Sen kom väntan, den långa men ändå korta väntan på valparnas ankomst. Förra kullens ankomst blev två dagar tidigt, så med den vetskapen så var vi beredda på att valparna skulle komma redan i torsdags i förra veckan.
Men inte hade hon tänkt låta dem komma då. Gissningarna låg på att hon bar på 3-4 valpar. Enligt mina mått så var hon lite större än förra gången, för att inte tala om hur mycket hungrigare hon varit.
Torsdagen gick, så även fredagen. Vi väntade och väntade. Även lördagen gick utan att Tyra visade några tydliga tecken på att det var dags. Men natten till söndag verkade hon komma igång, så på söndagsmorgonen fick vi meddelande från uppfödaren att nu kunde valparna komma när som helst.
Redo som vi var hade vi väskor klara och vi kunde efter lite frukost börja bege oss till uppfödaren. Vi var på plats klockan 12. Då hade Tyra slutat bädda och var allmänt lugn. Dock inte stunden vi dök in, för då blev hon så glad av att se oss.
Väntan fortsatte och fortsatte.
När klockan slog 16.20 upptäckte vi att vattnet hade gått, för då smaskade hon ordentligt när hon tvättade sig. Klockan 16.42 kom krystvärkarna sakta men säkert igång.
Men hur mycket hon än krystade, bäddade och hjässade så kom det aldrig någon valp. En känsla inom mig växte, något var inte riktigt som det skulle vara. Jag var inte ensam om att känna så.
Plötsligt satt vi alla i bilarna och var på väg till Jönköpings djursjukhus. Jag fick köra uppfödarens bil med henne och Tyra i baksätet medan sambon körde vår bil bakom. Att hålla lugnet trots en stressig situation är verkligen en konst och definitivt bakom ratten i trafiken.
Djursjukhuset var förvarande om vår ankomst, men ändå fick vi vänta i väntrummet. Tyra var påtagligt stressad och jag såg i hennes ögon att hon behövde hjälp. Tidsmässigt har jag ingen ordentlig uppfattning, men vi anlände runt klockan 20.00. Det tog ungefär en kvart innan vi fick komma in och träffa veterinär.
Rakt in till röntgen och där konstaterades det snabbt att där bara fanns en valp i Tyras mage. En stor rackare!
Sen fick vi komma in på ett rum för närmare undersökning. Vi var alla upprörda över att hanteringen inte skedde snabbare och vi blev inte lugnare av att höra och se Tyra stressa. Krystvärkarna hade inte avtagit utan fortsatt hela vägen. Tyra var klart trött av situationen.
Veterinären försökte känna efter valpen och hur krystarna kändes och om hon kunde stimulera igång Tyra ordentligt. Men det gav inget resultat. Det togs även blodprover som såg fina ut. Hon fick ändå en hormonspruta som skulle sätta fart och mer kraft till krystvärkarna.
Man förberedde också för kejsarsnitt. Tyra hade fått en kanyl i ena frambenet vid blodprovtagningen. Men veterinären gav sig inte. Hon provade igen att försöka se om hon inte kunde hjälpa Tyra genom att dra ut den.
Ungefär 21.18 kom valpen ut.... lätt blå om nosen....
....och vid liv!
En 270 gram stor tik!
Jag kände mig så lättad att jag kände hur tårarna byggdes upp i mina ögon.
Inget kejsarsnitt,
valpen kom ut,
valpen lever,
en stor tjej,
allt hade trots allt gått bra!
Vi stod en bra stund och bara njöt av att det gått så bra under omständigheterna. Något besviken över att det inte var fler valpar. Fler små liv att få följa. Men där fanns i alla fall en.
Valpen, som snabbt fick sitt namn: MOONHAVEN A MIDSUMMER NIGHT´S DREAM. Som tilltalsnamn blev det Titania, ett namn som kommer ur filmen A midsummer night's dream. Smeknamn på det blir: Tania (utalas Tanja).