Det jobbigaste var då inte att Tamino var jobbig. Det var tjejerna. De red på varandra och Tyra var den som aktivt sökte upp Tamino redan från första löpdagen och ställde upp sig.
Sedan Simba kom så fick vi väl lite mer att hålla koll på under löpen. Två intakta vardera av de båda könen.
När Tamino kastrerades försvann hans intresse för tikar omedelbart. Tyra kastrerades inte långt efter när vi ändå opererade bort hennes juvertumörer. Vilket ju innebar att bara Simba och Sally fortfarande var intakta med sina könsdelar.
Senaste löpet Sally hade var för ett år sedan. Vi hade räknat med att hon skulle löpa i sommar, men det inträffade inte. Utan vi upptäckte att hon börjat löpa nu för två veckor sedan. Inget större konstigt i det stora hela där heller och att löpet börjar närma sig slutet har tidigare ökat både fokuset på att komma nära och frustrationen på att det snart är för sent, från grabbarna. Tamino fungerade så och även Simba.
Men, den här gången har det varit otroligt strängt. Jag har inte upplevt Simba så stressad av det tidigare och jag har aldrig sett Sally så extrem i sina tillsägelser när Simba kommit för nära. Faktum är har det nästan räckt att han tittat på henne.
Jag vet inte om det hör till saken, men en av våra grannar tog kontakt med oss i veckan för att fråga om vi hade pågående löp hos hundarna, vilket vi ju har. Deras kastrerade hane hade reagerat med att vilja komma ut på natten, smita och försöka ta sig igenom staketet till oss. Grannen upplevde sin hund som stressad och tänkte att anledningen skulle vara ett löp, samtidigt som jag tycker att den teorin inte håller då hunden kastrerades vid 6 månaders ålder. Vi testade att låta dem träffas, på var sin sida av staketet, men det fanns inget intresse från honom då alls.
Med tanke på omständigheterna kring den här gången får mig att fundera på om det är något särskilt med Sallys löp. Kan löpen vara olika? Luktar hon extra gott den här gången? Vad kan vara annorlunda?
Jag är så trött - både mentalt och kroppsligen - på den här omgången löp. Jag hoppas så innerligt att vårt lilla helvete lugnar sig snart och återgår till det lugnare och normala. Vet att det kommer, men jag kan inte nog framföra att jag önskar att det redan är här....
Mina tankar fortsätter vidare på framtiden den dagen en ny individ ska flytta in. Just idag och nu känns det klokt att hålla på att enbart ha ett av könen hemma. Samtidigt var det tanken innan Simba korsade vår väg. Jag vet att det även i framtiden kommer sluta med rätt individ snarare än önskat kön, färg eller annat...