Efter att Sally morrat ordentligt på Tyra i soffan, där vi alla satt och mös, så rök de plötsligt ihop. Ingen av dem tänkte lägga sig och jag insåg snabbt att vi behövde gripa in för att de själva inte skulle avbryta. Jag reagerade och tog tag i Tyra och skulle ta mig ner från soffan. Sally fullkomligen skrek. Jag förlorade greppet om Tyra och de flög ihop igen. Fick tag på Sally, men kände direkt att jag borde få tag på Tyra i stället då hon gjorde utfall och troligen var den som höll igång det hela.
Jag fick tag på Tyra och situationen lugnade sig. Jag var dock långt ifrån lugn – i alla fall inte inombords där adrenalinet flödade på ordentligt. Situationen var skrämmande och obehaglig. Jag drog ett antal djupa andetag för att hitta lugnet, som långsamt hittade tillbaka.
Tyra låg under mitt grepp och Sally visade tydligt att hon också tyckte det hela var jobbigt. Jag tror aldrig jag sett henne så låg och det gjorde ont i mig. Det var otroligt jobbigt att se.
Snart såg jag att Sally hade blod i pälsen på halsen. Vi lokaliserade varifrån blodet kom och fann att Tyra lyckats bita hål i vecket mellan huvudet och halsen, nära strupen. Vi rengjorde och jag blev orolig, så vi kontaktade veterinär som rådgav oss att hålla koll på Sally under natten så hon inte försämrades och att de ansåg att akutbesök hos veterinär inte var nödvändigt, men att vi kunde se till att få ett besök som idag. Vi tackade och la
på.
Det gick en stund och jag var inte alls nöjd med rådet. Jag tänkte att om vi ska vakna under natten för att checka av hur Sally mår, så skulle vi ändå förstöra natten och att vi lika gärna kunde köra ner till Helsingborgs djursjukhus direkt i stället. Dessutom var jag orolig över att Sally fått fler skador som inte vi kunde se och kände att jag inte skulle kunna sova lugnt innan jag fått veta att hon faktiskt var helt okej.
Klockan var närmare ett på natten när vi ringde djursjukhuset igen och önskade få komma in. Vi var välkomna och de informerade om den ökade avgiften då besöket skulle ske under jourtid och en helgnatt. Men eftersom det inte var längesen sist vi var inne just en sådan tid, så hade vi full koll på detta. Vi körde ändå ner.
Det tar nästan en timme ner till Helsingborg och resan kändes nästan oändligt lång. Men vi kom fram och väl framme fick vi vänta nästan en halvtimme innan veterinären dök upp, trots att sköterskan sa att det skulle ta en liten stund.
Sally fick lov att nosa omkring i väntan och hon kändes som att hon blivit sig själv igen. Inget haltande eller så heller.
Veterinären dök upp, hälsade, vi berättade om händelsen och om Sallys sår. Veterinären undersökte och tyckte såret såg litet ut, till skillnad från vårt tycke. Dock har hon fler erfarenheter om hur det kunde sett ut.
Det blödde fortfarande något och det var svårt att se under all blodprydd päls, så en rakapparat plockades fram för att trimma fram såret. Till min stora förskräckelse. Jag är emot rakning i så stor mån som det är möjligt, så jag bad om att hon verkligen bara rakade minsta möjliga.
Sedan fick vi två alternativ. I vanliga fall brukar de dränera liknande sår för att underlätta rengöring, men det skulle innebära mer rakning, sövning och ingrepp för att sätta in dräneringen. Det var det ena alternativet. Det andra var att låta såret läka av sig självt i risk för att det skulle bli en böld, som vi lite längre fram fick skära i för att få bort. För mig var det som att välja mellan pest eller kolera. Tidigare har det alltid funnits alternativ
som känts bättre än de andra, men inte i detta fall.
Jag fick ont i magen och kunde inte stå kvar vid Sally och undersökningsbordet, utan fick sätta mig ner medan sambon tog över vid Sally.
