Kollade lederna, men ingen reaktion där. Klämde över magen, inget där heller. Tog en sväng över ryggen och reagerade på ett område ganska precis mellan där revbenen slutar och höften starta. Där fick jag en klar reaktion från Tamino. Var det musklerna eller något annat? Jag jämförde Sally med Tamino och det Tamino hade fanns inte att hitta på Sally. Jag blev inte klok på det, så det blev ett samtal till veterinär trots att klockan var över 21. Akut läge? Näe, men fråga om råd behövde vi.
Personen vi fick prata med bedömde inte att vi behövde komma in, utan att vi skulle avvakta en halvtimme i väntan på att Taminos läge skulle bli antingen bättre eller sämre. Men inget hände, så vi bäddade ner oss för natten.
På morgonen upptäckte jag snabbt att Taminos läge var förändrat och inte till det bättre. Punkten jag hade känt av på kvällen innan gav jag mig på direkt och reaktionen från Tamino var starkare. Han ville knappt att vi petade på honom och han var klart besvärad. Ingen snack om saken, jag ville till veterinär med honom och snabbt.
Jag hade en besiktningstid som jag fick omboka samtidigt som jag åt min frukost och bytte om för att kunna köra. Under tiden ringde sambon Slöinge och vi fick komma in.
I väntrummet i väntan på att få komma in till veterinären såg jag en kisspöl vid kassan där jag anmält vår ankomst. Fanns den där när vi kom in eller var det Tamino som orsakat den? Misstänker starkt att det var Tamino och kände mig skyldig till att informera personalen så de kunde torka upp.
En stund senare kom en mindre familj in med ett litet barn som bara var några år gammalt. De såg Tamino. Han skakade och de vuxna förklarade för barnet att han var rädd. Barnet undrade förstås varför han var rädd och förklaringen han fick var att han skulle väl in på en undersökning. Men det var ju inte riktigt sanningen utifrån mitt perspektiv. Jag visste att han skakade av smärtan.
Till slut blev det vår tur och jag och Tamino fick komma in till veterinär, där jag fick berätta om händelseförloppet. Veterinären undersökte Tamino. Ingen smärta i nacken och när hon kom ner till området jag hade lokaliserat orsaken till smärtan, så gnydde Tamino. Hon konstaterade samma sak som jag - att han hade ont där.
Diagnosen då? Jo, diskbråck.
Vi hade dock kommit i ett tidigt läge där veterinären inte ville röntga, då man behövde ge lugnande och vida och vända för att kunna ta bra bilder och det i sin tur kunde göra skadan värre. Veterinären ville sätta in antiinflammatoriskt och sträng vila. Dessutom med tanke på att det tog lite tid innan det antiinflammatoriska börjar verka, så ville hon behålla Tamino under observation och ge honom stark morfin för att lindra smärtan.
Framför mig såg jag helgens utställning med möjlighet att jaga cert passera framför mina ögon utan att låta Tamino delta. Pengar som bara blivit kastade i sjön till ingen nytta. Besvikelsen kändes stor, men samtidigt är jag orolig för Tamino. Även om hans symptom är lindriga, enligt veterinären, och han svarade på alla reflexer som han skulle, så är det inte helt säkert att vi inte behöver operera.
När skötaren skulle sätta in kanyl på Tamino så kom även rakapparaten fram och som vanligt bad jag om så lite rakning som möjligt då jag ändå hoppas på att kunna ställa vid ett annat tillfälle. Skötaren uttryckte att Tamino var både väldigt snäll för att vara papillon och fin i pälsen. En päls jag lagt ner både tid och pengar för att få till.
Tamino är viktigare än någon utställning och fler utställningar kommer. Just nu väntar jag på samtalet från Slöinge om att Tamino får lov att komma hem igen. Jag vill ha hem min goa, lilla kille!