Första progresteron-testet gjordes nu i torsdags – en vecka in i löpet. Veterinärbesök brukar sällan vara uppskattade av någon av våra hundar och framför allt inte när de ska upp på undersökningsbordet. Med tanke på att Tyra är en känslig tjej, så fick jag verkligen vara medveten om vad jag sände ut till henne. Så hela min inställning fick förmedla att det vi skulle göra inte skulle vara något som helst konstigt. Dock hörde jag att skötaren började dalta med henne, något jag inte tänkte gå med på, så jag stoppade henne direkt och informerade att Tyra är väldigt känslig för sådant och hur jag ville att hon skulle göra i stället – det hela skulle gå bra och så var det bra med det. Skötaren tog det och gjorde det hon skulle utan daltande.
Dock var Tyra inte alls förtjust över att skötaren tog hennes ena framben och skrek utan att nålen ens varit i närheten. Men det gick fort över och hon lät det hela hända utan att bråka. När blodet var tappat och Tyra omplåstrad fick hon massor av beröm från mig och svansen viftade hej vilt.
För att det hela skulle gå snabbare fick jag köra vidare med blodet till labbet för att någon timme senare få svar via sms. Men det var inte riktigt dags då. Så till nästa dag fick vi boka in en ny tid för test och göra samma procedur igen. Dock slapp jag säg till om daltandet, vilket var skönt. Dessutom sa Tyra inte ett ljud den gången.
Andra testet visade att parning skulle behöva ske redan på lördagen. Hanen var utvald och befann sig i Helsingborg, så klockan 10 på lördagsmorgonen följde vi med uppfödaren ner till hanen.
Vi började med en kortare promenad, för att sedan släppa samman de lyckliga två. Jag hade med mig uppfattningen om att parningsprocessen med uppvaktning skulle ta sin tid – en si så där två till tre timmar med tanke på den kunskapen jag har om Tyra. Men jag fick omvärdera den bilden. Hanen, som varit med tidigare, visste precis vad han skulle göra, men Tyra var inte riktigt medgörlig utan tyckte att han skulle hålla sig på avstånd. Han lämnade henne ifred två omgångar för att kissa. Det räckte för att hon skulle släppa till. Uppvaktning och hängning avklarades på mindre än en halvtimme.
Samma procedur genomfördes även idag och även här avklarades uppvaktning och hängning på mindre än en halvtimme. Skönt det, för det regnade på oss.
Jag blev ganska förskräckt över hur Tyra skrek under parningen under lördagen. Det skar långt in i hjärtat på mig, men jag förstod att hon inte skadades då allt skedde helt naturligt. Andra gången tyckte jag däremot att hon lät mindre, men uppfödaren tyckte nästan att hon lät mer än första gången. Kanske hade min chock lagt sig och att jag inte tyckte det kändes lika otäckt andra gången.
Tyra är nu alltså parad med en stilig hane - Fagayas Zäta Af Opgats. Det känns jättespännande och lite skrämmande på samma gång.
Nu återstår att invänta ”symtomen” på att hon blivit med valpar och de beräknas komma precis innan jul. För jag hoppas verkligen att hon blir med valpar och tänk vilken julklapp det kan bli! =)