi ju har. Deras kastrerade hane hade reagerat med att vilja komma ut på natten, smita och försöka ta sig igenom staketet till oss. Grannen upplevde sin hund som stressad och tänkte att anledningen skulle vara ett löp, samtidigt som jag tycker att den teorin inte håller då hunden kastrerades vid 6 månaders ålder. Vi testade att låta dem träffas, på var sin sida av staketet, men det fanns inget intresse från honom då alls. Med tanke på omständigheterna kring den här gången får mig att fundera på om det är något särskilt med Sallys löp. Kan löpen vara olika? Luktar hon extra gott den här gången? Vad kan vara annorlunda? Jag är så trött - både mentalt och kroppsligen - på den här omgången löp. Jag hoppas så innerligt att vårt lilla helvete lugnar sig snart och återgår till det lugnare och normala. Vet att det kommer, men jag kan inte nog framföra att jag önskar att det redan är här.... Mina tankar fortsätter vidare på framtiden den dagen en ny individ ska flytta in. Just idag och nu känns det klokt att hålla på att enbart ha ett av könen hemma. Samtidigt var det tanken innan Simba korsade vår väg. Jag vet att det även i framtiden kommer sluta med rätt individ snarare än önskat kön, färg eller annat... Efter att ha varit utan min dator under 14 dagar på grund av att den varit iväg på lagning, var det skönt att igår äntligen få hem den igen. Datorlös har jag dock inte behövt vara då jag fått låna min sambos. Dock i jämförelse med min formel1-bil så kan hans ses som en lådbil. Min förra dator var lika dan - seg. Dessutom var pekplattan på hans så extremt känslig, vilket innebar att det var totalt omöjligt att skriva några längre meningar. Plötsligt kunde pekaren markera mitt i meningen och det blev totalt oförståeligt eller så markerades hela texten och med ett nytt knapptryck försvann den. Så otroligt frustrerande, framför allt när jag ville skriva.
I måndags - lite mer än ett år sedan sist - flög Tyra på Sally igen. Jag hade redan tidigare under dagen på något sätt konstaterat att en attack låg nära, men jag trodde då det var en rädsla från min sida och med sådana känslor från mig är jag medveten om att jag kan trigga till att det blir så. Så jag slog bort tanken vid ögonblicket den dök upp. I efterhand inser jag att jag borde tagit det på allvar - tjejerna stod nära varandra och jag såg spänningarna och blicken i Tyras ögon. Jag stoppade ändå situationen och avledde. Sambon hade fått fram min balansplatta i köket och jag fick för mig att leka lite. Simba fick upp och försöka ställa sig. Sedan fick Sally, som blev supertaggad och ivrig. Tyra kom upp bakom henne och nosade henne i rumpan, något som Sally inte uppskattade utan morrade på Tyra. Tyra svarade med att morra tillbaka och jag hann bara snabbt se henne visa framtänderna innan hon gav sig på Sally. Jag såg första hugget över Sallys nos och sedan låg de i en hög, där Sally låg underst och Tyra ovanpå. Jag var snabb och tog tag i Tyra och lyfte bort henne. När det blev ett avstånd mellan tjejerna morrade Sally mot Tyra, något vi inte hört hända vid tidigare tillfällen och Tyra morrade ilskt tillbaka. Skadorna då? Detta hände runt åttatiden på kvällen, givetvis. Sally fick blod i pälsen nära nosen, men vi hittade inte såret och hon slutade blöda lika fort som hon började. Vi hittade också ett märke på tandköttet, på samma sida där blodet kom. Sally tycktes inte ens vara nedslagen av händelsen. Det brukar klart vara jobbigt för oss alla och hon har sänkt öronen innan, men de stod på topp som om inget hänt. Jag fick också lite blod att läcka under en nagel, troligen från när jag grabbade tag i Tyra för att lyfta bort henne. Även om det ömmar tar jag hellre det än att Sally behöver sys eller dräneras, likt förra gången. Tidigare har adrenalinpåslaget hos mig varit ett faktum, men inte denna gången. Jag behövde inte ens lugna ner mig utan kunde se väldigt klart på vad som hänt och indikationerna jag märkt av innan. Att Tyra gett sig på Sally har aldrig varit underlättande för hennes och min