Simba däremot är fruktansvärt frustrerad och extremt gnällig. Det är på gränsen till att jag känner mig skogstokig av det hela.
Men situationen tyder på att Sallys löp snart är över och jag ser fram emot ett lugnt och tyst nyårsfirande.
Sally lugnade sig ganska snabbt med sitt gnäll och pip efter att jag skrivit om det, även om det inte är helt borta. Hon låter fortfarande en hel del, men främst när Simba närmar sig med stort intresse och tungan fladdrande likt en orms. Då är det tillsägelser av ordentligt slag.
Simba däremot är fruktansvärt frustrerad och extremt gnällig. Det är på gränsen till att jag känner mig skogstokig av det hela. Men situationen tyder på att Sallys löp snart är över och jag ser fram emot ett lugnt och tyst nyårsfirande.
0 Comments
Vi hade beräknat utifrån Sallys senaste löp att hennes nästa skulle dyka upp i november. När hon en tid innan började fälla extremt förstod jag att löpet kunde bli senarelagt.
Grabbarna har en tid nu roat sig med att slicka både där hon suttit och/eller kissat. Men när vi kollat henne så är hon inte ens svullen. Något blod har vi aldrig sett från henne, då hon alltid håller sig kliniskt ren. Hon har inte låtit dem komma nära henne alls, men det brukar hon inte i vanliga fall heller. Men igår kväll uppmärksammade jag att hon gick efter Simba, ställde sig intill, tillät honom slicka och vek undan svansen. NOOO! Så till natten fick vi organisera så att hon och grabbarna inte fick några som helst möjligheter att ens försöka få till något otillåtet. Sally var dock inte alls nöjd med situationen och gnällde och pep högljutt. Rent över lag är Sally mycket ljudlig just nu. Hmmm. Jag funderade på detta med så kallade ”tyst löp”. Löpet i sig är tyst och osynligt, men Sally är det som sagt inte. Så hur kan man då kalla det ”tyst” löp? Vad som är värre är att vi ska stå ut med detta under vår lilla julledighet. *DOH* Igår hade jag bokad tid för vaccinering av Sally, Simba och Maximus. För Maximus del ville jag även få hans patella kollad samt kolla hans tänder ifall vi någon gång behöver få ut ett tandintyg. Jag var en aningen nervös inför patellaundersökningen och kunde bara hoppas på att de skulle vara stabila och fina.
Simba viftade glatt på svansen under hela besöket. Sally höll sig lugn och verkade en aningen misstänksam - vilket jag fullt förstår om det skulle vara så. Maximus tyckte att vägen in till undersökningsrummet var besvärlig med alla människor vi precis just då blev passerade av. Hm. Nu minns jag aldrig om de kallas djurvårdare eller djursjukvårdare, så jag kallar den tjejen för assistent. Hon hade med mig tagit vikten i vanlig ordning när vi passerade in vid receptionen. Sally 4,2 kg, Simba 3,3 kg och Maximus 4,6 kg. Assistenten försvann en kort stund när vi kom in på rummet och innanför möttes vi av en veterinär vi träffat flera gånger tidigare och det hördes på veterinär att hon kände igen mig. Hon frågade om vikten, något som assistenten brukar leverera. Men då hon saknades så hade jag ju koll, så jag framförde vikten. Simba först ut, sedan Sally och sist Maximus. Det var först vid Maximus som assistenten fick upp sina anteckningar på vikten när veterinären frågade, men jag hann leverera svaret innan. Veterinären uttryckte att jag har stenkoll på mina hundar och det var något hon verkade ha vetskap om sen innan, så hon verkade inte alls överraskad. Det är inte första gången jag får höra detta. För mig är det helt normalt att ha full koll, men uppenbarligen verkar det inte helt så vanligt. Maximus överraskade mig dock uppe på undersökningsbordet. Jag såg ingen antydning till att han försökte trycka sig ifrån veterinären utan stod mer normalt, även om han inte var helt förtjust av situationen. Kolla tänderna var inte helt enkelt, då Maximus var lite motsträvig men inte helt omöjlig. Jag såg på när veterinären undersökte Maximus, men lyckades ändå missa hennes bedömning om patellan. Så jag frågade om han hade någon patella och fick till svar att han hade. NOOO! Tankarna for omkring i huvudet på mig. Patella är ju knän. Ah, visst ja! Knän har han ju förstås! Han hade däremot ingen luxation. Vilken otrolig lättnad det var när den poletten trillade ner! Strax innan vi avslutade besöket uttryckte veterinären sig om vad jag hade för kennelnamn. Jag blev lite fnissig och svarade att jag inte hade någon uppfödning. Hon antog lite att jag hade det för jag hade berättat om att alla tre är släkt med Tamino som gemensam nämnare. Faktum är så är tanken lite lockande, alltså att bli uppfödare. Men jag är lite rädd att jag inte kan få sålt valparna för jag tenderar att fästa mig för mycket och hellre välja ha kvar dem även om det inte är helt hållbart. Men, vem vet... Vår älskade lilla Sally!
