Att vi började närma oss centrum märktes tydligt då alla hundarna reagerade med att sniffa runt mycket mer än de vanligtvis brukar göra. Statsmiljön kändes nästan trissa upp dem, så därför tyckte jag att vi skulle fortsätta länge in. Jag tänkte att jag kunde få chansen att fota dem i stadsmiljön, men alla tre var mer intresserade av allt som hände runt omkring att det var svår att få till en bild. Sally tyckte att två damer som gick förbi var några som hon tvunget skulle charma i stället för att lyssna till matte. Att de inte upptäckte den döda skatan som låg någon meter ifrån oss, är jag ganska imponerad av, jag menar att den om något borde i deras nosar lukta väldigt intressant.
Vägen hem blev inte samma som vägen ner och inte heller den lättaste. Jag kom fram till en brant och lång trappa som ledde upp på Galgberget. Men upp kom vi och jag är något glad över att den inte var längre än den var. Vi passerade skjutbanan där de sköt medan vi passerade. Jag var nog den enda av oss fyra som hoppade till när ett skott avfyrades bara ett stenkast ifrån oss. Jag måste säg att det har sina fördelar att bo nära en skjutbana, varken Sally eller Tyra har haft ont av fyrverkerierna under nyår.
7,52 km på 1h 46 min - tänk vad en bokleverans inne i staden kunde "ställa till" med. Skönt var det och det är alltid lika skönt när hundarna är trötta och nöjda hemma. För mig är det lite av en bedrift att ut och promenera så långt och länge, sen vi blev med hund har en del förändrats. Visst är det fantastiskt?!