Idag njöt vi alla av en promenad i skogen. Prognosen lovade regn i morgon och då får man ju passa på att njuta ute.
Väl hemma skulle mat tillagas och de fallna löven i trädgården krafsas och samlas upp. Attans, jag fick en blåsa trots att jag använde handskar. Men men, det läker.
När jag stod och krattade släppte sambon ut Sally. Hon hade stått och gnällt vid dörren. Gnället fortsatte på altanen och jag förstod snart att hon ville komma ut på gräsmattan. Hon hoppade glatt över friheten och ställde sig strax i bajsposition. Såg klar ut och förflyttade sig till en ny plats för att göra detsamma igen - detta skedde flera gånger! Körde någon sittande kissning också. Allt detta trots att vi precis varit ute. Jag fattade ingenting, så jag ringde djursjukhuset för att få rådgivning. Ingen av oss såg någon anledning till veterinärbesök än, utan valde att avvakta. Vi skulle hålla koll på att hon faktiskt kissade och gärna såg hur det såg ut - dvs om det fanns blod. Vi misstänkte urinvägsinfektion. I övrigt upplevde vi henne pigg och glad, även om något verkade besvära henne.
Jag lockade med henne in igen och ganska snart ville hon ut igen för samma procedur. Dock nu kom sambon in med orden att hon hade blod i bajset. Hon stod i flera omgångar i bajsposition. För mig stod det klart att jag ville låta veterinär titta på henne, så jag fick ringa igen. Dock fick jag prata med en annan djursjukvårdare och med min nya information pratade hon med sin kollega jag pratade med i första samtalet och de tyckte det var bäst att komma med henne.
Roligt nog stod vi uppklädda och redo för att åka och fira min morfar. Visserligen skulle vi då köra förbi djursjukhuset men fick stanna där på vägen. Aldrig har jag varit så uppklädd för att träffa veterinär.
Vi fick ganska snabbt komma in på ett rum, men ganska snart behövde Sally komma ut. Lyckades informera en veterinär på utvägen så de visste att jag smet ut. Utanför fortsatte vi med bajspositionen och bara blod kom ut. Jag hade ingen bajspåse på mig utan sambon fick hämta i bilen.
Veterinären undersökte Sally och ställde frågor i vanlig ordning. Urinblåsan var liten, tarmarna och analsäckarna tomma och analen och tarmen precis innanför kändes tydligen bra. Sally höll nog inte med om att det var bra med veterinärens fingrar in i rumpan.
Jag hade med mig bajspåsen in och veterinären ville titta. Utifrån vad hon såg konstaterade hon snabbt att Sally har en inflammation i tjocktarmen. Det svider och får hunden att tro att den är bajsnödig. Med andra ord inget skönt alls.
Eftersom Sally visade så starkt obehag föreslog veterinären ett morfinpreparat för att minska smärtan och jag tvekade inte en sekund på att hon skulle ha det.
Hennes nuvarande medicinering med Ursofalk, E-vitamin och Denamarin brukar man tydligen använda vid hennes tillkomna tillstånd och hon har alltså fått inflammation i tjocktarmen ändå. Hon äter veterinärfoder på grund av sin lever och får pro-fibre. Promenader brukar ha en aktiv effekt på hennes mage, något vi fick lugna oss med lite nu så tarmen får det lite lugnt mellan tömningarna. Skulle det inte bli bättre fanns det tydligen en medicin som man skulle kunna sätta in och vad den hette hann jag inte uppfatta, men då behövs ett nytt samtal till djursjukhuset.
Jag hoppas att Sally blir bättre så snart som möjligt! Min kära Sally <3