Under natten så drömde jag att jag tävlade med Sally. Hon älskade verkligen rally, så jag tror hon varit med mig idag. Just på grund av debut i fortsättningsklassen så var jag något extra nervös. Inte för momenten, även om det slog mig att jag inte hade koll på vilka som ingick, men främst för att kopplet skulle av.
Men jag tänkte att vi inte skulle fokusera på att prestera utan att ha roligt.
Jag värmde upp Simba ordentligt och när vi fick vårt välkomnade att starta så kopplade jag loss honom och han trodde att han fick löpa fritt för han fjongade iväg ifrån mig. Han var så nära att beträda banan innan vi var på väg tillsammans. Samlade ihop honom så det kändes bra och gick in. Då satte Simba på sin nos och tappade sin plats vid min sida. Dock vid flera stunder följde han med fint fokus vid min sida, men övrig tid nosen i backen och försvann drömmande iväg från min sida, hur mycket jag än lockade. Han fick till och med för sig att hälsa på domaren.
8 skyltar in i banan - åttans frestelse - så hade utsvävningarna och dövörat slagit till för mycket, så började jag bli lite irriterad. Då valde jag att bryta och sedan fortsätta banan utan några prestationskrav på någon av oss och den vaga irritationen blåste bort. Helt plötsligt gick det så mycket bättre. Simba följde glatt med och var lyhörd på mina instruktioner. Dock inte hundraprocentigt, men helt klart bättre. Två skyltar innan mål fick vi springa som moment till nästa skylt, men Simba tyckte vi var klara och fortsatte fram och ut från banan. Jag följde bara med ut och fångade upp honom och hade ett trevligt avslut.
Jag var en av två som hade ett diskvalificerat resultat och det störde mig inte det minsta. Jag tyckte jag gjorde ett korrekt val. Det kanske skulle vara av fördel att träna lite mer än det jag gjort. Enda träningen har varit på promenader med följsamhet och kontakt, vilket ändå fungerade superfint - emellanåt.
En ny chans med en ny bana. Jag värmde upp igen med fokus på följsamhet och kontakt och när jag fick lov att koppla loss honom så var han startredo till att springa runt. Men jag var förberedd och hann stoppa honom. Vi får nog träna på startrutiner - koppelsläpp på det viset innebär något helt annat.
Han följde med mig bättre in på banan den här gången och det flöt på bra en liten stund, närmare bestämt 9 skyltar in i banan - i åttans frestelse. Då tappade han fokus på mig och min sida. Det var till och med så jag tappade bort vart jag befann mig på banan och valde då att bryta igen. Samlade ihop Simba igen som för andra gången fick för sig att hälsa på domare och skrivare. Men han följde med fint därefter och hade fint fokus, tills näst sista skylten då kunde vi lämna banan - tyckte han igen och vi avslutade likt efter förra banan.
Som sagt, träna kanske är en god idé, att skapa någon form av startrutin samt arbeta upp hans uthållighet i fokus. Då kanske det kan gå lite bättre. Men vi hade absolut flera guldkornsaktiga stunder. Det var till och med så att domaren uttryckte att han faktiskt följde med riktigt fint emellanåt. Tyvärr räcker det inte, men en god bit på vägen.
En annan intressant del är att det kan gå så bra när prestationsångesten försvinner när beslutet om disk är taget. Så jag tänkte att jag kanske skulle satsa på att träna ordentligt innan nästa tävling längre fram, men samtidigt är inte det så motiverande som att träna lite inför en tävlings som ligger närmare i tiden. Logiken i det är hemsk och inte alls logisk. En intressant nöt att försöka knäcka eller i alla fall utforska närmare.
Vem vet, kanske Ingemar Stenmark har kanske rätt i sitt ordspråk: "Ju mer jag tränar desto mer tur har jag". Prova?