Jag lämnade Tamino, med orden från veterinären om att de skulle höra av sig under lördag förmiddag.
Den olidliga väntan. För att få tiden att gå lite snabbare försökte jag hålla mig sysselsatt och plötslig dök samtalet jag väntade på upp.
Dock fick vi inte hämta Tamino den dagen. Han hade svarat bra på behandlingen och verkade pigg och glad, men de ville behålla honom en dag till för vidare behandling och se hur han reagerade när morfinen började gå ur kroppen. Veterinären lovade på nytt att höra av sig under söndag förmiddag.
Under söndagen var vi på utställning i Eslöv, så det upptog det mesta av min uppmärksamhet. Lyckligtvis fick jag det väntade samtalet innan jag skulle in i ringen med Sally.
Den här gången fick Tamino lov att åka hem. Äntligen!
När Sally var klar och det stod klart att hon inte gått vidare, så var vi snabba med att ta oss iväg. Det var märkligt att köra genom Halmstad och fortsätta norr ut, i stället för att köra av i Halmstad. Men målet var ändå självklart - Tamino skulle med hem!
Utanför djursjukhuset träffade vi på en familj och deras hund. Hunden låg ner i gräset och när en av personerna lade fram en pläd framför hunden och lyfte på hunden på pläden och den bara rasade och blev liggande, förstod jag att läget var illa. Efter att ha småpratat med ena ägaren i väntan på att bli insläppta i byggnaden, fick jag veta att hunden plötsligt blivit hängig och slö och var inte alls lik sig själv. Tio år gammal. De fick komma in först till veterinären och det med all rätt.
När vi fick komma in till det inre väntrummet, så stod familjen utanför ett undersöksrum och jag förstod utifrån det jag hörde och det skar i mitt hjärta. Deras hund levde inte längre. Allt detta inom loppet av ett par minuter. En tanke till familjen och R.I.P vovven.
En stund senare kom vår lille kille äntligen ut. Något förvirrad innan han förstod att det var vi. Då jag vill hålla koll på vad hundarna blivit behandlad med för att på så vis veta hur lång karenstid de får gentemot tävlingar, så fick vi gå in i ett undersöksrum för att djurskötaren skulle kunna se i Taminos journal.
Eftersom diskbråcket upptäckts så tidigt så ville man få in Tamino igen senare i veckan för att göra en röntgen, så en sådan har vi bokat in. Jag fick veta medicinen han fått och vi fick även information om att Tamino nu behövde strikt vila. Inga hopp upp i soffan eller liknande. Vi fick dessutom ett recept utskrivet - norocarp - antiinflammatoriskt smärtstillande tabletter som vi ska ge i sju dagar.
På vägen hem tog vi oss inom apoteket för att kunna köpa Taminos medicin så vi skulle kunna påbörja medicineringen morgonen därpå. Något som verkade lättare sagt än gjort. Visade sig att formen och mängden av de tabletter vi skulle ha ut fanns inte och dessutom har inte apotekaren rätt att skriva ut en större mängd. Däremot kunde de sälja en större förpackning och ta ut hälften så det blev rätt mängd, men det innebar att jag behövde köpa den för ordinarie pris. Alltså inte med något avdrag för att de tog bort tabletter. Kändes orimligt tyckte jag, men när det bara rörde sig om sju kronor, så var det inget att krångla med. Apotekaren ville kolla med veterinären om tuggtabletter gick bra som ersättare mot vanliga tabletter och det var inga problem.
Hem kom vi till slut och det kändes gott i hjärtat att hela flocken var samlad hemma igen.