relation, snarare omvänt. Men jag upplever inte alls den här gången på samma vis. Jag kunde till och med genomföra buset i köket med balansplattan även med henne. Sambon fyllde år i helgen och ställde till med kalas för närmsta familjen. När sambon stod i köket och förberedde maten dagen innan festligheterna gav sig plötsligt Tyra på Simba. Det lät jävlig räligt, men skönt nog inga skador. Anledningen var tydlig, för intill dem stod en stor kasse med frysta kycklingfiléer - så jag misstänker starkt resursförsvar från Tyras sida. Efteråt var det frid och fröjd igen - kycklingen ställdes på annan mer passande plats.
I och med kalaset fick min systerdotter komma hem till oss för första gången - hon är nu strax över 6 månader gammal. Alla hundarna var först avgränsade, men ändå så de kunde både se och höra folket. Men snart tyckte jag att Simba kunde få göra oss sällskap. Han var först nöjd med att hamna i min famn och kunde se alla som satt runt matbordet. Snart fick min systerdotter sitta med sin pappa i soffan, bara precis bakom där jag var placerad. Simba var så klart nyfiken och jag studerade honom noga när han skulle ta sig fram. Han är en liten vilde i vanliga fall och kan ibland tyckas sakna respekt för den personliga integriteten, men det var inget av det jag såg när han närmade sig systerdottern. Simba var så försiktig och respektfull. Han brötade inte sig alls på henne, utan sträckte sig för att nå fram. Ganska snart började han rycka i kroppen, skälla och bugade sig för att bjuda in till lek. Systerdotter tyckte detta var helfestligt och skrattade, något föräldrarna inte sett henne göra innan. Hon lever ändå med en labbemix. Jag kände mig djupt imponerad av Simbas beteende och sättet han hade gentemot henne. Han är ändå född i en stor barnfamilj, men inte med så små barn som min systerdotter och i övrigt har han inte träffat så små barn heller tidigare. Tamino brydde sig inte om att lämna sin bädd under hela kalaset och Sally socialiserade runt bland de vuxna. Tyra däremot fastnade vid min systerdotter, utan att få komma henne nära som Simba fick. Vid mötet vände vi inte blickarna från dem och såg till att inget skulle hända. Det såg nästan ut som att Tyra blev förtrollad av barnet, men inte på ett positivt vis. Hennes skärpa visade sig tydligt och hon blev väldigt intensiv och spänd i kroppen. Det var allt annat än gulligt och när systerdotter tids nog börjar springa omkring och låta mer så kommer vi verkligen behöva ha extrem uppsikt på Tyra. Det var ändå mycket intressant att studera hundarna och deras beteende i situation med systerdotter utifrån de nya kunskaperna jag fått genom mina utbildningar. Att läsa och försöka förstå hundens beteende är så spännande. Det var med en stor förväntan då jag slog upp mina blå-grön-melerade ögon i morse! Det jag sett fram emot sen vi anmält oss var äntligen dags att genomföras - mina båda tjejers BPH.
Vi anlände i god tid till platsen för att få chansen att se hunden innan oss genomföra sin beskrivning. Helt enkelt så vi visste vad som väntade. Det var en tollare som gick och tydligen var det en uppfödare med sina unghundar som bokat upp dagen, men på grund av återbud så fick vi chansen att slippa vänta i flera månader och få delta tidigare. Efter en kortare paus så var det Sallys tur. Det mesta av det hon uppvisade under momenten var väntade. Jag ska göra ett gott försök i att berätta hur det gick och vad för bedömning hon fick. Siffran 0 står för inte alls och 4 för mycket. Moment 1 - främmande person: Glad i främmande människor - 3 Trygg - 4. Sally var väldigt glatt inställd till att interagera med tävlingsledaren (TL) och hade inga problem med att följa med TL från mig. Sally är trygg och stabil i sig själv. Moment 2 - föremålslek: Energisk - 2 Lekfull - 1 När favoritleksaken kom fram så rådde det ingen tvekan om att Sally gärna lekte med den, men jag erbjöd en annan leksak så var det inte lika intressant. Inte ens när TL inbjöd till lek med samma leksak. Moment 3 - matintresse: Energisk - 