Det är med enorm glädje att vi får fira din 13 åriga födelsedag idag. Ofrivilligt pensionerad från tävling som matte tyckte var så kul med dig. Jag hoppas jag (och vi) ger dig det bästa av pensionärslivet och att vi får tid att njuta vidare tillsammans av varandra och hitta på trevliga och roliga saker ihop. Du anar inte hur tacksam för varje dag och år vi får ha dig hos oss. Älskar dig till månen och tillbaka, minst! Ett fyrfaldigt leve, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA! <3 <3 <3 Stort GRATTIS, min älskade och fantastiskt fina Sally, på din 13 årsdag! <3 <3 <3 Sally har en tid haft bekymmer med sina analsäckar. Hon har varit irriterad i rumpan, slickat på den och vi har fått tömma nästan var och varannan dag. Trots att det tidigare inte varit på det viset. Att vi fått tömma någon gång per år eller något, har ju hänt förstås. Vi försökte klura ut vad som gjort att analsäckarna inte tömde ordentligt som i vanliga fall.
I samband med att hennes analsäckar började bli bekymmer, insåg jag att hennes tillskott - pro-fiber - tagit slut hemma. Trots vi hade försökt så fanns inte produkten att beställa, vart vi än letade. Att hålla på att tömma hennes analsäckar i tid och otid kändes inte allt för roande och jag började nästan bli orolig. Så vi bokade ett veterinärbesök till henne förstås. Sambon hade fått ta det besöket och han har berättat för mig om det hela. Veterinär hade som jag samma tanke om att Sallys problem beror på avsaknaden av pro-fibre. Trots att vi ändå använt oss av en annan produkt som skulle vara likvärdig. De såg till att tömma och spola rent hennes analsäckar helt utan lugnande och munkorg. Sambon hade fått frågan om munkorg behövdes och veterinär blev fascinerad över vad Sally tillät. Inte nog med det fick sambon höra att Sally kändes fin i kroppen med lagom hull. Veterinär hade funnit att hennes mest irriterade analsäck nästan hade som en ficka i sig. Ena delen bestod av vanligt sekret medan andra som vi tydligen inte lyckats komma åt ordentligt när vi tömt, bestod även av lite blod, vilket tyder på en inflammation. Därför fick vi rådet att spola med ljummet vatten på analöppningen en gång om dagen i 1-2 min, för att minska inflammationen. Några dagar tidigare fick jag ett mail från Vetzoo, som vi många gånger handlar från, att de fått in pro-fibre på lager igen och jag var inte alls sen med att beställa hem två burkar. De levererades dessutom samma dag som självaste veterinärbesöket. Ni har det gått en liten tid och problemet har definitivt minskat, även om vi fått tömma henne ett fåtal gånger. Men det är ändå helt klart mindre än tidigare, då det nästan var dagligen. Nu hoppas vi att det håller i sig och fortsätter att gå åt rätt håll och att hon med hjälp av pro-fibre tömmer själv. Hmm.. märkte att jag missat följa upp hur det gått sen sist jag skrev. Tiden och orken har inte riktigt funnits på plats, men när den väl gör det så är det bara att plocka upp där man slutade.
