I lördags hade det gått tre veckor utan att något hänt. Jag blev orolig. Tänk om de missat vår önskan om separat kremering.. Tänk om de väljer fel urna.. Tänk om de tänkte lura oss utan om att vi visste om det och att det inte skulle vara Tamino i urnan. Tankarna flög hejvilt utan någon som helst tillit i att de självklart skulle sköta det på ett korrekt sätt.
För att verkligen få klarhet i varför det dröjde längre än de två sagda veckorna, tänkte jag att jag kunde ringa och fråga. Eftersom det ändå är första gången så vet jag ju inte rutinerna. Jag tänkte ringt djursjukhuset redan i fredags förra veckan, men glömde av någon anledning bort och kom på för sent. Samma hände igår.
I morse fick mindes jag och tog upp mobilen direkt och ringde. Jag visste vad jag ville, men hade inte riktigt samlat tankarna på hur, vilket jag snabbt fick komma fram till i luren med djursjukhuset i andra änden.
I luren fick jag höra att jag som djurägare skulle ringa efter ungefär två veckor för att höra om urnan var redo att hämtas, något jag inte kan minnas mig att jag fick information om innan. Men men, nu ringde jag ju och tiden hade passerat så jag fick veta att Tamino var redo.
Det passade sig väldigt bra idag, då jag ändå hade vägarna förbi till jobbet och kunde plocka upp på hemvägen. Men först behövde jag göra mitt jobb och sedan hade jag lovat besöka min pappa och småsyskon. Min syster visade mig en skapelse hon gjort med pärlplatta och pärlor. Ett ansikte på en hund. Det såg ju ut som Tamino! Syrran svarade med att det var meningen och jag fick den. Den är så fin och jag blev så rörd och glad! Tack! <3
Jag har väntat på att få hämta hem honom, även om det inte är i exakt den form jag innerst inne hade önskat, men att få hämta hem honom kändes viktigt oavsett.
Jag anlände ganska stabil till djursjukhuset och kunde utan några större konstigheter framföra att jag skulle hämta en urna, även om jag hade föredragit att säg att jag var där för att hämta Tamino. Det var först när kvinnan i receptionen hade gått upp på ovanvåningen och återvände ner igen med Taminos urna i sin famn. Då var det som att tårkranarna bara vreds på för fullt, tårarna tryckte upp i ögonen på mig och jag ville bara börja gråta. Det var som en mycket efterlängtad återförening med glädje och saknad.
Mycket respektfullt tog jag med Tamino i min famn till bilen och placerade honom i framsätet så han satt stadigt. Jag grät och under färden strålade solen väldigt precis på enbart urnan, vilket förstärkte det mäktiga och speciella i det hela.
Jag brukar vilja köra motorvägen raka vägen hem, men fick plötsligt en idé om att köra av i Kvibille för att hamna bland Vapnös åkrar och vägarna där som också leder hem. Jag ifrågasatte inte ens tanken utan svängde av och tog den vägen. Möjligt att det var Tamino som ville och fortfarande vill jag göra allt för hans skull.
Trots annan form, så är han fortfarande vår ståtliga och älskade kunglighet.