De vidare kommentarerna och svaren på dessa frågor handlade sedan om att man anser:
- att lydnadens moment inte var avsedda för små hundar,
- att deras små hundar inte hade samma förutsättningar som de stora hundarna,
- att man inte vågade låta sin lilla hund delta i platsliggningen,
- att man inte litade på varken de andra förarna eller deras hundar,
- att domare låter bli att rapportera om en hund reser sig i platsliggningen,
- att man tyckte att det är synd att inte fler ekipage med papilloner klättrar i klasserna,
….och lite annat smått och gott.
Anledningen till att jag tar upp detta är för att jag blev ganska upprörd över bilden de hade på sin lilla hund. Ska tilläggas då att det tidigare snackat om att deras papilloner har en kapacitet likt en schäfer och att en bild med en papillon och två schäfrar får kommentarerna om att papillonen är schäfrarnas livvakt.
Jag upplever det hela väldigt dubbelt. Ena stunden har de en fantastisk hund som är kapabel till mycket och i andra stunden är de små bäbisar som måste skyddas från den stora stygga världen. Som då i lydnaden då de riskerar att bli dödade av de andra stora hundarna under en platsliggning.
Jag har visserligen bara tävlat tre gånger än så länge i lydnaden och därmed låtit Sally delta i platsliggningen lika många gånger utan att ha någon som helst oro över att hon skulle ta någon form av skada i detta. Den stora och otäcka hund som skulle våga sig fram till Sally skulle få skylla sig själv, i värsta fall. Hon har fått stora hundar att backa vid möten.
När jag la fram idén till min sambo att vi skulle ha papillon, så var han väldigt motsträvig då han hade bilden om dem som väldigt bjäbbiga. Medan jag ansåg att det var en lagom och bra hund att ha som förstagångs hund. En hund som passade som sällskapshund och som även kunde lära sig att söka och villig att lära sig trix.
Sally är en robust tjej och trygg i sig själv. För mig är hon en stor hund, men i liten förpackning. Hon har en otrolig förmåga och skulle – om jag vill – gå hur långt som helst inom vad jag än sätter in henne på – lydnad, rallylydnad och troligen säkert agility också. Dock troligen inte utställningar, men jag menar främst där hon ska jobba och utföra saker. Hon tycker sånt är jättekul!
Jag förstår helt att det går fort om en stor hund skulle få för sig att ta ett bett över ryggen på antingen Sally eller Tamino och att skadorna kan innebära döden för dem. Men ska jag på grund av detta inte gå ut med dem då? Jag menar, olyckor händer överallt – även hemma vill jag lova.
Kostnadsmässigt skulle jag vilja låsa in mina i ett vitrinsäkerhetskåp, men jag vill att mina hundar ska få leva och uppleva saker. Även delta på lydnadens gruppmoment, trots att det enbart ligger stora hundar bara några meter ifrån.
Men enligt diskussionen var lydnadens moment inte till för små hundar. Apportbocken är för stor, gräset för högt och de små måste anstränga sig mer för att ta sig fram de långa sträckorna under linförighet/fritt följ. Små hundar kan heller inte se koner som står längre bort….. Tillråga på allt så uttrycker en person att hon under enbart en helg vunnit tre klasser i rad i lydnadsklass tre med sin papillon, mot enbart stora hundar och menar att det går men att hon gärna skulle se en stor hund göra samma prestation under samma förutsättningar.
Alltså, jag blir så matt. Med ett sådant synsätt ska man väl ändå inte vara annat än nöjd? Jag menar, att hon vunnit med sin lilla hund trots att förutsättningarna skulle göra det lättare för en stor hund att vinna.
Men alltså, hur ska fler ekipage med papillon klättra i lydnadsklasserna om ägarna är livrädda för att lägga sin hund på platsliggningen? För jag anser att det har bara med inställning och rädsla att göra och inget annat. Att skylla på att momenten inte är till för små hundar och att förutsättningarna inte är samma för alla osv. är bara bortförklaringar
och inget annat.
Jag anser inte att papilloner är små bäbisar bara för att de är små och sprödare än en större hund. Papilloner är, precis som de stora hundarna, en hund. Att låta bli att tävla lydnad bara på grund av risken att ens lilla hund kan råka riktigt illa ut i platsliggningen, är att jämföra med att låta bli att köra bil på grund av risken att hamna i en bilolycka, men folk sätter sig ändå i bilarna och kör iväg.
Precis samma kväll som jag träffade på den här diskussionen på FB, så publicerade Hanna ett inlägg om just gruppmomenten och om det verkligen finns problem där eller om detta enbart är skapade av oss själva. Ett inlägg som jag tyckte satte hammaren på spiken, så att säga. Jag skulle vilja svara på den frågan – att det har med oss själva att göra i alla fall med utgångspunkt från den diskussionen som föregick.
Läs hennes kloka inlägg här: Kennel Blågul