Ni förstår säkert att jag hoppas så innerligt att vi når fram…
En ny upplevelse var att anmäla Simba till nästa utställning och frågan om hunden erhåller championat vid nästa certifikat för första gången svara med ett JA. Samt därmed veta att han i katalogen kommer få markeringen med ”specialtecken C”.
Ni förstår säkert att jag hoppas så innerligt att vi når fram…
0 Comments
Eftersom vi övernattade hos sambons föräldrar så placerade vi oss på golvet på luftmadrasser trots att där finns en säng, som dock är alldeles för trång för oss båda. Maximus tyckte dock att det var en bra plats att sova på, men han väckte mig runt halv 5 på morgonen och ville komma ner till oss. Fram tills dess sov jag riktigt gott. Upp, packa ihop, frukost, ut i bilen och iväg. Vi lämnade svärföräldrarna 7:30 och anlände i Tågarp ca 8:20. Även om jag tycke vi var ganska tidiga, så var där flera som redan var där. Skönt ändå med lugnet som blir av att man har gott om tid på sig. Att hitta rätt ring var inte helt enkelt, då jag saknade skyltarna på högre höjd med ringnummer. Men vi upptäckte snabbt att numret var angivet i ringen med hjälp av plastband. Kreativt ju! Två raser gick innan papillon. Maximus hade idag en konkurrent i sin klass. I vanlig ordning en stund på bordet, springa fram och tillbaka. Något som jag inte varit med om innan var att domaren bad mig lyfta upp Maximus i famnen medan han tittade på Maximus. Jag tänkte att han kanske verkligen gillade Maximus, men han uttryckte att ”så där får man inte se ut”. Jag blev frågande och förstod inte, men han menade på Maximus tunga. Den hade enligt domaren under hela tiden som han haft ögonen på honom kikat utanför munnen, lite smått. Han har alltid gjort så, men den är inte framme alltid. Eftersom det anses vara ett diskvalificerat fel, så blev han diskvalificerad, med kritiken: ”Kraftfull maskulin hanhund. Maskulint huvud. Välburna öron. Vacker svans. Utmärkt pigment. Något knappt vinklad bak. Välformad bröstkorg. Visar tungan. Utmärkt temperament. Diskvalificerad pga tungan.” Jag blev så ledsen och besviken att jag bara ville springa därifrån, ta mig hem och aldrig mer ställa ut. Tårarna tryckte bakom ögonen. Även om domaren faktum hade rätt i sin bedömning för dagen, så behöver jag inte gilla det eller ens hålla med för den delen. Det var inte helt lätt, men jag fick snabbt lämna Maximus för att plocka ut Simba och in i ringen igen. Ledsamheten och besvikelsen hade tagit ett stadigt grepp om mig, samtidigt som jag ville visa upp Simba med vår bästa sida. Jag fick kämpa mig igenom känslorna för att inte framstå på dåligt humör eller otrevlig mot domaren. Simba deltog tillsammans med två konkurenter. Han fick excellent med kritiken: ”Välbalanserad hane. Välskuret huvud. Utmärkt pigment. Lite små ögon. Kunde bära sina sina öron bättre. Utmärkt topline och svans. Rör sig väl. Utmärkt pälskvalité.” Sedan blev han etta i klassen med klassens enda CK. Woho! I konkurrensen om bästa hane var förutom Simba - en junior och två champions. Jag var ganska inställd på att komma trea efter championerna så förstå min förvåning när domaren placerar Simba ETTA före de båda championerna, varav den ena dessutom är multichampion! Han blev alltså bästa hane med (sitt andra) CERT! Hur fantastiskt är inte det?!?! Gratulationerna trillade in från flera håll, varav en jag upplevde lite märklig. Grattis uttrycktes och sedan kom ord om att hon tyckte att hennes hund få det i stället. Inget konstigt i att hon vill det. Jag förstår det för jag vill det alltid om mina, men aldrig att jag skulle uttrycka det så. När tikarna väl var klara så fick han in och tävla mot den bästa tiken och blev BIM. Alltså, hur stort är inte det ändå?!?! Självklart stannade vi kvar för BIM-final, där han tyvärr blev oplacerad. Men så häftigt ändå! Min lille skrutt! Han skötte sig så fint trots att han var så trött. Dagen till ära kunde jag inte låta bli att köpa de största rosetterna de hade. De små upplever jag inte ge lika stort intryck. Borde kanske lugna ner mig på fronten, även om jag absolut inte köper ALLT. De är ju förstås inte billiga... Men de är så fina att hänga upp på väggen, beundra och stolt visa upp för gäster. Det har verkligen varit en känslomässig bergochdalbana med ytterligheter, från sorgsna tårar till sprudlande glädjetårar. Jag försöker fortfarande smälta allt. Dels Maximus diskvalificering. Även om den i jämförelse med en annan diskvalificering som skedde strax efter på en hund som morrade på domaren inte är så allvarlig. Tacksamt med människor som hjälper en att få lite andra perspektiv. Mycket går att ju träna och jag kan inte låta bli att fundera på om det skulle gå att träna ett kommando eller liknande för att få honom att dra in tungan, när det behövs.... Sedan även smälta och ta in Simbas fantastiska resultat. Wow! På hemvägen stannade vi till på restaurang Stationen i Örkelljunga, dit jag fått ett presentkort. Det passade klockrent med god mat och dryck på deras uteservering som firande över framgångarna. Och kanske lite tröst över pärsen... Blev ju inga fina rosetter alls för Maximus del och som plåster på såren - framför allt för min egen del - så fick han med alla de andra dela på den här tjusiga - VÄRLDENS BÄSTA HUND rosetten. För oavsett hur det går på tävling - utställning som annan - så är de mina bästa älsklingar. <3
Så var det dags med lite utställning igen. Alltid lika spännande hur det ska gå. Vad kommer domaren tycka? Största frågan är alltid; om det kommer bli något cert eller inte.
