Jag hann inte sitta så länge, innan hon spydde ytterligare en gång eller ja två. En ordentlig laddning. Torkade upp igen, kände mig själv spyfärdig och mindre hungrig trots att maten var supergod.
Äta måste man, så jag försökte äta ändå. Sally fick komma upp i soffan och snart upptäckte jag att hon slickades sig massor runt munnen. Jag avvaktade ett par sekunder och fick snabbt slänga mig ur soffan för att flytta henne. I luften spydde hon och spyan prickade golvet. De andra gångerna hamnade allt på mattan… Av någon anledning är det populärt att spy på mattan…
Det kom ytterligare två omgångar och jag anade starkt att veterinär skulle behövas. Sally såg väldigt påverkad ut, trött och hon skakade. Att de spyr en gång är en sak, men sex gånger inom loppet av knappt en timme är inte okej.
Sambon ringer veterinären och berättar vad som hänt, medan jag försöker få i mig det sista av den kalla middagen. Men det smakade inte, just för att det blivit kallt och för att oron för Sally vuxit till sig i magen, så mer mat fick inte plats.
Klockan 17 fick vi tid till veterinären, så jag tog med mig Sally och körde dit.
De hade på telefon informerat att jag fick anmäla min ankomst utan att ta med mig Sally till väntrummet, vilket jag gjorde och gick tillbaka till bilen där Sally och jag väntade tills de ropade in oss. Vi behövde inte vänta så länge, även om det kändes som en halv
evighet
In på ett rum där veterinären tog emot oss. Jag fick igen berätta vad som hänt. Att Sally spytt sex gånger inom loppet av en timme. Att hon tuggat ben på förmiddagen, ätit gräs på promenaden, fått någon godisbit. Vad spyorna innehöll, om hennes avföring – som hade varit lite kladdig och kletat något i pälsen, vilket de kunde se. Men att hon blir lite lös är inget ovanligt.
De började med att ta tempen: 37,9. Sen skulle det klämmas. Veterinären sa att Sally spände sig mer när de klämde nära revbenen än när hon klämde längre bak mot svansen. Veterinären sa att de ville röntga henne. En koll jag hoppades på att de ville göra. När jag åkte in med Tamino för att han spydde en gång om dagen, så fick jag nästan bråka om att de skulle röntga, så det var skönt att slippa det denna gången.
Sally skötte sig jättefint. Man skulle kunna trott att hon var helt okej, för hon viftade på svansen och såg allmänt glad ut. Men de är ju också duktiga skådespelare och att träffa nytt folk får Sally alltid igång svansen.
På röntgenbilderna hittade man ett föremål i Sallys matsäck. Ett avlångt okänt objekt. En sten trodde de inte att det var pågrund av dess intensitet. Enligt bilden var den för porös. Så det skulle kunna vara tuggben. Men man visste inte.
Jag var helt inne på att jag skulle ha med mig Sally hem, men det fick jag inte. För de ville skriva in henne för observation samt ge dropp för att kanske underlätta för objektet att ta den vanliga vägen ut. Men risken var ändå att den kunde fastna på vägen. Hade Sally varit en grand danios så hade läget varit ett annat, men nu är hon så liten som hon är, så då blev det så här.
När veterinären började prata om en eventuell operation så tänkte jag på den Tamino fick genomgå för att bli av med sin sten – genom munnen. Så jag frågade om det var den typen av operation de menade, men eftersom biten var så spetsig så verkade inte en sådan operation vara aktuell då man riskerade att riva upp hela strupen och det var inte en säkert att de skulle få upp den ändå. Så den operation veterinären pratade om var en med
kniv….
Det kändes inte alls bra att behöva lämna kvar Sally, även om jag vet att de tar väl hand om henne. Samtidigt som jag även vill det bästa för henne. Jag tror inte ens jag hann ut i bilen för att köra hem innan jag kände att jag saknade henne.
Väl hemma så mådde jag fruktansvärt. Jag hade ont i huvudet och mådde illa, så jag bäddade ner mig för att vila en stund. Stunden blev hela två timmar och i vanliga fall brukar en huvudvärk kunna försvinna genom sömn, då man slappnar av. Men troligen hade jag inte lyckats slappna av tillräckligt. Kanske inte så konstigt då jag var orolig och saknade Sally.
Jag försökte vara uppe en stund för att blogga om kvällen, men huvudvärken satte stopp för det helt. Jag orkade verkligen inte. Så i stället för att ligga i soffan och oja mig så bäddade jag ner mig i sängen för natten.
Sally brukar sova med oss i sängen och det kändes så tomt utan henne. Efter typ en timme kände jag hur huvudvärken avtog, men när sambon bäddat ner sig för natten låg jag och snurrade i en timme utan att få ro, så jag tog mig upp för lite kvällsmat. Sen var jag redo för natten igen.
Jag vaknade tidigt, då jag inte ville missa samtalet från veterinären om Sally. Enligt informationsbladet jag fick med mig hem stod det att de kunde ringa upp mellan klockan 8.30 och 12.
Klockan 10.22 ringde veterinären och berättade att Sally mådde prima och att hon inte spytt något. Enligt de nya röntgenbilderna så kunde de se att den avlånga-icke-stenen var ett par småstenar, varav en av dem hade börjar vandra vidare. Det är vanligt att hundar
äter stenar, men jag förstår inte varför de gör det. De trodde att alla stenarna skulle kunna komma ut den vanliga vägen. Sally hade fått sin frukost och man ville kolla att hon fick lov att behålla den. Så de lovade att höra av sig igen framåt eftermiddagen.
Angående stenarna så ville de få in henne igen om några dagar eller någon vecka, för att röntga igen och kolla så att de försvann ut. Vilket dessutom skulle innebära att vi skulle få hålla koll på hennes avföring.
Det var en riktigt lättnad och riktigt skönt att höra att Sally mådde bra. Veterinären lovade att återkomma någon gång på eftermiddagen. Sen blev det att avvakta det samtalet och jag hoppades då på att få hämta hem henne.
Väntan var olidlig, så jag passade på att fördriva tiden med att gå ut med Tyra och Tamino och kameran. Givetvis skulle samtalet jag väntade på komma då. Jag fick veta att Sally mådde jättebra och att hon fick lov att åka hem och att jag kunde komma och hämta henne när jag ville. Självklart ville jag ha hem henne direkt, vilket också bestämdes. Jag skyndade hem för att kunna köra iväg.
Jag fick vänta en stund innan en glad Sally leddes fram till mig. Gud vad skönt det var att se henne igen! Även om det inte ens gått ett dygn.
Det visade sig att hon har tre små stenar, som är mindre än en centimeter, i magen. Varav en hittat in i tarmarna och förhoppningsvis på väg ut. Sally ska nu få lite specialfoder och andapsin – samma som när Tamino hade sin sten.
Veterinären kommer att höra av sig på torsdag och kolla läget med Sally och om man eventuellt behöver ta nya röntgenbilder. Till dess ska hon få sitt specialfoder och andapsinet. Samtidigt ska vi hålla koll på om stenarna kommer ut bakvägen och på hennes tillstånd i övrigt. Den här gångens veterinärbesök gick på 4391 kr.... Det är tur att alla tre är ordentligt försäkrade!
Hur som helst, jag är så glad över att ha henne hemma och att hon slapp någon
operation!