I mitt senaste inlägg berättade jag om Tyras attack på Sally som resulterade i ett sårdränage under redan inplanerad tandsanering. Alltså, vilken tur att jag bad veterinär kika över såret och att de hade möjlighet att ta hand om det när det visade sig vara värre än vad vi kunde se! Tre dagar efter veterinärbesöket blev det dags att ta bort dränaget samt ta stygn på det synliga såret, något som kliniken gjorde utan extra kostnad. Såren har läkt både fint och helt. Det enda som nu syns efter attacken är Sallys kortare päls där såret och dränaget satt. Eftersom dessa attacker inte tycks försvinna helt och min oro över Sallys liv blev så stor, så vart tankarna om omplacering av Tyra riktigt nära. Min och Tyras relation har faktum med aldrig varit bra, något jag har tyckt varit mycket jobbigt och nästintill skämmigt. Tyra är sambons hund, thats it! Han ville att hon skulle flytta till oss och menade på att det skulle bli bra. Hans beslut som jag lät ske, fast jag flera år senare insåg att jag skulle satt stopp. När två skaffar hund, ska hunden passa båda och inte bara den ena. När vi samtalat om detta nu efter senaste attacken så har de andra (Tamino, Simba och Maximus) passat ihop med oss båda - mer eller mindre. Men i Tyras och mitt fall, passar vi inte alls. En dyr läxa rent känslomässigt. Vid tidigare attacker från Tyras håll har vi tacksamt nog haft en vän att vända oss till - för både råd och stöd. Henne kontaktade vi även denna gång med våra tankar och oro kring Sallys liv och Tyras vara eller icke vara hemma hos oss. Att omplacera en 11-årig kooikertik är inte en enkel uppgift och att skapa förutsättningar för hennes (och därmed även Sallys) liv i harmoni kräver engagemang. Ett engagemang som min sambo behöver ta mer allvarligt på och inte lägga över på mig som inte har den möjligheten till Tyra, eftersom jag och hon inte har den relation som önskats från start och som har arbetats mycket med utan någon större framgång. Samtalen med vår vän genererade i svar på vad som behövs i Tyras liv - nämligen balans. I och med Maximus tillkomst i flocken så har det blivit obalans, eftersom han hamnar i ett större fokus rent naturligt just för att han är valp. Därför kan Tyra uppleva att hon inte får det hon behöver. Visst är det så att även de andra får en obalans av samma anledningen, men dels kanske de är mindre känsliga för det och dels så har jag betydligt bättre kapacitet att väga upp den obalansen hos dem. Problemet med attackerna sker ändå inte allt för ofta, vilket är tur, men det är ändå inte bra att de sker. Så vi får fortsätta vår resa att hitta den konstanta balansen så attackerna uteblir helt, för Tyras, Sallys och resten av flockens skull! Jag nog fortfarande lite i chock och vet inte riktigt hur jag ska börja berätta. Vi hade ju inne Sally på den ”nya” kliniken för en koll av hennes tänder och på måndagen fick vi bokat tid för tandsaneringen. Inget märkvärdigt med det egentligen.
Under lördagen, när jag inte var hemma, så rök tjejerna ihop. Sambon berättade att han hade låtit Sally göra något trick och hon fick en godisbit för det som hon tappade. Sally åt upp biten från golvet medan sambon fortfarande tittade på och sedan vände han ryggen till och då small det. Vi är väldigt säkra på att Tyra gett sig på Sally, igen. Senast var 2019 då vi fick uppdagat om Sallys levertillstånd och det slutade med rediga bistår i ena benet som behövde dräneras. Sambon hade kollat igenom Sally direkt efter utan att hittat något mer än blöt päls. Men morgonen därpå när jag kliade Sally vid halsen så kände jag något som inte skulle vara där. Det kändes som en tova, men när jag kollade närmare såg jag att det var blod som kladdat lite och torkat. Jag hittade alltså ett sår. Vi rengjorde och klippte bort lite päls runtom och höll sedan lite koll på att det såg fint ut. Jag hade bestämt mig för att be veterinär kika på det när de ändå hade Sally där för tandsaneringen. jag var lite nervös över Sally under måndagen men tänkte på att hon var i goda händer. Tanken var att jag skulle hämta henne under eftermiddagen, men sambon fick ta det. När han hade hämtat henne fick jag meddelande om det och jag var tydligt nyfiken på hur det hade gått. Dock ville jag inte ta något via