Sambon hade varit iväg under fredagen och bäddade ner sig vid halv 2 tiden på natten, medan jag sovit gott någon timme redan. När klockan började väcka mig vid 5:30 undrade jag varför jag hade ställt den. Var det fredag och dags att gå upp på jobb? Tills jag kom på att det var utställning! Duschen som jag valde att hoppa kvällen innan fick göras. Att jag inte tänkte tanken att jag kunnat sova några minuter till om jag faktiskt hade gjort det redan då. Men men. Frukost på det och resten av prylarna som inte redan var inpackade i bilen packades förstås in. Klockan 6:30 rullade vi iväg. Sambon brukar köra, men denna gång fick jag ta över ratten. Hans sömnbrist riskerade för tunga ögon som inte kunde fokusera på vägen utan snarare insidan av ögonlocken. Vi anlände till utställningsområdet - Tomelillas motorbana - vid 8:30. Bilkö in till parkeringen. Men jag tyckte ändå vi inte behövde stressa för vi hade inte ont om tid. Strax innan vi kommit förbi parkeringsbetalningen så utropade dem att man valt att skjuta fram bedömningsstarten med 30 min. Perfekt tänkte jag, ännu mindre anledning till stress. Vi kunde i lugn och ro leta oss fram till vår ring. Många var tydligen påtagligt påverkade av stressen att jag hörde en funktionär uppmana till att andas. Är väl en dum sak att glömma av? (= Maximus ensam ut i unghundsklassen med kritiken: ”Maskulin. Något grov skalle. Framskjuten skuldra. Lite kort bröstben. Korrekt vinklad bak. Rör sig väl. Riklig päls. Ok svans.” Domaren blev lite störd av att man valde att ropa ut i högtalarna om olika saker precis när han skulle ge sin bedömning till ringsekreteraren att anteckna. Maximus fick excellent och blev placerad etta i klassen, men utan ck. Snabbt in med Simba som gick med tre konkurrenter i sin klass. Även här blev domaren lite störd av personen med högtalarsystemet. För det gick liksom inte att höra något annat. Eftersom det bara hänt när jag kom med någon av mina hundar, så frågade han mig lite skämtsamt om jag hade fler. Haha. Näe, inte att ställa i alla fall. Simba fick kritiken: ”Välskuret huvud. Fina ögon. Bra skuldra. Korrekt vinklad bak. Skulle vara lite mer upp på benen. Rör sig med lite höga frambensrörelser men bra attityd. Något ullig päls.” Med det fick han excellent och blev placerad trea, utan ck och med det var vår medverkan över. Vi stannade ändå kvar en stund för att se hur det gick för min vän. Hennes kille fick cert och hennes lille tjej fick ck! Stort grattis! Det blev inget rosettköp idag. Lockande, men jag var mer inställd på att köpa en ny väska. En axelremsväska att hänga på strollern för att slippa att ha ryggsäcken på ryggen. Men det blev inte det heller. Kanske bäst för ekonomin och möjligheten att anmäla till nästa utställning eller rallytävling för den delen. Färden gick till sambons föräldrar, där vi planerat en stunds trevlig umgänge och övernattning, för att dagen där på ha närmare till nästa äventyr. Vi har besökt utställningen i Ljungskile/Backamo en gång tidigare, men det är några år sedan och blev då varse om återbetalningens icke varande med sjuk Tamino. Det besöket gav mig inga positiva minnen.
Men nu tyckte jag att det var dags att ge dem en ny chans. När jag anmälde grabbarna till utställningen så bokade vi även tältplats på en camping endast 33 min från Backamo Lägerplats där utställningen skulle hålla till. En tältplats med vacker vattenutsikt. Lördagen kom och väderprognosen lovade riktigt med regn, så den där tältplatsen blev raskt en stugplats. Grabbarna fick sina bad i vanlig ordning, efter att vi avnjutit en promenad. Tanken var att vi skulle minisemestra på vägen upp i lugn och ro. Men i stället blev det inflytt av sängarna till vårt nyrenoverade sovrum. Nyköpta gardiner och lampskärm som gifte sig så perfekt med nya vitlaserade garderoberna och glittret och guldstänken i den blåa fondtapeten. Det var nästan så jag hade kunnat hoppa att ta mig till utställningen bara för att få inviga natten i sovrummet. Alltså wow! Men vi kom iväg. Blev ett stopp för mat på Tonys i Stenungsund där vi faktiskt delade på en lite speciell pizza och ribs och kladdkaka med glass. Rekommenderas! Det var en mysig liten stuga vi kom fram till på Hafstens camping - med egen toa och dusch. Där sov vi nog alla rätt gott tills det var dags att gå upp, äta frukost, packa ut i bilen och städa rent stugan efter oss. Det var med ett lugn vi kunde ta oss till utställningen, parkera och leta upp vår ring. Vi kunde placera oss utmed en husvägg lite avskilt från klungan precis intill ringen. Dock med tiden så fick vi inte sitta där ensamna. Maximus tur efter några valpar och juniorer. Han fick kritiken: "Mycket god typ och helhet. Maskulin hane. Rejäl. Välskuret huvud. Utmärkta öron. Lite ljusa ögon. Bra bett och pigment. Bra hals. Lite lång länd. Platt svans. Gott om kroppsvolym. Goda vinklar. Utmärkt päls. Tåar ut fram. Välgående men kunde ha bättre steglängd. Utmärkt temperament. Välvisad." Med det fick han Very Good och eftersom han var ensam i klassen blev han etta, men förstås utan ck. Simba in direkt efter och han fick kritiken: "Mycket god typ och helhet. Maskulin hane. Bra storlek. Tilltalande huvud och uttryck. Utmärkta öron. Bra bett och pigment. Utmärkt nosparti. Tillräcklig hals. Bra rygg. Utmärkt svans. Välkroppad. Goda vinklar. Utmärkt päls. Kunde vara lite