3 Sally har ett matintresse. Hon försökte få tag på maten som var dold och gav inte upp bara för att det var lite knepigt att komma åt. Moment 4 - överraskning: Nyfiken - 4 Arg - 0 Trygg - 4 Sally blev förståeligt överraskad av den halva figuren som flög upp framför oss, men hon uppvisade bara nyfikenhet på vad som hände. Hon brydde sig inte om figuren när vi skulle passera den efteråt. Trygg i sig själv även här. Moment 5 - skrammel: Nyfiken - 2 Trygg - 3 Oljud har aldrig varit Sallys favorit. Dammsugaren hemma har aldrig varit någon favorit. Så nyfikenheten för skramlet var lågt och förståeligt. Men med Mattes hjälp var det inga problem att undersöka närmare. Moment 6 - närmande person: Glad i främmande människor - 1 Arg - 0 Trygg - 2 Sally verkade ha missförstått momentet helt och missade den främmande människan, utan nosade runt var än hon kände för det. Kom dock fint på min inkallning och hälsade kort och glatt på människan, men lade inte mer vikt vid det än så. Moment 7 - underlag: Trygg - 3 Sally tvekade ganska starkt vid första underlaget, men efter bestämd övertalning så svepte hon över båda underlagen om än dock i lite ökande fart. Moment 8 - skott: Trygg - 4 Domarens kommentar om detta moment sa egentligen allt: "Har du satt bomull i öronen på henne?!" Sally verkade ha hört skotten och hon var helt oberörd. Över alla moment: Ljudlig - 0 Positiv attityd - 3 Energisk - 3 Arg - 0 Sallys beskrivning gav egentligen inget nytt, mer än en bekräftelse på vad vi redan vet och hurdan hon är. TL frågade mig under vägen om hur gammal Sally är och jag berättade att hon ska fylla 5 till hösten och fick ett "Oj!" till svar. Hon trodde inte att hon var så pass i ålder. Sedan blev det till att byta hund. Det var dags för Tyras tur. Moment 1 - främmande person: Glad i främmande människor - 2 Trygg - 2 Tyra var skeptisk till TL och fnös när TL kom närmare. Först när TL stod och pratade med mig, så verkade det bättre enligt Tyra. Moment 2 - föremålslek: Energisk - 2 Lekfull - 1 Tyra brydde sig inte alls om att jag plockade fram en mjuk boll som hon ofta hemma plockar fram och busar med. Hon hade siktet på publiken där husse stod och filmade och så snart hon fick frikommando så sprang hon också bort till husse och ville inte leka. Inte heller med leksaken som TL erbjöd och lek med TL var inte heller intressant. Tyra var inställd på att vara nära med husse eller mig. Nära, så nära hon kunde komma helst. Redan här föddes tanken i mitt huvud att det inte var en bra idé att sambon var så pass närvarande, även om han ignorerade henne totalt. Funderingar kring fortsättning dök också upp. Moment 3 - matintresse: Detta moment trodde jag verkligen att hon skulle svara på. Hon blev introducerad till lukten av korv som skulle serveras några meter framför oss. Trots att en korvbit låg öppen så stack hon inte dit, utan for till husse så fort hon fick frikommando. Funderingarna jag hade blev genast starkare och jag yttrade mig till TL om det överhuvudtaget var lönt att fortsätta eller om det var bättre att avbryta. Domaren kom fram och även en figurant och vi stod och dividerade. Jag kände inte alls att beskrivningen skulle göra Tyra rättvisa och det skulle inte ge oss något då hon inte alls ville delta i momenten utan ville bara ha närhet från mig eller sambon. Tyra var inte bekväm i situationen alls. Stundande moment skulle vara överraskning och risken för att vi verkligen skulle skrämma henne här var stor och dessutom kanske skapa oss mer bekymmer och rädslor att arbeta bort. Domaren yttrade att risken för att hon behövde avbryta vid det momentet fanns och att vi i så fall inte hade möjlighet att få göra om beskrivningen. Men om vi själva avbröt så fanns fortfarande möjligheten att göra en ny start. Efter en stunds dividerande över hur vi skulle göra, så var jag fast besluten över att avbryta beskrivningen för Tyra. Det kändes inte rätt att låta henne delta, då jag upplevde att hon inte var redo för det eller ens bekväm i situationen. TL och domare tyckte att