telefon eller sms, utan ville hem först. Hemma möttes jag av information som kändes chockerande. Att man plockat 8 tänder på henne kändes inte så farligt och inte heller att hon nu enbart har 5 kvar. Men att det under en tand fanns ett hål som sträckte sig hela vägen upp till nosen och som var fullt av var, gjorde ont att bara höra. Det lilla såret trodde jag inte skulle hända så mycket med, men den skadan var större än vad vi kunnat se. Hennes päls dolde ett stort blåmärke på halsen och vid såret hade det blivit en ficka, så de hade satt in ett drän. Så Sally hade ett bandage runt halsen. Veterinären hade påpekat att med det här såret hade det kunnat gå riktigt illa, vilket sätter allvarliga tankar hos oss gällande Tyra. Jag är framförallt orolig över att nästa gång Tyra attackerar Sally att Sally inte överlever eller att hon skadas så pass illa att vi tvingas låta henne gå. En situation som kan resultera i att jag kanske inte klarar av att ha Tyra hemma längre. Första attacken skedde när Tyra var nyparad första gången och ett tag hade jag räkning på hur många gånger det hände, men inte längre. Jag tror inte ens mina 10 fingrar räcker till. Oftast har det gått bra, men skadorna har blivit värre…. Det är extremt jobbigt att ens tänka tankarna och ännu värre att faktiskt skriva. Tankarna består av om en hundpsykolog kan hjälpa oss eller om enda utvägen är en omplacering av Tyra..... I förra veckan när jag av någon anledning skulle titta hur Sallys tandkött såg ut blev jag lite besvärad. Sambon som varje kväll borstar tänderna på alla hundarna har av någon anledning missat att Sallys kvarvarande övre hörntand inte såg okej ut. Tandköttet över tanden hade helt dragit sig tillbaka och tanden hade fått en annan färg än den vita som ska vara. Jag bara visste att den tanden behövdes tas ut och mycket troligt någon eller några fler av de få hon har kvar.
Vi hade nyligen hört gott om en liten veterinärklinik i Getinge, vilket är närmare för vår del än Slöinge. Så vi kontaktade dem för att få Sallys tänder undersökta och få en idé om vad det kalaset prismässigt skulle kunna hamna på. På grund av Sallys sjukdomstillstånd fick jag kontakta Slöinge för att de skulle skicka hennes journalkopia till kliniken i Getinge, vilket de gjorde utan följdfrågor. De hade en ledig tid redan under tisdagen denna veckan, som sambon fick åta sig att ta. När denna tid väl blev fick jag delta på distans via telefon. Visst konstaterades att Sally har några tänder att dra och att några ömmar dessutom. Jädra tandlossning... Vi fick frågan om vi kollat upp Sallys levervärden med blodprov och det insåg jag var ett bra tag sedan det gjordes. Så länge hon mår bra så tyckte jag inte att det behövts, men nu ville man ta några prover. Jag var kvick med att som vanligt önska att man inte rakar och utifrån vad jag hörde genom telefonen så var det så omständigt eftersom sköterskan inte lyckades få nålen rätt. Jag hörde henne kommentera att det blev blodigt och det tog lite längre tid med annan metod. Äsch, fråga mig inte vad hon gjorde som gjorde det hela så mycket jobbigare. Attityden kan inte ha förenklat heller tänker jag. Idag ringde veterinär om svaren på blodproverna. Jag var ganska nervös över vad jag skulle få höra, men blev överraskad över att alla värderna såg normala ut. Sockervärdet - både långt och kort - normalt. Leverensymerna inom det normala. Protein, njurar och blodsalt också normalt. Enda värdet veterinären önskade var lite högre var blodvärdet som låg på 137. Jag hade inget hum om normalt spann på det och fick veta att labben räknade tydligen lite olika, antingen 150-190 eller 120-180. Så sett anser i alla fall jag att Sallys värde är okej. Dessutom är Sally pigg och glad i övrigt, vilket känns så fantastiskt underbart! Bättre besked gick inte att få idag. På måndag väntar tandsaneringen, som jag hoppas går bra. Dock lite orolig över att allt för många tänder behövs tas bort... För typ två veckor sedan började Sally löpa. Eller ja, vi upptäckte att hon börjat för typ två veckor sedan. Av Simba att dömma så hade hon troligen startat några dagar tidigare. Helt plötsligt blev han intresserad av att slicka där hon suttit eller kissat. Men inget större intresse av att uppvakta henne än.