högre på benen. Mycket välgående. Förtjusande temperament. Välvisad." Han charmade verkligen domaren så hon uttryckte till mig att det var en mycket trevlig kille. Jag förstås kunde inte annat än hålla med. Med kritiken fick han Excellent och blev etta i klassen (över en annan) och fick CK! Woho! I bästa hane var vi 6 deltagare, varav 4 champions där 2 inte var svenska. Chansen till certet försvann lite redan där. När vi dessutom blev en av två som blev tackade, så försvann det helt. Men vad gör det? Näe, inte så värst egentligen mer än att jag blev lite besviken. Men i övrigt hade vi en trevlig dag vid ringen, med vänner vi inte träffat på länge och samtalat med nya. Vi kunde äta gott av utbudet som erbjöds på platsen. Solen sken och mjo, lite kyligt i skuggan kanske, men i solen var det inte dumt. Grabbarna skötte sig fint, även om det stundvis doftade förföriskt gott i marken. Innan hemfärd blev det en sväng via rosetterna. Ett CK ville jag ha och när jag fick syn på deras Excellent-rosett så var jag bara tvungen till en sådan också. Vad gör man som rosettsvag? Jo, blir 650 kr fattigare. Men utan dom hade jag inte kunnat göra fina resultatbilder. ;) Någon veckas vila, sedan kör vi ett nytt rejs... Trots att jag frös så av glassen vi åt, så var jag så varm under natten och hade svårt att sova. När klockan ringde var det dags att gå upp och dra igång utställningsdag 2. Jag såg ändå fram emot nya chanser att ta hem certet.
Med övernattningen hos svärföräldrarna fick vi närmare till Ronneby och eftersom vi denna dag hade koll på att vi hade typ 2 timmars väntan på vår tur, så var det inte alls stressigt. Jag var betydligt lugnare. Runt vår ring denna dag var det näst intill omöjligt att hitta plats, i alla fall så vi kunde kika på vad som skedde i ringen. Vi belägrade oss under ett stort träd av oidentifierad sort, bakom typ 2 rader av tält. Med tiden försvann först ett tält, dit vi flyttade oss. En stund senare försvann ytterligare ett och plötsligt hade vi plats intill ringen. Den platsen trängde det in sig ett flertal till som inte verkar ha någon respekt för personligt utrymme. Vi bredde inte precis ut oss på ytan. En person tryckte sig förbi och fick nästan med sig min hårklämma, om jag inte hade flyttat på mitt huvud från kanten av min campingstol där jag satt. Eftersom de stod så nära kunde jag heller inte låta bli att lyssna på vad som plötsligt skedde. En tjej gick in med sin hund i ringen och jag såg att något hände som hunden reagerade på och därefter haltade den. Varken domare eller ägare kunde se något, men hunden var påverkad av något. Ägaren valde att bryta hundens deltagande och man fick dit veterinären som besiktigat vid ingången. Tassen pulserade och svullnade och hund ville inte stödja på den. Gissningsvis fick den sig ett stick från en geting, för sådana såg vi en del av. Hunden fick behandling och gruppen försvann. Jag har aldrig uppmärksammat att veterinär behövts under tävling för att något händer, men faktum är tycker jag att det är en bra tillgång och få snabb hjälp på plats. Vi hann avnjuta var sin korv när det plötsligt närmade sig vår tur. Så lång väntan och helt plötsligt, trots att vi hållit koll hela vägen. Grabbarna behövde som tur bara en snabb vända med kammen och ut i ringen med Maximus for jag. Ensam unghund igen och fick kritiken: "Correct type and size. Nice head. Correct bite. Excellent head and topline. To flat tail. Beautiful coat. Correct movement." Med det blev han tilldelad excellent och placerad etta med CK! In snabbt med Simba som fick kritiken: "Correct type. Correct head and bite. A little chort neck. Correct topline. Correct tail. Correct movement." Med det blev han tilldelad very good och därmed placerad tvåa efter sin konkurrent som fick excellent. Enligt mina beräkningar så var där 3 hanar igen som slogs om certet. Jag stod för 2 av dem, alltså kunde jag ha 2/3 chans till certet. Med Simbas VG sjönk det till 1/2, för att..... Maximus in i bästa hane med två andra varav den ene champion. Championen tog bästa hane, öppenklasshanen andra platsen och därmed certet, så Maximus fick "nöja" sig med reserv-certet. Ja, från 2/3 chans till 0... MEN! Grabbarnas halvsyster - Simbas på sin pappas sida och Maximus på sin mammas sida - Lisa tog hem både cert och BIR! Hur kul som helst! MEGA-GRATTIS! På hemvägen blev det en liten visit på IKEA Älmhult för lite käk och inhandling av detaljer för sovrummet. Ett sista stopp vid Riccardos på Östra Stranden för glass satte verkligen pricken över i för helgen. Väl hemma packade vi ur bilen och när klockan var omkring 21:15 så lockade sängen så enormt att jag inte kunde låta bli att bara få lägga mig ner en stund. Jag kom inte upp igen förrän nästa morgon.... När jag mottog nummerlappar och ringfördelning till utställningarna (både SKK's och SDHK's) i Ronneby blev jag ganska förvånad över hur få anmälda papilloner det var. 19 st i ena och 20 i den andra. När det dessutom kom till min kännedom att där endast var en unghund anmäld, förstod jag att Maximus var ensam i klassen och att där var 2 anmälda hanar i öppenklassen, att Simba hade en konkurrent. Gissade att det skulle se ganska likt ut båda dagarna, för det brukar sällan skilja sig åt något nämnvärt mycket. Jag uppfattade därför att chanserna var goda att ro hem de båda på någon av grabbarna.
