Anledningen är att jag tidigare i veckan plötsligt fick smärta i och kring nacken. Något som inte blev bättre i bilen, snarare sämre på grund av alla små gungningar som blir av vägens ojämnheter. Jag hade verkligen så ont och kunde inte vrida på huvudet.
Jag kände mig onödigt envis men jag kunde inte hoppa utställningen, för tänk om det var denna dag nästa cert skulle dyka upp.
Skönt nog lyckades jag vara i så pass god tid att jag fick tag i en parkering riktigt nära ingången. Dessutom i så god tid att jag hann med ett samtal till sjukvårdsupplysningen, som uppmanade mig till att ta maximal tillåten dos av smärtlindrande tabletter i väntan på måndag för att kunna få hjälp av sjukgymnast. Inte mycket till hjälp kan jag tycka nu i efter hand då jag inte upplever att tabletterna direkt hjälper.
Hur som helst. Jag tänkte i alla fall när jag ändå var på plats, ställa Simba och direkt när vårt deltagande var över köra raka vägen hemåt.
Simba fick excellent med kritiken:
3 years. Very nice temperament. Good head. Good size of ears. Good neck. Correct body. Good tail. Heavely moving."
Därefter var vårt deltagande över för den här gången, då Simba inte blev placerad.
I och med att min nacke fick ett lugnare läge så minskade smärtan till hanterbart, vilket innebar att jag kände att jag klarade av att stanna kvar en stund till och hejja på mina vänner som också skulle ställa. Glad att jag stannade för jag fick se ena vännen få första certet till sin hund - Bessie. Hon är släkt med både Sally och Simba. Stort GRATTIS till matte och Bessie för både certet och placeringen i bästa tik!
Även hemvägen var sträng. Smärtan ökade och tårarna rann. Jag insåg verkligen värdet av att släppa envisheten att ställa för mitt eget välmående och inte bara hundens.