det var ett mycket klokt beslut och det var oerhört skönt att få höra. För jag stod nästan i tårar över att behöva bryta. Jag ville egentligen inte, men min magkänsla var stark och sa att det var det enda rätta för Tyras skull. För egen del så har vi ändå ett kvitto på vad vi behöver jobba med. Något som egentligen inte heller är nytt, men något som har större betydelse än vi anat - att jobba upp Tyras självförtroende. Även så här några timmar senare så var det ett tungt beslut jag tog, men det var det enda rätta och jag är nöjd över att vi inte fortsatte med tanke på de risker som fanns. Jag har hört att många fasar för skotten, något som jag inte gjorde för Tyras del, men ihop med de andra momenten så kunde vi i värsta fall göra henne skotträdd. Tyra får en ny chans till BPH och innan dess ska vi jobba, sakta men säkert!
Jag vet att det jag kommer att skriva om är skrivet av många sedan tidigare. Jag har bara sen en liten tid tillbaka börjat störa mig på det och framför allt har jag stört mig på att jag aldrig sagt ifrån om jag inte vill delta eller rättare sagt att jag inte vill låta mina hundar delta. Men idag hände det och jag fick äntligen tummen ur att stoppa det hela. Jag tog med mig hundarna ut för vår dagliga promenad tidigare idag. Vi hade nästan tagit oss igenom hela promenaden och närmade oss hemmet när jag under en raksträcka ser en hund och dess ägare komma emot oss. Hunden och dess ägare kom närmare och jag ser att hunden inte är kopplad. Jag bad tyst i min tanke att ägaren snarast skulle koppla sin hund, men det hände inte. Inte ens när hunden tar sikte på oss och sneddar över vägen till vår sida. Jag hade beslutat mig för att jag inte ville att hundarna skulle hälsa redan innan och någon anledning till det hade jag egentligen inte, men kom fram till att det räckte att jag inte ville. Hunden närmade sig och ägaren fortsatte att lunka på utan att kalla in sin hund. Jag kände hur ilsk jag blev inombords och stannade till och beordrade ägaren att koppla sin hund mer än en gång. Mitt ögonfokus låg hela tiden på hunden som närmade sig och plötsligt fick den ytterligare fart fram mot oss. Jag kände hur jag var beredd att försvara och var inställd på att ge den mötande hunden ett ordentligt nyp med handen om jag fick chansen. Jag lutade mig ner mot marken för att komma närmare, markerade bestämt genom att stampa ner ena foten och vänd mot hunden. Jag hörde hur ägaren fick ur sig ett "men...", hunden vek undan min attack och slank förbi mig och jag hör mig uttrycka till mannen att jag inte ville att de skulle hälsa. Allt gick så fort. Jag hörde sen att mannen kallade på sin hund, kanske främst för att de skulle möta en bil, som jag skymtade bakom mig när jag vände mig om. Adrenalinet inom mig pumpade och jag kände en viss skuld över att jag varit otrevlig, men samtidigt var jag stolt över mig själv att jag äntligen vågade säga ifrån. Jag tycker att det var respektlöst och hänsynslöst av mannen att se sin hund snedda över vägen, mot mig och inte göra något åt det. Jag tror att han tänkte fortsätta sin mening med att hans hund inte var farlig, men han kom aldrig dit hän. Jag tänker tillbaka till utställningshelgen, då den långhåriga hundens ägare lät den skälla gränslöst och den unga kvinnan som nästan körde över barnet i tåget med sin resväska. Mannen är ytterligare en på den listan där jaget är större än respekten och hänsynen för andra... En vecka har passerat sen tjejerna rök samman här hemma. Sallys fysiska sår har läkt, men frågan är om de psykiska har läkt. Jag tror aldrig jag hört Sally pipa så mycket som hon gjort sen attacken. Stämningen här hemma har varit spänd och orolig, men det har sakta men säkert återgått till det normala. Tyra, som jag upplever var den som startade igång det hela, har lugnat ner sig, vilket är väldigt skönt för oss alla. Eftersom Sally behandlats med penicillin mot infektion på grund av såret och det var sju dagars karens på den, så kunde jag inte tävla rallylydnad i Helsingborg igår som jag hade