Efter en intensiv tid med renovering hemma - sovrummet nästan klart efter 2 veckor - så fick även tvättstugan sig en minirenovering i form av städning och ommöblering. Det innebar att jag fick in en ny tvättho där jag kunde bada grabbarna under fredagen. Helt klart i en bättre arbetsställning jämfört med ett badkar. Nå nöjd med den insatsen, men jag ska inte sticka under stolen med att jag i och med kraftansträningarna varit rätt trött, med all rätt. Jag fick med min sambon ner till Ronneby under tidig lördagsmorgon. Vi körde hemifrån runt 6:30 och siktade på att vara på plats på utställningen strax efter att bedömningarna startat. Under färden kikade jag närmare på när det kunde tänkas vara vår tur, så blev jag ganska stressad. Upptäckten - som jag borde undersökt närmare redan under fredagen - visade sig att vi inte alls hade så gott om tid som jag först trott, för jag hade bara söndagens schema tillgängligt och då var där iaf 2 timmars väntan på vår tur. Ni kan ju tänka er att sitta på passagerarsidan utan möjlighet att trycka på gasen och komma fram snabbare. Det fullkomligen kröp i hela kroppen på mig. Scenariot från Hässleholm dök upp i mitt minne där jag stod i en timmes bilkö in till parkeringen. Jag hoppades och önskade att allt gick smidigt till hela vägen fram till Ronnebys parkering. Ungefär 9:15 parkerade vi och hade inte allt för långt att traska in på området. Men det dröjde inte allt så länge innan det faktiskt blev vår tur, så jag hann aldrig lugna ner mig innan vi skulle in i ringen. Snabbt fick jag snygga till båda grabberna och värma upp lite genom att springa runt lite (inte som yr höna då, utan strukturerat som om vi befann oss i ringen för bedömning), eftersom de skulle in direkt efter varandra. Maximus först i unghundsklassen. Ensam och utan juniorer att bli jämförd med. Han fick kritiken: "Correct head & bodyproportions. Masculine head. Large eyes. Would prefer a better bite. Balanced front & hind angulations. Level topline. Has tendency to stand "cow hooked". High set tail carried over back. Correct head coloring. Excellent coat" Med det blev han tilldelad excellent och första placeringen i unghundsklassen, men utan ck. Snabbt in med Simba som blev bedömd först i ordningen i klassen. Han fick kritiken: "Correct head & body proportions. Masculine but elegant head. Dark eyes. Would prefer better bite. Large well fingded ears. Level topline. Good tail carrige. Correct head coloring. Movement through coming & going. Excellent coat. Han blev tilldelad excellent och blev placerad som tvåa efter sin konkurrent. Inget ck delades ut till mer än de som redan var champions och därmed delades heller inte certet ut bland hanarna. Två släta excellent. Inte det jag kom för, men inget jag tänker bråka om. Bara att ladda om till nästa. Innan vi tänkte lämna utställningen för dagen insåg jag att jag missat plocka ut kritiklapparna och fick då veta att Maximus blivit BIM-unghund och skulle delta på finalerna under eftermiddagen. Kul tänkte jag. Trodde först inte att det blev något, för tiken fick CK och blev därför BIR-unghund utan att vi gjort upp i ringen. Så vi blev kvar. Njöt av lite korv och vinsten av BIR och BIM i phalené-ringen som min vän tog hem. Stort GRATTIS till det alltså! Så roligt! Finalerna började och när det tekniskt sett skulle vara dags så insåg jag att man inte hade final för andra BIM-vinster, bara BIR. För att inte missa något frågade jag någon som såg ut att ha koll på det hela och jag hade rätt, ingen final för Maximus som BIM-unghund. Vi hade väntat helt i onödan, vilket kändes lite surt. Men vi hade tur med vädret. Soligt och lagom temperatur. Tänk, det kunde varit betydligt värre med ovädret Hans. Sedan bar det av mot Åhus för ribs på restaurangen Åmund. Det smakade! Till efterrätt blev det kylande Otto-glass som fick mig att huttra. Installerade hemma hos svärföräldrarna för övernattning så blev det kudden tidigt, för jag var såååå trött.... Det är ungefär en månad sedan Tyra och Maximus fick träffa fysioterapeuten och igår blev det äntligen Simbas tur. Vi har medan vi väntat tränat Simba på uppmaning från fysioterapeuten som ville vi skulle dra igång direkt med stabilisering innan vårt möte igår.
Så vi har under en månads tid tränat tasslyft, tyngdöverförningar och tryck mot skuldra och höft där Simba ska trycka emot samtidigt som han står på något lätt upphöjt. Men i jämförelse till både Sally och Maximus så tyckte jag mig inte få något motstånd alls, vilket faktiskt gjorde mig lite rädd. Han lät sig liksom bara puttas åt sidan, så jag valde att sätta upp honom på vår balansboll där han lite blev tvungen att trycka emot lite för att inte rasa av bollen. Något som fungerade bättre och med det körde jag även lite gung på bollen från sida till sida. Vi har varit flitiga med träningen och det verkade gett resultat. Fysioterapeuten undersökte honom grundligt igenom hela kroppen. Hos ortopeden en månad tidigare ömmade/smärtade han i ländryggen, men inget sådant uttryckte sig igår. Däremot visade han obehag när hon tryckte över bäckenet. Vänster baktass hade han en tendens att inte vrida upp rätt alla gånger, vilket kan tyda på en rest från ett diskbråck. I övrigt hittade hittades inget annat, vilket faktiskt var väldigt skönt. Han fick för första gången prova på akupunktur, som verkade uppskattas. Framåt så vill jag försöka undvika nya smärtskov och det ska vi göra med fortsatt träning genom att stärka och stabilisera. Helt enkelt fortsätta med de övningar vi kört och smått öka svårighetsgraden. Dock kan vi aldrig garantera att vi lyckas undvika eftersom han har flera diskar som kan få för sig att flytta sig. Bara den vetskapen stör mig, men det är precis så det är. Vi kan försöka undvika och minska riskerna, men trots det finns det inga garantier... Efter att ha startat Maximus på en rallytävling utan Simba såg jag fram emot nästa tävling Simba skulle få delta. Det visade sig att det var idag - en dubbelstart.
