Så i år blev det en repris med utställningen på Öland som åter igen första mål. Vi fick bege oss hemifrån redan under fredagen då vi skulle ställa på lördagen och innan nummerlappar och PM kommit ut så är det säkrast att ta det säkra före det osäkra. Det kunde ju vara så att vi skulle nästan ut först i ringen på lördagsmorgonen.
Trots Simbas närvaro i år, så hade vi en förvånansvärd lugn natt. Jag vaknade till vid 4-5 tiden på morgonen när det droppade lite nätt på tältet. Kyligt i luften och varmt och gott under täcket. Mysigt!
Vår ring hade start klockan 10 och då skulle både cavalier king charles spaniel och king charles spaniel dömas innan papillonerna. Simba hade nummer 47 i ordningen och då kunde vi räkna ut att vi kanske skulle in i ringen vid klockan 12-13 någon gång. Så vi kunde i lugn och ro gå upp när vi kände för det, äta, duscha osv innan vi promenerade till utställningsplatsen som vi märkligt nog kvällen innan kunde promenera rakt igenom och dessutom uppleva platsen helt folktom och mörk.
Dock hann vi nästan bara installera oss på en plats när regndroppar började i en allt aggressivare takt falla ner på oss. Himlen öppnade sig med en rejäl skur som varade en bra stund. Till och med bedömningarna i ringarna stannade upp för vädret.
Det öste verkligen ner och vi hade inget att rädda oss under mer än en regnponcho som sambon hade med sig och ett paraply som jag sprungit och hämtat i bilen. Hundarna blev riktigt blöta och jag kände mig redigt sur för killarna var så fina efter badet de fick under fredagen innan vi for hemifrån.
Regnet slutade och bedömningarna drog igång igen. Jag stod och tittade på Simba som nästan var först ut bland papillonerna. Hans bläs syntes inte, öronen tycktes sakna behäng och han såg allmänt nyduschad ut utan någon som helst närhet till handduk eller fön.
Solen gjorde var den kunde genom de tunga molnen som låg kvar. Jag kände värme från den och en gnutta hopp om att den skulle hinna torka upp både Simba och Tamino innan det var vår tur.
Simba hann bli nästan helt torr. Lite väta hade han kvar i svansen, men inget som störde extremt. Efter två yngre valpar blev det dags för juniorklassen. Simba först ut. Bara det kändes häftigt efter att nästan alltid – i alla fall under min tid som utställare - ställa sist eller bland de sista.
Simba var lite störd över att ha hundar bakom sig så jag fick inte honom till att stå fint på marken innan han skulle upp på bordet. Han var över allt och ingen stans. Full rulle. Domaren fick känna och kolla tänder utan problem.
Debut i officiellt utställningsring klämde Simba till med att få sitt första excellent med följande kritik:
”9 månader. Bra storlek/proportioner. Maskulint huvud. Fint uttryck. Korrekta öron. Välkroppad. Utmärkt svans. Bra ben och tassar. Sunda rörelser. Bra päls. Trevlig och välvisad.”
Endast tre av sex juniorer fick excellent och Simba placerade sig som trea efter två lite äldre och mognare killar.
Med endast totalt 20 anmälda papilloner så gick det rätt fort. Öppenklass och direkt till veteranklass, ingen championhane.
Två veteraner. Tamino och en nästan två år yngre championhane. Tamino fick very good med följande kritik:
”10 år i bra kondition. Maskulint huvud. Fint uttryck. Utmärkta öron. Välkroppad. Något platt svans. Rak överarm som påverkar rörelsen. Bra rörelser bak. Bra päls. En pigg och glad veteran.”
Den andra veteranhanen fick excellent och då Tamino fick very good så kom Tamino på en andra plats. Jag hade lite delade känslor om det. Förra året fick Tamino excellent, blev BIR-veteran och fick delta i stora finalringen. Det var en mäktig känsla och väldigt roligt. Något jag sett fram emot att göra igen, men så blev det inte den här gången. Å andra sidan var vi klara för dagen och kunde därmed packa ihop oss och ta oss vidare.
Innan vi lämnade utställningsområdet blev det givetvis inköp av Simbas excellentrosett. Den största och dyraste de hade! Jag hade sparat in på att inte köpa katalogen. Ett smart val vill jag lova.
På bilden kan ni se fina Simba med sin första excellent-rosett.