Jag tror att veterinären förstod det jobbiga i det hela och tyckte vi kunde börja med att se om hon kunde skölja såret med saltlösning. Jag hade då kommit på fötter igen och kunde hålla nätt i Sally medan veterinären sköljde. Sally skötte sig superfint och bråkade inte, utan lät det hela hända. Jag såg hur saltlösningen fick Sallys hud på halsen att röra på sig och det såg inte bekvämt ut alls.
Vi valde till slut att själva sköta om Sallys sår och hoppades på att bölden inte skulle uppkomma. Dessutom fick vi hem ett recept på penicillin för att minska risken för infektion.
Sally fick en övergripande undersökning i fall om hon skulle ha någon annan skada som vi missat. Tempen kollades samt om hon haltade eller hade ont i något ben eller så. Även hjärtat, som visade att hon hade en låg vilopuls, så veterinären kommenterade och frågade om vi tränade henne vilket vi ju gör. Kändes som en fin komplimang!
Vi kom hem strax innan klockan 4 på morgonen och då var vi alla tre riktigt trötta och sängen intogs väldigt snabbt, liksom nattåget. Det blev dock inte många timmars sömn och när vi kommit upp upplevde jag nattens händelse som en otäck mardröm. En mardröm som mer otäckt nog var verklig.
Vi var tvungna att ta oss upp innan vi egentligen ville för att kunna handla hem penicillinet till Sally. Vi skulle ge detta runt klockan 11, men att få tag på medicinen var inte det lättaste. Vi hade ringt ett apotek hemifrån och fått veta att deras datorsystem inte fungerade som det skulle och att de då inte kunde lämna ut något på recept. Så vi begav oss till ett annat apotek – som vi först fick vänta i en kvart på att de skulle öppna. De öppnade klockan 11. De hade inte rätt storlek och erbjöd oss två mindre, men som de egentligen tyckte blev mer än vad vi faktiskt behövde. Dessutom skulle det bli dubbelt så
dyrt.
De kontaktade ett tredje apotek, som hade medicinen i rätt storlek hemma. Men som sagt, datorbekymmer. Apoteket lovade dock att ringa oss så snart de fått ordning på datorerna, så vi for till Grizzly en sväng för att inhandla lite träningsgodis och för en sele till Sally. Såret sitter precis i där halsbandet sitter och för att undvika att reta och skava på såret så fick hon en svart hurtta sele.
Inget samtal från apoteket och vi kunde inte vänta längre på att få ge Sally sin dos, så vi tog oss tillbaka och köpte två mindre paket för en dubbel så hög kostnad. Sen raka vägen hem!
Ingen rast och ingen ro. Hemma blev det snabbt promenad med alla. En promenad som skedde utan några dramatiska händelser, vilket var skönt för jag var helt slut. Inte nog med sömnbristen så tärde fortfarande skräcken och oron över händelsen på mig.
Min teori över händelsen är att Tyra förmodligen blivit dräktig och därmed utmanar Sally för att klättra i rang. Det händer aldrig dagtid utan alltid kvällstid, då Sally är trött och sänker garden och det utnyttjar Tyra. Sally är en envis dam och skulle förmodligen aldrig lägga sig. Uppenbarligen tänkte inte Tyra det heller och det orättvisa i det hela är att Sally har inget att sätta emot när det gäller kroppsstyrka och storlek gentemot Tyra. Det skapar
också en oro och rädsla.
Vi kontaktade Tyras uppfödare som också tror på min teori och hon framförde även att Tyras intention att vilja ta över kan vara övergående. Något jag hoppas på. För Tyra gav sig på Sally även i söndags kväll. Dock hann vi avbryta det hela tidigt och ingen skadades – inte fysiskt i alla fall.
Det var fruktansvärt hemskt att höra Sallys skrik när hon försökte att stå emot Tyras attack och hävda sig själv. Sally litar inte på Tyra, tycker inte om att vara nära henne och försöker hålla sig på behörigt avstånd.
Jag känner mig fortfarande skakad och skrämd över händelsen samt känner mig liten i sammanhanget. Men jag hoppas att vi med sunt förnuft klarar detta och att det förhoppningsvis är som både jag och uppfödaren tror och att det försvinner. Annars kan det komma att bli jobbigt på andra vis…