Men i onsdags blev det plötsligt farligt. Jag vet att båda befinner sig i köket, men jag hör inget. Sally brukar morra ordentligt när Simba kommer nära, men hon var helt tyst, vilket fick fart på mig. Jag for ut i köket och ser Simba uppvakta för fullt och Sally står tyst och stilla bortsett från att hon viker undan svansen. Jag särade förstås på dem och förde Simba in i ett annat rum med kompostgaller för dörröppningen. Sally följde nyfiket efter, ungefär som att hon undrade vart Simba tog vägen. Aj aj aj. Så har hon verkligen aldrig gjort! Under torsdagsmorgonen eskalerade det hela. Stackars Simba blev helt hysterisk och stressad. Vi lider förmodligen allihop med honom. Jag bedömer att Sallys höglöp nu är över, för hon tillåter inga närmanden utan att bli riktigt förbannad. Dock är inte Simba helt övertygad än och jag tycker inte det kan gå tillräckligt snabbt till att lugnet lägger sig här igen... Jag berättade häromdagen att jag skickat iväg en dispensansökan för att få lova att tävla rally och lydnad med Sally och att jag hade fått den obeviljad. Det gjorde så ont och framför allt när jag inte kunde se eller förstå anledningen till att den inte var beviljad. Så jag mailade kommittén i hopp om en längre förklaring som kunde få mig att förstå.
Igår kom svaret. Mycket snabbare än jag hade väntat mig. Innehållet då? Jo, jag upplever mig trevligt bemött, även om den önskade längre förklaringen inte ändrade beslutet. Grunden i det hela är att en sjuk eller skadad hund inte ska ingå i någon verksamhet som exempelvis tävling och finns att läsa i Nationellt dopingreglemente för hund. Att Sally får sin behandling för sin sjukdom, att det funkar är bra och ger henne ett bra liv, är det absolut viktigaste. Det tar inte bort det faktumet att hon är sjuk och därför behöver få livslång medicinering. Därför finns det ingen möjlighet för henne att få dispens. Jag hade verkligen önskat få tävla tillsammans med Sally fler gånger innan det är för sent, men samtidigt gör troligen Sally ingen skillnad på träning och tävling, men jag gör det. Samtidigt hindrar det inte oss att vara aktiva ändå och ha roligt ihop, även om det inte längre kommer ske på tävlingsbanorna. Därför känner jag att jag får ta mig i kragen köpa skylthållare, så vi kan göra vår grej tillsammans hemma i trädgården och jag kan låstas att vi är på tävling... Efter rallyuppvisningen som jag hade med Sally och Simba på, beslöt jag mig för att ansöka om dispens för att Sally skulle få komma ut på rally och lydnadsplan igen.
Jag var ivrig med att vilja söka, men tyglade mig till att vänta till det årliga vaccinationsbesöket, för att slippa ytterligare veterinärbesök som ändå kunde vänta något. Jag hade meddelat vid bokningen att jag ville göra en dispensansökan, förberedde allt jag kunde och tog med mig till besöket. Där hjälpte veterinären mig med resterande och dagen därpå hade kuvertet ett frimärke och skickades iväg. Jag har väntat förväntansfullt och alldeles precis tömde vi brevlådan och såg ett kuvert från SKK och i låg min dispensansökan! Äntligen! Men.... efter att ha läst flera gånger så finner jag att man beslutat att inte bevilja dispensen då det "ej dispensbar diagnos". Jag kan inte nog beskriva hur ledsen och besviken jag är. Tårarna bara forsar och mitt hjärta värker. Jag förstår inte... För att förhoppningsvis får klarhet i anledningen till att den inte beviljats, har jag mailat berörd kommité på SKK och frågat om en längre förklaring... När jag (och min sambo) blev hundägare så var pipleksaker inget ovanligt hemma. Effekten av en pip var rolig, kanske främst för hunden - eller Sally i vårt fall.
