Meteorologerna lovade mer eller mindre regn till tävlingsdagen, vilket aldrig är en bra förutsättning då Sally verkligen ogillar att vara ute i regn. Men jag körde ändå ner i som sagt hopp om lite träning inför nästa år.
Första rundan kändes totalt som en katastrof. Sally lullade runt i sin egen värld, utan att lyssna på mig och skulle nosa och undersöka allt som stod i hennes väg. Hon saktade efter och fick emellanåt lite för mycket fart så hon försvann ifrån mig på andra hållet.
Jag kände mig väldigt missnöjd. Samtidigt vet jag att jag inte kan eller får banna henne för det hela. Vi har inte tränat så mycket alls eller kanske mer rätt inget alls. Jo, en sak har vi faktiskt tränat. Under tiden jag var sjuk så tränade vi bärande av föremål. Att ta emot föremålet – som blev en mjuk liten isbjörn – och sitta stilla var inga bekymmer, men så fort vi skulle börja gå så spottade hon ut den och traskade över den. Hmm… Envist tränade jag vidare med målet inställt på att vi inte skulle sluta förrän hon kunde gå med den i munnen utan att spotta. Till slut fungerade det bara!
Tur var att vi hade tränat detta så var det just det momentet som fungerade bäst på banan och jag insåg att det är dags att ta upp träningen igen.
Att jobba med hund utan ett mål har jag insett är svårt och besvikelsen är ett faktum. Vi lyckades behålla 12 poäng, vår absolut lägsta någonsin i rallyn. Med de poängen i hand och den nya lilla insikten så funderade jag på hur jag skulle göra med nästa bana. Skulle vi köra den eller skulle vi köra hem?
Jag valde att stanna.
Kylan trängde igenom mina klädeslager och några regnstänk föll över oss. Så jag valde att sätta mig inne i klubbstugan i väntan på nästa omgång. Sally fick lägga sig på min ena jacka och sova. Jag passade på att utnyttja tiden och virkade på min nya julduk. När det väl blev dags för samling och banvandring så tog jag mig ut, medan Sally fick sova vidare. Sedan tog jag mig tillbaka och fortsatte virka medan Sally fick fortsätta att sova till vår tur.
Backa gemensamt på höger sida är inget vi direkt tränat heller, så en stund innan vår tur så körde jag lite träning på denna utmed ett staket. Sally fattade rätt snabbt även om backningen inte blev så rak som jag föreställt mig. Med det så körde vi vår bana. Känslan från förmiddagen blev totalt förbytt. Med mig hade jag den Sally jag känner igen på banan. Hon var lyhörd, lyssnade och var fokuserad på mig till mycket större utsträckning än vid första rundan.
Känslan var så underbar att jag struntade i hur det hade gått poängmässigt. För hellre en underbar känsla med ett skit-resultat än både skit-känsla OCH skit-resultat.
Resultatmässigt fick vi ihop en poäng jag nästan inte trodde var möjlig. 60 poäng! En seger från förmiddagen! Hade inte Sally satt sig ner i honnören så hade vi sluppit tio minuspoäng och därmed fått ett godkänt resultat.
Samtidigt som det känns lite småsurt så är jag mesta dels nöjd över att det inte blev så. Med ett godkänt resultat hade jag velat jaga de sista två till titeln. Men i år känner jag att vi inte hinner med. Nästa år, då kan vi i stället jaga championatet!