Sambon fick plötsligt för sig att vilja hänga med och titta. Något jag inte förväntade mig, men praktiskt för då kunde jag få hjälp med att filma. Skulle det gå bra är det ju kul att kunna titta tillbaka på det och skulle resultatet vara något annat kan man analysera vad som inte funkade, ändra om det till nästa gång. Eller bara radera för att aldrig se tillbaka… Till första banan fick vi startnummer 22. Jag såg till att Simba fick rasta av sig och värmde upp ordentligt. Jag kände mig inte ens taggad och funderade över vad det kunde innebära samt eventuella effekter. Men när vi stod på tur att närma oss att gå över det berömda bandet så kände jag att jag reagerade - jag taggade till och ville prestera. Klart jag vill att det ska gå bra - inte bara känslomässigt på banan utan även resultatmässigt. Efter 10 skyltar av 15 med mycket nos och fokus ner i backen efter kaninslortar, så valde jag att bryta för att egentligen få möjlighet att kunna ändra om Simbas fokus. Valde därefter att fortsätta banan med ett springtempo som resulterade i att Simba faktiskt lade sitt fokus upp på mig i stället, vilket kändes mycket bättre än innan. På Simba såg det ut som att han tyckte det var roligt. Domaren kommenterade till nästa banvandring om att någon hade valt att springa i slutet av banan och att det medförde en fin kontakt med hunden. Jag kunde inte annat än se att det var det jag gjorde som hon menade. På mitt protokoll fick jag kommentar om att det var ett bra beslut att bryta. Till nästa omgång fick vi startnummer 7. Den banan hade mer tempoväxlingar med spring och långsamt tempot och tänkte att det kunde passa Simba bättre. Inför vår start belönade jag när han hade kontakt med mig. Kändes som att vi hade bättre förutsättningar. Några nos här och var, några bris samt en fel ö som jag insåg när det var för sent. Jag satte Simba och såg därefter på skylten att vi bara skulle gå vidare utan sitt. Störigt! Men jämfört med förra banan tyckte jag det gick bättre, även om det inte var milslångt bättre så tyckte jag ändå att bättre är ändå bättre. Faktum är hoppades jag på ett kvalificerat resultat eller i alla fall nära ett. När jag spanade in resultatlistorna kunde jag konstatera att mitt resultat hade trillat in och att vi fått behålla 44 poäng. Näe, det var inte vad jag hoppades på. Jag fick ett tips om att samla ihop kaninlortar och träna på att hund inte fick fram och nosa utan att få till kontakten i stället. Kanske en träning att plocka upp. Utan den där kontakten blir det svårstyrt på banan. Igår blev det återbesök hos fysioterapeuten med både Maximus och Tyra.
Tyra först ut. Sambon har tränat på bra med de övningar de fick med sig och flitigt använt vår nyligen investerade laser för hemmabruk. Tyra verkar ha någon form av påverkan i sitt vänster bakben. Muskulaturen där var mindre än på höger, vilket innebär att hon belastar höger sida som trolig kompensation. Reflexen i vänster baktass var något märklig, då hon 1 gång av 10 inte vinklade upp tassen rätt. Dock i Slöinge sa man att bästa resultatet räknas. Men att hon inte vinklar tillbaka kan bero på en nervpåverkan eller bara att hon kanske trodde att tassen skulle vara så eftersom fysioterapeuten envisades med att vinkla den fel. Tyra hade även spänningar i muskulaturen över förbröstet som också kan tyda på kompensation. Förra gången gången ömmade Tyra i vissa delar, men hade betydligt färre reaktioner den här gången, vilket är positivt. Som behandling fick hon en ordentlig omgång med stötvågor men också med akupunktur. Sedan blev det Maximus tur. Vi var väldigt flitiga med våra övningar till en början, men sedan kom jobb och slutspurten på utbildningen emellan, så det har inte varit lika strukturerat eller ofta. Dock har Maximus vågat hoppa ut ut bilen själv och tar sig lättare upp i soffan än tidigare, vilket är mycket positivt. Fysioterapeuten undersökte honom och hon kunde inte hitta något. Höften som var sned förra gången och rättades till låg kvar där den skulle. Han verkade inte heller ömma i någon del av ryggen som han gjorde vid förra besöket. Han kändes fin i hela kroppen. Men han fick ändå lite stötvågsbehandling över ryggen och det var tydligen så skönt att han stillsamt låg och njöt. Hör och häpna! Innan vi lämnade så fick vi även bokat tid till Simba - en månad fram i tiden. Vi fick med oss övningar att sätta igång med på en gång, för att börja skapa stabilitet så fort som möjligt. Vi har redan fått och kört lite rehab för hans rygg tidigare, så jag räknar inte med att ha försäkringens ekonomiska stöd eftersom de inte ersätter underhåll... Vi skulle träffat ortopeden den 5 maj, men dagen innan hade Slöinge försökt att nå mig. De behövde flytta på tiden på grund av sjukdom. Precis vad jag inte ville - vänta längre på utredning av Simbas smärta.