velat. Jag valde att få behandla henne med infektionshämmande för att minska risken för infektion, så klart. Hälsan gick före, trots att jag visste att tävlingen skulle gå bort. Men det kändes samtidigt jobbigt att välja på - Sallys hälsa eller tävling. Jag ville ju klart både ock, men det går ju inte att kombinera dem båda. Men det kommer fler tävlingar, som tur är! Som jag berättade i inlägget "Verklig mardröm", så hade vi det lite struligt med att få ut medicinen till Sally på apoteket. En kvinna tog emot oss i receptdisken och sa att de inte hade den förpackning som det stod på vårt recept att vi skulle ha samt de kunde erbjuda två mindre i stället som de hade hemma men som skulle kosta dubbelt så mycket. Då vi ville avvakta om något av de andra apoteken fått ordning på sitt datorsystem, så lade kvinnan undan dessa två förpackningar till oss. Men utan samtal från något av dem andra, så fick vi köpa - av kollegan till kvinnan - de båda förpackningarna i tron om att de räknat rätt på hur mycket vi faktiskt behövde. När vi i torsdags hade medicinerat Sally i fem dagar, hade vi enbart tagit slut på ena förpackningen och behövde inte mer, då vi egentligen enbart skulle behandla i fyra dagar. Så vi tog oss in till apoteket i hopp om att få återlämna förpackningen samt få tillbaka pengarna för den. Vi blev mottagna av samma kvinna i receptdisken som direkt skyllde ifrån sig på sin kollega för felet och skickade oss till denne i stället för att städa upp efter sig. Något jag blev otroligt irriterad över. Jag anser att hennes jobb och service hade varit att bara fixa till det hela för att hon som apotek felat och möjligen bett om ursäkt för detta. Jag kan inte nog uttrycka hur missnöjd jag blev över denna kvinnas barnliga beteende. Över till något mer betyligt trevligare ämne. Sambon brukar spåra med Tyra, både personspår och viltspår, och med tanke på att jag är hemma så mycket på grund av min tradiga arbetslöshet så frågade jag honom hur han gör. Han berättade hur han la upp spåret, la belöningen i spåret och hur han låter Tyra jobba på och drar med honom framåt. Igår skulle han lägga ett spår och jag fick följa med för att se hur det faktiskt såg ut. Vi traskade en bra bit på en riktigt blöt åker och placerade ut belöningen i form av en liten plastburk med godis i. Sen kom den roliga väntan. Men i stället för att bara vänta, tog vi ut alla för en gemensam promenad. När den var genomförd och vi var hemma igen så släppte vi in Sally och Tamino, medan Tyra gjordes klar för att följa med oss ut en tredje gång. Ett antal meter innan spåret började fick Tyra sin långlina på sig och hon satte nosen i marken direkt. Det var häftigt att se henne spåra, få hålla i andra änden av långlinan och känna hur hon drog med mig i rätt spår. Jag hade igång min runkeeper när vi la spåret och även när vi gick med Tyra. Nu i efterhand kanske det kunde vara smartare att: 1) starta och stanna mätningen vid start och stopp av spåret och 2) att jag har på mig mobilen när jag lägger spåret och låter Tyra ha den på sig när hon spårar, så man kan se en mer rättvis bild av hur väl hon följer spåret. Så länge man lever, så lär man! Att Sally morrar på Tyra här hemma emellanåt är inget ovanligt, framför allt inte på kvällstid. De kan emellanåt få för sig att kivas och det är något vi brukar låta dem sköta själva. Men natten till söndagen gick det för långt… Efter att Sally morrat ordentligt på Tyra i soffan, där vi alla satt och mös, så rök de plötsligt ihop. Ingen av dem tänkte lägga sig och jag insåg snabbt att vi behövde gripa in för att de själva inte skulle avbryta. Jag reagerade och tog tag i Tyra och skulle ta mig ner från soffan. Sally fullkomligen skrek. Jag förlorade greppet om Tyra och de flög ihop igen. Fick tag på Sally, men kände direkt att jag borde få tag på Tyra i stället då hon gjorde utfall och troligen var den som höll igång det hela. Jag fick tag på Tyra och situationen lugnade sig. Jag var dock långt ifrån lugn – i alla fall inte inombords där adrenalinet