Upp, packa ihop, frukost, ut i bilen och iväg. Vi lämnade svärföräldrarna 7:30 och anlände i Tågarp ca 8:20. Även om jag tycke vi var ganska tidiga, så var där flera som redan var där.
Skönt ändå med lugnet som blir av att man har gott om tid på sig. Att hitta rätt ring var inte helt enkelt, då jag saknade skyltarna på högre höjd med ringnummer. Men vi upptäckte snabbt att numret var angivet i ringen med hjälp av plastband. Kreativt ju!
Två raser gick innan papillon.
Maximus hade idag en konkurrent i sin klass. I vanlig ordning en stund på bordet, springa fram och tillbaka. Något som jag inte varit med om innan var att domaren bad mig lyfta upp Maximus i famnen medan han tittade på Maximus. Jag tänkte att han kanske verkligen gillade Maximus, men han uttryckte att ”så där får man inte se ut”. Jag blev frågande och förstod inte, men han menade på Maximus tunga. Den hade enligt domaren under hela tiden som han haft ögonen på honom kikat utanför munnen, lite smått. Han har alltid gjort så, men den är inte framme alltid. Eftersom det anses vara ett diskvalificerat fel, så blev han diskvalificerad, med kritiken:
”Kraftfull maskulin hanhund. Maskulint huvud. Välburna öron. Vacker svans. Utmärkt pigment. Något knappt vinklad bak. Välformad bröstkorg. Visar tungan. Utmärkt temperament. Diskvalificerad pga tungan.”
Jag blev så ledsen och besviken att jag bara ville springa därifrån, ta mig hem och aldrig mer ställa ut. Tårarna tryckte bakom ögonen. Även om domaren faktum hade rätt i sin bedömning för dagen, så behöver jag inte gilla det eller ens hålla med för den delen.
Det var inte helt lätt, men jag fick snabbt lämna Maximus för att plocka ut Simba och in i ringen igen. Ledsamheten och besvikelsen hade tagit ett stadigt grepp om mig, samtidigt som jag ville visa upp Simba med vår bästa sida. Jag fick kämpa mig igenom känslorna för att inte framstå på dåligt humör eller otrevlig mot domaren.
Simba deltog tillsammans med två konkurenter. Han fick excellent med kritiken:
”Välbalanserad hane. Välskuret huvud. Utmärkt pigment. Lite små ögon. Kunde bära sina sina öron bättre. Utmärkt topline och svans. Rör sig väl. Utmärkt pälskvalité.”
Sedan blev han etta i klassen med klassens enda CK. Woho!
I konkurrensen om bästa hane var förutom Simba - en junior och två champions. Jag var ganska inställd på att komma trea efter championerna så förstå min förvåning när domaren placerar Simba ETTA före de båda championerna, varav den ena dessutom är multichampion! Han blev alltså bästa hane med (sitt andra) CERT! Hur fantastiskt är inte det?!?!
Gratulationerna trillade in från flera håll, varav en jag upplevde lite märklig. Grattis uttrycktes och sedan kom ord om att hon tyckte att hennes hund få det i stället. Inget konstigt i att hon vill det. Jag förstår det för jag vill det alltid om mina, men aldrig att jag skulle uttrycka det så.
När tikarna väl var klara så fick han in och tävla mot den bästa tiken och blev BIM. Alltså, hur stort är inte det ändå?!?! Självklart stannade vi kvar för BIM-final, där han tyvärr blev oplacerad. Men så häftigt ändå! Min lille skrutt! Han skötte sig så fint trots att han var så trött.
Dagen till ära kunde jag inte låta bli att köpa de största rosetterna de hade. De små upplever jag inte ge lika stort intryck. Borde kanske lugna ner mig på fronten, även om jag absolut inte köper ALLT. De är ju förstås inte billiga... Men de är så fina att hänga upp på väggen, beundra och stolt visa upp för gäster.
Det har verkligen varit en känslomässig bergochdalbana med ytterligheter, från sorgsna tårar till sprudlande glädjetårar. Jag försöker fortfarande smälta allt. Dels Maximus diskvalificering. Även om den i jämförelse med en annan diskvalificering som skedde strax efter på en hund som morrade på domaren inte är så allvarlig. Tacksamt med människor som hjälper en att få lite andra perspektiv.
Mycket går att ju träna och jag kan inte låta bli att fundera på om det skulle gå att träna ett kommando eller liknande för att få honom att dra in tungan, när det behövs....
Sedan även smälta och ta in Simbas fantastiska resultat. Wow!
På hemvägen stannade vi till på restaurang Stationen i Örkelljunga, dit jag fått ett presentkort. Det passade klockrent med god mat och dryck på deras uteservering som firande över framgångarna. Och kanske lite tröst över pärsen...