Efter några år tröttnade vi på alla saker som skulle pipa. Vi letade efter leksaker utan pip, kunde hitta en intressant, inse att den pep och fortsatte letandet. Inga leksaker som haft en pip i har köpts sedan dess. Jag vägrade. Leksaker behöver inte pipa. Jag fick fram en gammal pipleksak till Simba för någon dag sedan. Han kom aldrig åt att bita i pipen, av förklarliga skäl - den är för stor för honom. Så jag lekte med honom och tryckte på pipen några gånger så den pep. Simba gick från att leka ordentligt till att plötsligt avbryta leken när han hört pipen. Sally och Tyra däremot kom. undrade vad Simba och jag hittade på och verkade allmänt intresserade. Pipandet lockade Sally och Tyra, men verkade helt avtändande enligt Simba. Intressant att de kan reagera så olika... Vår alldeles underbara,
gräddälskande, arbetsvilliga, otroliga, makalöst fantastiska och kärleksfulla Sally fyller 12 år idag! Jag orkade med att ge henne ett välbehövt bad redan igår, så hon blev så här extra fin på sin födelsedagsfotografering. Ett fyrfaldigt leve, hipp hipp hurra hurra, hurra, hurra för vår alldeles speciella Sally! Stort GRATTIS, på din 12 års dag! <3 <3 <3 <3 *pustar*
Det kan inte vara lätt att vara i Simbas skinn nu och därför inte heller i mitt och sambons... Just nu känns det som en evighet, men Sallys höglöp drog igång för någon dag sedan och Simba verkar inte alls hantera löpen med det lugnet som Tamino gjorde. Visst, även Tamino hade sina extra jobbiga stunder, men Simbas upplever jag betydligt värre. Även om vi gör vårt bästa för att göra det så enkelt som möjligt. Typ två nätter i rad har Simba väckt mig tidigt, tidigt på morgonen, vilket för mig inneburit för få timmars sömn då vi av förklarliga skäl bäddad ner oss sent. Jag är sliten och Simbas frustration hjälper inte. Inte heller Sallys beteende underlättar. Visserligen och gladeligen agerar inte hon som när Tyra löpte - hon sökte upp Tamino och ställde upp sig redan dag ett. Sally passerar Simba retfullt nära och kan av bara en upplevd blick från honom morra och tillrättavisa honom. Sen Tamino kom in i vårt liv som vår första hane har det gått rätt bra vid löp ändå, men nu med Simba är det i stället strängt. Därför känns det som att jag vill lova mig själv att aldrig blanda könen när det är dags för nästa hund. Med tanke på att Simba gärna uppvaktar alla tikar han möter, så tycker vi att det är mest lämpligt med en blivande "lillebror". Den jobbiga perioden brukar sällan vara så länge, även om det kan vara tröttsamt. Det eskalerar för att plötsligt för att sedan bara lägga sig som ett underbart lugn. Ungefär som lugnet efter stormen... Så var lugnet hemma över för en liten tid framöver...
Vi märkte att Simba började intressera sig lite mer för Sally och när vi undersökte henne kunde vi konstatera att hon börjat löpa. När Sally löpte när hon var yngre tyckte jag vi knappt märkte någon skillnad på henne. Vi fick hålla koll på när hon svullnade för några bloddroppar lämnade hon ALDRIG. Hon har alltid hållit sig blodfri och slickat sig mer vid löp. På senare år tycker jag att hon förändras något mer under löpet. Jag upplever tillexempel att hon har högre krav, vill ha mer uppmärksamhet och närhet, pipig och gnällig som hon i normala fall inte är... Jag menar inte att det är dåligt, utan intressant för att jag tycker mig se att hennes löp verkligen påminner om pms. Att jag inte upplevde henne så på yngre år innebär egentligen inte heller att hon inte var sådan då, för det kan hon varit utan att jag förstod eller såg det då. Eller om det faktiskt har med hennes ålder att göra, för jag ser henne som mer bestämd överlag. Första löpet sedan Tamino lämnade oss och han visade oss när höglöpet satte igång och även när sista chansen var kommen. Nu får vi klara oss utan den hjälpen och försöka läsa av hur Simba visar upp sitt intresse och när det intensifieras. Så länge det är fel i tiden enligt Sally åker han på en vass och högljudd tillsägelse. |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|