Men vi hade inget annat val än att vänta. Kunde fått en något snabbare tid hos en annan ortoped, men den var inte lika vass som den jag hade tid hos först. Idag blev det efterlängtade besöket istället och jag såg fram emot lite svar. Ortopeden undersökte Simba efter en liten genomgång av händelseförloppen. Allt såg fint ut. Bra rörlighet i bakpartiet. Fina reflexer. Ingen patella luxation. Bortsett från en sak. En punkt i ländryggen som Simba fann så obehaglig att han ville spralla sig ifrån veterinären. Veterinären menade på att han testade klämma utmed musklerna och att Simba inte reagerade då och att den här punkten var över ryggraden. Något som kan vara ett tecken på att det är ett troligt diskbråck. Vi diskuterade nästa steg. Fanns det steg att ta vidare? Röntgen, men det visar inte lika bra som ett CT. Samtidigt så även om CT visar tydligare så säger det egentligen inget om Simbas behandling eller framtiden heller. Vi får en ögonblicksbild. Antingen säger den att där finns påbyggnad som kan riskera att bli diskbråck, utan att något faktiskt händer. Andra scenariot är att ryggen ser klar och fin ut och resultera i flera diskbråck. Jag ville och trodde vi skulle göra en vanlig röntgen idag. Men utifrån att det inte skulle ge något så fann jag inte någon anledning till ens det. CT skulle vara bättre, men inte ens det skulle ge mig de svar jag ville ha. Jag ville, men det fanns verkligen ingen vettig orsak till det - inte ens för att "bara" bekräfta. Det vill säga om det ens gjort det. Simba är pigg, glad och sprallig. Sitt vanliga jag och det är det viktigaste just nu. Det vi kunde göra är att minimera eventuella risker som kan utlösa ett diskbråck, som exempelvis en massa hopp och bufflig lek med andra hundar (läs Maximus). Annars kan Simba leva som vanligt då han inte verkar påverkad ens av punkten i ryggen. Simba är lite av en bergsget - så när jag reste mig för att vi skulle lämna undersökningsrummet så for Simba upp och ner säkert två, tre gånger på bänken jag suttit på. Ja, hur var det med det där.... Jag har provat att stoppa en uppfart i soffan och det resulterade i att han krockade med min hand jag blockerade med och föll till marken. Då tycker jag det är säkrare att låta honom hoppa, än att stoppa. Med erfarenheten med både Tamino och Sally, med plötsliga smärtskov, så fick vi ut lite smärtlindring på recept. Ifall om att skoven skulle uppkomma vid jourtid eller efter stängning, så kan vi klara upp det hela en kort stund tills vi kan komma in för koll. Något jag hoppas på att aldrig behöva använda. I dagsläget blir det ingen mer utredning. I alla fall inte hos veterinär. Vi får helt enkelt bara acceptera läget. Möjligt att Simba skulle kunna få samma träningsupplägg som både Maximus och Tyra hos fysioterapeut... I början av året störde jag mig på kritiken Simba fick på utställningen i Göteborg - "Kunde ha bättre behäng". Han hade i princip blivit av med allt han hade till offer för Maximus lek och tänder. Jag har sedan dess i största möjliga mån skyddat Simbas öron och behäng från att slitas av och har vårdat dom med regelbundna bad så slitaget blir mindre och tovningsrisken mindre, så att de ska få chansen att komma tillbaka.
Eftersom Simba badades igår så blev jag nyfiken på att jämföra om det hänt något under dessa 4 månader. En till synes långsam process, men nog tusan har det börja komma tillbaka ut igen. Kan undra när vi är tillbaka på önskat läge? Hela veckan har varit som normalt. Bortsett från att jag själv fick något som kändes som ryggskott. Stelhet och smärta i ryggen efter massage som jag fick efter en hektisk påskvecka. Förra året fick jag nackspärr efter det intensiva påskarbetet och det klarade jag mig ifrån i år i alla fall.
Igår var sista anmälan för en dubbelstart i rallylydnad som jag anmälde båda grabbarna till. Men några timmar senare så var inte Simba sig lik. Jag uppmärksammade att min lilla studsboll hade slutat studsa… Valde att avvakta över natten, men när vi vaknade i morse så var han inte bättre. Jag mådde själv dåligt av att han inte var sig själv. Jag fick dock vänta en timme på att kliniken öppnade sin jour. Lyckades få tag på mobilen precis när klockan slog 9, ringde direkt och hamnade i telefonkö. Några minuter senare fick jag prata med Tina som vi träffade på vid Simbas förra ryggsmärtande besök för några månader sedan. Hon kom ihåg oss. Vi fick en bokad akuttid kl 13. Medan vi väntade tog vi tag i lite grejer hemma. Allt för att få gjort lite samtidigt som tiden skulle gå. Simba blev mer stressad av vår vistelse i väntrummet. Han flämtade och var bara allmänt obekväm. Tempen var 38,3 grader, så inom det normala. När veterinären väl kom hade jag hamnat på golvet för att undvika att få Simba till att vilja klättra upp på bänken jag kunde suttit på. Veterinären började undersöka Simba på bordet och kom inte långt när Simba påtagligt visade att hennes undersökning gjorde ont. Precis i området mellan bröstryggen och ländryggen. Veterinären försökte fortsätta undersöka men Simba verkade vara rädd för att det skulle göra ont, så det var svårt att avgöra om den vidare undersökningen faktiskt gjorde ont. Veterinären valde att inte fortsätta leta. Något de alltid brukar kolla är hur reflexerna är i tassarna. Det vill säga att de vänder dem upp och ner för att se att hunden vänder rätt på dom. Simba vände dem rätt, men vid något tillfälle gjorde han inte det med sin högra baktass. Något som skulle kunna visa på att han har mer ont där, snarare än att han kanske har neurologiska bortfall. I vanliga fall kan detta indikera på detta, men eftersom han ändå hade vänt rätt så räknades detta. Han fick två sprutor, en smärtlindrande och en antiinflammatoriskt. Vi fick även ut både onsior och Tralieve att behandla hemma med. Vidare fick vi bokat en tid hos ortopeden för att utreda varför den här smärtan i ryggen uppkommit igen. Som sagt, Simba var anmäld till en dubbel rallystart nästa helg och en ytterligare hade jag hunnit anmäla honom till. Vet inte hur det där går till, men veterinär skrev ut ett intyg. Jag var så nära att anmäla honom till en dubbel utställning i Hässleholm, men valde som tur va att avvakta lite. Tävlingarna får vänta och lika så spårträning som jag har som uppgift på min utbildning. Så mycket kul planerat och självklart är jag ledsen. Det tänker jag inte sticka under stolen med alls. Samtidigt är jag så mån om min lille glada, spralliga och goa kille. Mår inte han bra, så gör inte jag det heller. Därför är det viktigt att han nu får läka ordentligt. Tills dess sa veterinären att vi skulle behandla honom som en porslinshund… Påskveckan. Den mest intensiva veckan för mig rent arbetsmässigt på hela året. Men jag skulle inte arbeta på påskdagen, vilket gjorde att jag kunde anmäla båda grabbarna till utställningen i Malmö. Varför den hamnat under påsken förstår jag inte eller varför man låtit den lägga den där.