flödade på ordentligt. Situationen var skrämmande och obehaglig. Jag drog ett antal djupa andetag för att hitta lugnet, som långsamt hittade tillbaka. Tyra låg under mitt grepp och Sally visade tydligt att hon också tyckte det hela var jobbigt. Jag tror aldrig jag sett henne så låg och det gjorde ont i mig. Det var otroligt jobbigt att se. Snart såg jag att Sally hade blod i pälsen på halsen. Vi lokaliserade varifrån blodet kom och fann att Tyra lyckats bita hål i vecket mellan huvudet och halsen, nära strupen. Vi rengjorde och jag blev orolig, så vi kontaktade veterinär som rådgav oss att hålla koll på Sally under natten så hon inte försämrades och att de ansåg att akutbesök hos veterinär inte var nödvändigt, men att vi kunde se till att få ett besök som idag. Vi tackade och la på. Det gick en stund och jag var inte alls nöjd med rådet. Jag tänkte att om vi ska vakna under natten för att checka av hur Sally mår, så skulle vi ändå förstöra natten och att vi lika gärna kunde köra ner till Helsingborgs djursjukhus direkt i stället. Dessutom var jag orolig över att Sally fått fler skador som inte vi kunde se och kände att jag inte skulle kunna sova lugnt innan jag fått veta att hon faktiskt var helt okej. Klockan var närmare ett på natten när vi ringde djursjukhuset igen och önskade få komma in. Vi var välkomna och de informerade om den ökade avgiften då besöket skulle ske under jourtid och en helgnatt. Men eftersom det inte var längesen sist vi var inne just en sådan tid, så hade vi full koll på detta. Vi körde ändå ner. Det tar nästan en timme ner till Helsingborg och resan kändes nästan oändligt lång. Men vi kom fram och väl framme fick vi vänta nästan en halvtimme innan veterinären dök upp, trots att sköterskan sa att det skulle ta en liten stund. Sally fick lov att nosa omkring i väntan och hon kändes som att hon blivit sig själv igen. Inget haltande eller så heller. Veterinären dök upp, hälsade, vi berättade om händelsen och om Sallys sår. Veterinären undersökte och tyckte såret såg litet ut, till skillnad från vårt tycke. Dock har hon fler erfarenheter om hur det kunde sett ut. Det blödde fortfarande något och det var svårt att se under all blodprydd päls, så en rakapparat plockades fram för att trimma fram såret. Till min stora förskräckelse. Jag är emot rakning i så stor mån som det är möjligt, så jag bad om att hon verkligen bara rakade minsta möjliga. Sedan fick vi två alternativ. I vanliga fall brukar de dränera liknande sår för att underlätta rengöring, men det skulle innebära mer rakning, sövning och ingrepp för att sätta in dräneringen. Det var det ena alternativet. Det andra var att låta såret läka av sig självt i risk för att det skulle bli en böld, som vi lite längre fram fick skära i för att få bort. För mig var det som att välja mellan pest eller kolera. Tidigare har det alltid funnits alternativ som känts bättre än de andra, men inte i detta fall. Jag fick ont i magen och kunde inte stå kvar vid Sally och undersökningsbordet, utan fick sätta mig ner medan sambon tog över vid Sally. Jag tror att veterinären förstod det jobbiga i det hela och tyckte vi kunde börja med att se om hon kunde skölja såret med saltlösning. Jag hade då kommit på fötter igen och kunde hålla nätt i Sally medan veterinären sköljde. Sally skötte sig superfint och bråkade inte, utan lät det hela hända. Jag såg hur saltlösningen fick Sallys hud på halsen att röra på sig och det såg inte bekvämt ut alls. Vi valde till slut att själva sköta om Sallys sår och hoppades på att bölden inte skulle uppkomma. Dessutom fick vi hem ett recept på penicillin för att minska risken för infektion. Sally fick en övergripande undersökning i fall om hon skulle ha någon annan skada som vi missat. Tempen kollades samt om hon haltade eller hade ont i något ben eller så. Även hjärtat, som visade att hon hade en låg vilopuls, så veterinären kommenterade och frågade om vi tränade henne vilket vi ju gör. Kändes som en fin komplimang! Vi kom hem strax innan klockan 4 på morgonen