Igår kväll var inget undantag...
Vi serverade hundarna kvällsmaten vid halv 10 och då upptäckte jag en pöl på golvet – en spya. Jag hade inte hört något och inte sett något, så vi hade inte en aning om vems den var. Det var bara att torka upp och antingen hoppas att det inte blev mer eller att ägaren skulle göra en repris.
Kvällsmaten försvann och plötsligt upptäcker jag att Sally spyr. Jaha, en spya till att torka upp och så var det inte mer med det. Jag gjorde en snabb check av henne och bedömde att hon var okej.
Sambon bäddade ner sig för natten och jag skulle sätta mig ner vid datorn en sväng, men jag fastnade i dörröppningen till vardagsrummet där Sally stod. Hon skakade och jag insåg att hon inte var klar med kräkningarna. Jag plockade fram tidningar och satte mig på golvet med henne.
Hon skakade, slickade sig runt munnen, knep med ögonen och la öronen bakåt. Hon gav mig väldigt intensiva blickar och försökte sätta sig närmare mig. Hon spydde två gånger till, men det var inte över. Hon fortsatte att skaka och se allmänt påverkad ut.
Jag ropade då på min sambo som motvilligt fick kliva upp ur sängen. Att hundarna spy en gång ser jag inte som något konstig eller kanske ens två gånger. Men när Sally under loppet av en timme spyr sex gånger och hon ändå inte återgår till att bli normal utan fortsätter att se påverkad ut och fortsätter skaka, så ringde vi veterinär.
Typiskt nog så hade Slöinge inte öppet, så vi ringde till Helsingborg. Att ringa och fråga anser jag alltid att man kan göra hellre en gång för mycket än en gång för lite. Den här gången ville de att vi skulle komma in.
Det var bara att klä på sig, packa ihop sig och Sally och bege oss ut till bilen. Vi hade med oss tidningspapper ifall Sally skulle få för sig att fortsätta spy och under omständigheterna fick hon sitta i mitt knä. Hon fullkomligen hängde i famnen på mig, på ett ganska obekvämt sätt som inte alls är likt henne.
Vi anlände vid halv tolv på djursjukhuset i Helsingborg och vi behövde inte vänta så länge innan vi blev mottagna och fick komma in.
Man skulle kunna tro att det inte var något fel på Sally alls, för hon såg ut att vara på gott humör och pigg när sköterskan och veterinären skulle hälsa på henne. Men när hon väl kom upp på bordet för en temperatur koll – som för övrigt var normal – så förändrandes hennes beteende. Att komma upp på borden hos veterinär brukar sällan vara uppskattat. Men Sally lyckades ändå charma både sköterskan och veterinären och fick snabbt smeknamnet prinsessan.
Veterinären ville röntga för att vara på den säkra sidan att inget fastnat och Sally skötte sig jättefint och lät sig hanteras och utan protester. De hittade dock inga främmande objekt i varken magen eller tarmarna. Däremot fann de möjligen gasklockor – vad det nu innebär, men tydligen gaser.
Sen var frågan hur vi ville gå vidare. Vi fick ett par alternativ och det jag fann tryggast och bäst var att ge Sally ett kontrastmedel samt kolla buksportkörtelvärdena, vänta nästan en timme för att igen röntga och se hur medlet rört på sig.
Eftersom man inte visste om Sally skulle behöva spendera natten på djursjukhuset, så satte man på henne en manick som skulle göra det lättare att exempelvis ge henne dropp, under själva blodprovet för buksportkörteln. Sally var inte jätte förtjust i den där manicken.
Efter nästan en timmes väntan fick vi svar på provet som var helt normalt och så var det igen dags för nya röntgenbilder. Kontrastmedlet hade rört sig ordentligt och långt ut i tarmarna, så något stopp hade hon inte.
Sally hade heller inte spytt något mer sen vi åkte hemifrån och man kunde inte hitta något onormalt, så hon fick följa med oss hem igen med lite specialmat och mattider samt att vi skulle hålla henne under uppsikt.
Vi var hemma igen halv tre. Vi var då alla trötta och det var skönt att bädda ner sig i sängen.
Jag har några teorier om vad som fick Sally att spy. Antingen var det ett rop på uppmärksamhet, då Tyra fått en hel del den senaste tiden på grund av löpet och parningen. Sally lyckades i så fall med att få uppmärksamhet, men kanske inte helt på det vis hon hade tänkt kanske med nålstick och äcklig kontrastvätska.
Eller så tål Sally inte att tugga på tuggben för länge för att det irriterar hennes mage. Sen de blev tre här hemma, så har de inte haft fri tillgång till tuggben och kan därför inte tugga så länge de själva orkar med. Utan vi har styrt när och hur länge de fått tugga. Senast Sally fick lov att tugga så länge hon orkade, så spydde hon också en massa gånger under loppet av en timme. Den gången slutade det med att hon blev inlagd då de fann främmande objekt – troligen sten – i magen på henne och det är bara tjugoen dagar
sedan.
Nattens äventyr och uppmärksamhet kostade 6536 kr. Jag är glad att de inte fann några fel med henne och att hon är ordentligt försäkrad!