Glatt vetandes om min enda lediga dag såg jag fram emot utställningen. Arbetstiden låg nästan dubbelt så mycket som en normal vecka. Under lördagen var jag riktigt trött och att ställa klockan för väckning redan vid klockan 6 på söndags morgonen kändes nästan som tortyr. Jag ville bara sova och funderade på om det verkligen var en bra idé att klämma in utställningen så där bara för att jag hade chansen. Med nerpackad frukost började bilen rulla hemifrån vid 6:40. Jag hann bara ut från vår infart så insåg jag att grabbarnas koppel hängde kvar i hallen. Bara att backa tillbaka och hämta! Tacksam över att jag inte hann längre. Ett stopp vid macken för tankning så bilen skulle klara hela sträckan och sedan bar det av söder ut. Väl framme i Malmö fick jag snabbt tag i en parkeringsplats. Ingen trängsel vid dörrarna in till mässan och kunde snabbt och smidigt ta mig en plats vid ringen utan någon som helst stress. Ställde upp min nya campingstol och njöt av att äntligen ha en plats att vila rumpan på. Den där halvtimmen jag fick vänta på att bedömningen skulle dra igång gick så fort och ytterligare en halvtimme senare så var det dags för Maximus. Jag valde att ställa honom för första gången i unghundsklassen. De var totalt 4 i klassen. Maximus fick very good med kritiken: ”Utmärkt storlek, byggd på lite längre linje. Välansat och välburna öron med vackert behäng. Välformade och tillräckligt mörka ögon. Välutfyllt nosparti. Utmärkt bett. Kort hals. Något knappa vinklar fram. Något lång i länden. Lågt ansatt svans. Välmusklad. Välvinklad. Ok pälskvalité under utveckling. Något platt svans. Något ostabilt rörelser fram. Behöver lite tid. Trevligt temperament.” Han blev placerad som trea, efter två med excellent och innan en annan som också fick very good. Redan när jag stod i ringen med Maximus så började de ropa och förbereda inför nästa klass. Självklart saknades jag och jag fick visa upp Simbas nummerlapp om att vi närvarar och kommer, efter att Maximus klass var klar. Jag fick snabbt lämna Maximus och hämta Simba och kuta in i ringen. Inget optimalt då Simba saknat mig och studsade som en studsboll på mig. Fem öppenklasshanar. Simba fick excellent med kritiken: ”Utmärkt storlek. Ger något lågställt intryck. Välplacerade öron. Utmärkta behäng. Välformade och tillräckligt mörka ögon. Något kort hals. Framskjuten skuldror. Utmärkta fransar. Bra benstomme. Något lång i länden. Välmusklad och välvinklad bak. Utmärkt pälskvalité. Fin färg. Något platt svans. Ostabilt front. Behöver tid att komma till sin rätt. Mycket trevligt temperament.” Simba hade ögonen på mig under tiden på bordet, även när domaren ville kika närmare på honom. Men domaren fick låna honom. Simba viftade glatt på svansen precis hela tiden och jag såg att domaren tycktes bli charmad av honom. Men det räckte ”bara” till en fjärdeplats. Sedan var vi klara för dagen och jag kände att jag inte orkade stanna kvar för att se hur det gick för resten, utan jag ville bara köra hem och ladda mina batterier inför nästa vecka. Det började med hämtpizza som avnjöts i trädgården, i solen och lite efterrätt i form av kladdkaka, vaniljglass och rulltårta med choklad och apelsinsmörkräm. Sedan vet jag inte hur det gick till med orken, men min blivande hönsgård fick lite mer nät och hönshuset fick en hel del kärlek. Allt i den helt underbara vårsolen. Längtar efter att det blir klart så jag kan finna några hönor som kan flytta in. Som avslutning blev det en lugn promenad. En eftermiddag som verkligen behövdes, i solen. Så där ja. Nu är vi hemma efter några intensiva och intressanta dagar på internat för min utbildning. Ungefär 3 timmar tog det när jag samåkte upp i måndagskväll, men innan avfärden hade vi Simbas återbesök hos veterinär. Till synes såg ögat fullt normalt ut och svullnaden var borta. Simba var riktigt pigg och sprallig, precis som han ska vara. Man tog en sänka under fredagens akutbesök för att ha något att jämföra med och tog även ett nytt på återbesöket. Sänkan under fredagen låg på 24 för att under måndagen ligga normalt under 10. Lika så tempen togs igen. Den låg på 38,7 på fredagen och 38,3 på måndagen. Det är helt klart att det pågått något, som antibiotikan effektivt tagit hand om på kort tid. Planeringen var att Simba med Maximus skulle följa med till mitt internat och med frågan ställd till veterinären om han ansågs vara tillräckligt återställd blev svaret ett tydligt ja, vilket kändes mycket glädjande och han fick följa med. Igår eftermiddag/kväll åkte vi hemåt och i snökaoset så tog det oss 6 timmar hem. Vi var tre riktigt trötta själar som somnade gott i sängen igår kväll. Dagen till ära idag så firar jag (och sambon) 13 år som hundägare, då vi hämtade vi hem vår älskade Sally. Mobilbilder från dagarna på utbildningen.
