Simba viftade glatt på svansen under hela besöket. Sally höll sig lugn och verkade en aningen misstänksam - vilket jag fullt förstår om det skulle vara så. Maximus tyckte att vägen in till undersökningsrummet var besvärlig med alla människor vi precis just då blev passerade av.
Hm. Nu minns jag aldrig om de kallas djurvårdare eller djursjukvårdare, så jag kallar den tjejen för assistent. Hon hade med mig tagit vikten i vanlig ordning när vi passerade in vid receptionen. Sally 4,2 kg, Simba 3,3 kg och Maximus 4,6 kg. Assistenten försvann en kort stund när vi kom in på rummet och innanför möttes vi av en veterinär vi träffat flera gånger tidigare och det hördes på veterinär att hon kände igen mig. Hon frågade om vikten, något som assistenten brukar leverera. Men då hon saknades så hade jag ju koll, så jag framförde vikten. Simba först ut, sedan Sally och sist Maximus. Det var först vid Maximus som assistenten fick upp sina anteckningar på vikten när veterinären frågade, men jag hann leverera svaret innan. Veterinären uttryckte att jag har stenkoll på mina hundar och det var något hon verkade ha vetskap om sen innan, så hon verkade inte alls överraskad. Det är inte första gången jag får höra detta. För mig är det helt normalt att ha full koll, men uppenbarligen verkar det inte helt så vanligt.
Maximus överraskade mig dock uppe på undersökningsbordet. Jag såg ingen antydning till att han försökte trycka sig ifrån veterinären utan stod mer normalt, även om han inte var helt förtjust av situationen. Kolla tänderna var inte helt enkelt, då Maximus var lite motsträvig men inte helt omöjlig.
Jag såg på när veterinären undersökte Maximus, men lyckades ändå missa hennes bedömning om patellan. Så jag frågade om han hade någon patella och fick till svar att han hade. NOOO! Tankarna for omkring i huvudet på mig. Patella är ju knän. Ah, visst ja! Knän har han ju förstås! Han hade däremot ingen luxation. Vilken otrolig lättnad det var när den poletten trillade ner!
Strax innan vi avslutade besöket uttryckte veterinären sig om vad jag hade för kennelnamn. Jag blev lite fnissig och svarade att jag inte hade någon uppfödning. Hon antog lite att jag hade det för jag hade berättat om att alla tre är släkt med Tamino som gemensam nämnare. Faktum är så är tanken lite lockande, alltså att bli uppfödare. Men jag är lite rädd att jag inte kan få sålt valparna för jag tenderar att fästa mig för mycket och hellre välja ha kvar dem även om det inte är helt hållbart.
Men, vem vet...