Jag har haft turen nu när jag studerar att inte behöva gå upp så länge det är mörkt. Något som är väldigt skönt. Men igår morse hann inte solen upp innan jag skulle det. Klockan ringde 05,40 och med tanke på att jag inte är någon morgonmänniska så var jag inte helt road. Men utställningar roar mig, speciellt om det går bra.
Strax efter klockan sju började bilen rulla mot vår destination - Växjö och vi beräknade vara framme vid niosnåret. Väldigt lagom som vanligt.
Smidigt nog så när vi kommit in i lokalen där utställningen höll till, så hade vi inte långt till ringen där vi skulle vara. Ringen låg nästan precis innanför dörren.
Jag hade beräknat att vi skulle vänta i ungefär en timme innan det blev Tamnos tur. Han var inte alls villig att samarbeta denna gång, vilket gjorde mig irriterad och gjorde saken värre. *suckar* Behöver träna mer...
Han fick excellent med kritiken:
"Tilltalande modell på den stora skalan. Vackert huvud och väl burna tunna öron. Medelfin benstomme. Bra höjd på svansen. Tillräckligt silkig struktur på pälsen. Något höga frambenslyft och aningen bredspårig fram."
Ingen placering.
Efter ungefär ytterligare en timmes väntan blev det Sallys tur. Hon brukar vara lätt att visa upp med hjälp av en bild om att vi kör lydnad, som hon tycker är roligast.
Hon fick very good med kritiken:
"Ger ett något långsträckt intryck. Något ljusa ögon. Vackra väl burna fasta öron. Bra hals. Normalvinklad runt om med låga hasor. Lång i länden. Något öppen päls på kroppen. Rätt silkighet på svans och byxor. Något höga frambenslyft som borde vara stabilare."
Innan vi drog hemåt så blev det en liten shoppingrunda. Ett trimbord och rosett. Jag minns att förra året så hade dem två storlekar på rosetterna och jag var helt inställd på att köpa den mindre. Men tydligen så hade man valt att ta bort dom då de större gick åt bättre. Så det blev bara en och det är hittills den största rosett vi fått hem.
När jag nu i efterhand tittar tillbaka till utställningen så tror jag att jag inte var helt på humör för utställningen och det tror jag resulterade i hundarnas ovilja att delta. Jag har sen i måndags förra veckan haft riktigt ont i min ena fot och den har varit svullen och i början av denna vecka besökte jag en sjukgymnast och efter det så har det blivit bättre med hjälp av kryckor och pelott som stöder i hålfoten. Inte i hålfoten som är mellan häl och tår utan den som går rakt över foten nära tårna. Men det tar tid och jag kan inte gå någon promenad.
Jag är jättesugen på en promenad och jag föreslog för sambon i förmiddags att vi skulle ta en, men då påminde han mig om foten. Jag kan gå korta sträckor, men går jag längre så protesterar foten. Den svullnar ytterligare och gör ont. Att springa i utställningsringen med en något trång sko var inget den uppskattade alls kan jag meddela. Jag bet ihop under tiden och när allt var klart så hade den svullnat och smärtade.
Vad jag har gjort med den kanske ni undrar och det har jag funderat på också. Jag har inget minne om att jag gjort mig illa förrän bara nyligen då jag kom på att det hände något när jag cyklade hem från skolan. I en av backarna hem ställde jag mig upp för att få bättre kraft i tramptagen och då släppte kedjan och jag var nära att flyga av cykeln och ner på marken. Turligt nog klarade jag mig kvar på cykeln utan att falla. Kedjehoppet tror jag orsakade att jag sträckte hålfoten. Så just nu bannar jag min cykel! *morrar*
Hur som helst. Anledningen till att vi just nu är en hund kort är att Tamino är utlånad för parning. Jag vet att tiken egentligen ska komma till hanen, men detta fungerade inte sist tiken löpte i våras och det var mitt förslag redan då. Så han fick lämna oss efter utställningen. Även om jag trodde att det skulle bli enkelt då han ju faktiskt kommer tillbaka så kändes det som om en kniv skar genom mitt hjärta, när jag skulle släppa in honom i bilen han skulle åka iväg med. Idag känns det riktigt tomt utan honom, men jag vet att han är i goda händer.