Det hela började tidigt i morse när färden gick söder ut mot Laholm och dagens rallylydnadstävling. Solen värmde ordentligt redan så pass tidigt på morgonen. Vi placerade oss på ena sidan av planen, men ganska snabbt insåg vi att vi inte kunde sitta kvar. I andra änden av planen fanns en växande skugga som vi flyttade till. En mycket behagligare plats som svalkade trots den stekande värmen i solen.
Sambon och jag skulle starta nästan samtidigt, han med Tamino i nybörjarklassen och jag med Tyra i fortsättningsklassen. Skiljde bara en kvart i våra starter med banvandringarna.
Jag tror att jag hann få komma in på banan innan sambon. Jag hade provat att värma upp Tyra en stund innan start, men svärmande skalbaggar störde henne minst lika mycket som värmen. Hon blev ofokuserad på mig och kändes allt mer låg. Jag insåg att om jag ville ha med henne på banan i hettan, fick jag lägga ner uppvärmningen.
Väl inne på banan kändes det bra. Tyra följde fint och glatt på ett dämpat och tungt sätt. Inga större förhoppningar på höga poäng. Glädjen och samarbetet känns viktigare. Vid prisutdelningen blev jag mäkta förvånad när Tyra och jag blev uppropade tidigt i ordningen. Domaren uttryckte att jag såg förvånad ut och det var jag - 90 poäng och 6:e placering! Tyras hittills bästa resultat!
Sambon körde fortfarande med Tamino när jag och Tyra var klara, så jag hann inte se så mycket. Däremot fick jag se domarprotokollet och de fick ihop 43 poäng. Lite tråkigt eftersom det kunde varit Taminos tredje kvalificerade resultat. Sambon har lite att jobba på för att avdragen berodde främst på honom med förarfel.
Det blev Sallys tur framåt eftermiddagen. Det var skönt att för en gång skull få fokusera på en hund, en klass och en banan i taget. Det är inte så ofta det sker. Dock så blir det längre dagar när det inte går parallellt.
Under banvandringen till avanceradklassen så hade åskmoln tornat upp sig på himlen. Svala och även ljumma vindar svalkade oss och molnen skymde kort solens heta strålar. Sally är inte åskpåverkad, men det är däremot jag. Jag var inte bekväm med att det dova mullret blev allt mer tydligt. Jag blev stressad. Men åskan tog annan väg än vad jag befarade. I stället för att ta sig väg över oss, så for det vid sidan om oss och dessutom på avstånd. Ett tillräckligt avstånd för att jag skulle kunna återta mitt tävlingsfokus.
Inne på banan hade jag fått med mig en taggad, otroligt glad och pigg Sally. Stundvis gick det hur fint som helst och resten inte alls. Skyltarna, koner och frestelsen var mer intressanta än mig. Bland annat vid skylten tre steg bakåt så missade Sally mina signaler och hamnade för långt framför mig för att kunna genomföra momentet. Snabbt for tankar genom mitt sinne. Kunde jag rädda det hela eller förvärra? Och hur? Jag valde att stanna till, hämta in Sally till min sida igen och ta våra steg. Gick hur bra som helst, men jag kände på mig att jag hade sabbat det...
Under honnören - som skulle ske liggandes på vänster sida - så kom de första regndropparna. Sally tittade på mig missnöjt, men hon låg kvar. Några extra doppar föll på oss och det var allt som kom.
I väntan på prisutdelningen så satt jag och pratade lite med medtävlande/vänner. Jag vågade inte titta på resultatlistan för att se hur poängen låg till för Sally och mig. Jag hade blivit lite extra nervös, då jag insett under dagen att Sally behövde bara ett godkänt resultat för att få sin fjärde titel och uppflyttning.
Hur gick det då? Jodå, det blev 70 poäng! Vi är klara för att börja i....*glurp!*.... Mästarklass!
I morgon är det dags för lydnad i Falkenberg!