Att det var länge sedan vi behövde åka in akut en sen fredag eller helgdag var en tanke som jag troligen inte skulle ha tänkt. Vid ungefär 16:30 igår uppmärksammade jag att Simba såg märklig ut i sitt ena öga och var dessutom svullen. Att han kan vara lite svullen efter tandsaneringen fann jag inte så märkligt, men att ögat såg ut som det gjorde störde mig. Bästa beskrivning av det är att ögat såg ut att puta ut lite mer än vanligt och en hinna i ögat mot nospartiet trädde fram. Kändes inte alls som att det skulle se ut så.
Ringde sambon som fortfarande var på jobbet och konstaterade att det bara var att ringa veterinär. Jag ville ringa Prostens eftersom vi ändå har varit där senast (i tisdags), men visste att de stängt för dagen redan några timmar tidigare. Testade travbanekliniken, men de hade stängt för ett par minuter sedan och hänvisade förstås till Slöinge. Ringde då förstås dem på vanliga numret och så klart hade även de stängt den delen för dagen, så det fanns bara akutnumret kvar att ringa. Jag fick svar oväntat snabbt då de inte hade telefonkö. Personen i luren bad mig dock vänta lite och för mig var det lugnt. Jag fick framföra Simbas situation, dröja lite, prata lite till och dröja igen. Tydligen stod de med en operation samtidigt. De tyckte att det lät som att de behövde titta på honom och hade en enda lucka till mig mellan operationerna de hade att göra under kvällen. Jag var tacksam för jag ville inte låta Simba vänta på hjälp. Vi fick tid en timme senare. Jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Jag kunde inte bara sätta mig lugnt och stilla och vänta, men jag visste inte vad jag skulle göra heller. Blev att jag i lite ren smått panik satte mig och målade möbler i vårt renoveringskaos. Möblerna ska tilläggas är under målning. Till slut kunde vi köra och checka in oss. Vi fick ganska snabbt komma in på ett rum, även om veterinär inte kunde ta emot oss riktigt än. Men vi behövde inte vänta allt för länge. Djurvårdaren kunde se svullnaden Simba hade i ansiktet och hur ena ögat putade mer än det andra. Tempen togs, men den var normal. Vi blev erbjudna kaffe medan vi väntade, men sambon och jag dricker varken kaffe eller te, men vi tackade för erbjudandet. När veterinären kom in fick vi i vanlig ordning berätta om Simbas tillstånd och hon undersökte Simba. Jag noterade att han inte ville gäspa ut ordentligt, alltså riktigt storgapa sig igenom den utan mesigt bara knappt halvvägs. Veterinären misstänkte att Simba har en infektion som trycker bakom ögat och gav diagnosen exoftalamus (som innebär utstående ögonglober, enl Wiki). Sedan varifrån infektionen kommit ifrån är svårt att veta. Vi fick ut antibiotika (Amoxival vet) och smärtlindring/antiinflammatoriskt (Onsior) att påbörja redan när vi kommit hem. De tog även en sänka på honom att kunna jämföra med vid återbesöket som bokades in på måndag. Även för att kunna se om behandlingen fått effekt men också ifall han skulle bli sämre. Skulle han bli sämre under helgen skulle vi höra av oss och komma in. Jag funderar alltid på om det är rätt beslut att få träffa veterinär på jour och akuttider eller om det skulle gått att vänta till en vanlig tid. Startkostnaden är alltid mycket högre vid akutbesök. Trots min vilja att försöka undvika annat än vanliga tider så sa min magkänsla att Simba inte kunde vänta. Dels hade det med att ett öga var inblandat men också att han var påverkad och jag tyckte verkligen inte om det. När jag framförde till veterinär om att det inte verkade onödigt att vi kom in, så fick jag till svar att det var det absolut inte och att det var bra att vi faktiskt inte väntade. Det kändes skönt att få det bekräftat att än en gång hade jag tagit rätt beslut om att åka in, även om det var under jour på en akuttid. Hemma fick Simba sina tabletter och medan vi väntade på att han skulle få käk fick han vila medan vi gick ut en sväng med de andra. Jag fick frågan när jag ringde in om han åt normalt, men hans normal tillstånd med ätande är varierande. Från att inte äta alls till att sluka allt i skålen och lite till. Jag trodde att han under kvällen inte skulle äta så mycket, men han slök allt. Jag upplevde honom piggare under kvällen och svullnaden såg ut att ha minskat. Nu på morgonen ser det ännu bättre ut, fast inte helt normalt än. Han gäspar inte fullt ut än heller. Jag ska iväg på internat i veckan till min utbildning och tanken är att han skulle med. Just nu är det kanske inte aktuellt, får se hur det ser ut på måndag på återbesöket innan jag ska köra om det är läge. Kalaset hamnade på 3904 kr. Som sagt, skulle aldrig tänkt att det var längesedan nu som vi var inne akut på det här viset…. |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|