Jag förstår inte varför Matte idag valde att gå ut med oss när det regnade som värst. Hon vet mycket väl att jag inte tycker om att gå ut när det ens regnar lite, så varför skulle jag tycka om att gå ut när det regnar mycket? Jag kom att tänka på, under promenaden i spöregnet, att Matte kanske gillar att gå ut då, men utifrån hur hon muttrade över att hon var blöt in på pälsen så tror jag inte det. Den stora frågan kvarstår då - varför skulle vi gå ut när det regnade som mest? Mattes svar var för att vi behövde komma ut en sväng, vilket för mig inte heller verkade tillräckligt hållbart.
Dock får jag väl erkänna att det var rätt skönt att komma ut och få sträcka på benen. Fast det känns svårt både på grund av min blå regnkappa och för att marken blir så geggig och inte lika fast att springa över, vilket gör det jobbigare att springa. Mina benvinktsmanchetter underlättar inte helt heller, men enligt Matte ska de göra mig gott.
En rolig sak hände på vägen. Matte kastade iväg godisbitar i det höga gräset, som Tyra hann före att hämta. Ja, hennes skutt gav ifrån sig ett ordentligt plask, så jag blev lite osäker på hur jag bäst skulle ta mig över den långa och tydligen djupa vattenpölen. När Tyra kom tillbaka så kastade Matte ut fler, men Tyra var inte sugen på att hämta dem alls och jag kunde inte låta godiset förgås, icke! Till allas förvåning (inklusive min egen) plaskade jag mig över och det blev väldigt blött om rumpan - men över kom jag! Det var rätt många bitar som Tyra valt att bara ligga kvar - mumma!
Efter en liten stund av godisletande tyckte Matte att det var dax att fortsätta och jag bara glodde på henne som om hon var tokig. Ja visst, jag hade tagit mig över pölen en gång men jag ville absolut inte ta mig över igen. Matte ropade och lockade med mer godis, men jag kunde verkligen inte. Jag menar hur skulle jag då gå tillväga? Vattnet i den långa och djupa pölen gav mig minnen tillbaka från när jag var liten valp och fick min första simtur. Matte, Husse, en kompis till dem och jag var lika förvånade över att jag hade simtagen inom mig. Men det var väl inte riktigt så jag hade tänkt mig att min första simtur skulle ske - i en stor, rund, djup och illaluktande pöl.
Matte lockade och lockade och jag försökte lungt förklara för henne att jag inte vågade ta mig över. Plötsligt försvann hon bortåt och kallade på mig. PANIK liksom! Hur kunde hon bara lämna mig där?! Jag ropade och bad henne komma tillbaka! Jag hörde henne fortsätta ropa på mig och plötsligt dök Tyra upp på min sida av den långa pölen. Strax fick jag även syn på att Matte hade kommit över och pappa Tamino också! De kom för att hämta mig! De räddade mig!
Mirakulöst hade Matte hittat en annan och bättre väg över den långa och äckliga pölen, vi kom upp på vägen igen och kunde traska vidare hemåt till värmen.