och då var vi alla tre riktigt trötta och sängen intogs väldigt snabbt, liksom nattåget. Det blev dock inte många timmars sömn och när vi kommit upp upplevde jag nattens händelse som en otäck mardröm. En mardröm som mer otäckt nog var verklig. Vi var tvungna att ta oss upp innan vi egentligen ville för att kunna handla hem penicillinet till Sally. Vi skulle ge detta runt klockan 11, men att få tag på medicinen var inte det lättaste. Vi hade ringt ett apotek hemifrån och fått veta att deras datorsystem inte fungerade som det skulle och att de då inte kunde lämna ut något på recept. Så vi begav oss till ett annat apotek – som vi först fick vänta i en kvart på att de skulle öppna. De öppnade klockan 11. De hade inte rätt storlek och erbjöd oss två mindre, men som de egentligen tyckte blev mer än vad vi faktiskt behövde. Dessutom skulle det bli dubbelt så dyrt. De kontaktade ett tredje apotek, som hade medicinen i rätt storlek hemma. Men som sagt, datorbekymmer. Apoteket lovade dock att ringa oss så snart de fått ordning på datorerna, så vi for till Grizzly en sväng för att inhandla lite träningsgodis och för en sele till Sally. Såret sitter precis i där halsbandet sitter och för att undvika att reta och skava på såret så fick hon en svart hurtta sele. Inget samtal från apoteket och vi kunde inte vänta längre på att få ge Sally sin dos, så vi tog oss tillbaka och köpte två mindre paket för en dubbel så hög kostnad. Sen raka vägen hem! Ingen rast och ingen ro. Hemma blev det snabbt promenad med alla. En promenad som skedde utan några dramatiska händelser, vilket var skönt för jag var helt slut. Inte nog med sömnbristen så tärde fortfarande skräcken och oron över händelsen på mig. Min teori över händelsen är att Tyra förmodligen blivit dräktig och därmed utmanar Sally för att klättra i rang. Det händer aldrig dagtid utan alltid kvällstid, då Sally är trött och sänker garden och det utnyttjar Tyra. Sally är en envis dam och skulle förmodligen aldrig lägga sig. Uppenbarligen tänkte inte Tyra det heller och det orättvisa i det hela är att Sally har inget att sätta emot när det gäller kroppsstyrka och storlek gentemot Tyra. Det skapar också en oro och rädsla. Vi kontaktade Tyras uppfödare som också tror på min teori och hon framförde även att Tyras intention att vilja ta över kan vara övergående. Något jag hoppas på. För Tyra gav sig på Sally även i söndags kväll. Dock hann vi avbryta det hela tidigt och ingen skadades – inte fysiskt i alla fall. Det var fruktansvärt hemskt att höra Sallys skrik när hon försökte att stå emot Tyras attack och hävda sig själv. Sally litar inte på Tyra, tycker inte om att vara nära henne och försöker hålla sig på behörigt avstånd. Jag känner mig fortfarande skakad och skrämd över händelsen samt känner mig liten i sammanhanget. Men jag hoppas att vi med sunt förnuft klarar detta och att det förhoppningsvis är som både jag och uppfödaren tror och att det försvinner. Annars kan det komma att bli jobbigt på andra vis… Jag känner mig just nu orolig och bekymrad... Är nyligen hemkommen efter kvällspromenaden. På vägen ville jag låta Sally göra några av sina trix som hon kan. Men tricket "morra" kunde hon verkligen inte, trots att det inte var så värst länge sen hon gjorde det sist. Vad hon gjorde var en massa annat hon kunde, som hands up, stegra, snurra åt båda hållen, spela död och ligga med hakan i backen. Men inte morra. Det läte hon däremot fick fram var ett pipande, som jag tolkar som att hon inte förstod vad jag bad henne om. Men... morra kan hon! Jag har varit med om att vissa kommandon kan vara lite sega att få fram, framför allt när hon inte lyssnar. Men att ett kommando eller trix som hon egentligen kan bara försvinner har jag inte varit med om. Jag vet att löpet kan vara på g - i november. Men jag hittar ingen annan anledning till att hon plötsligt inte förstår eller kan morra och jag känner mig ganska förtvivlad över det hela. Vad är det som händer?! =( |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|