Igår kväll, när det var matdags för hundarna, så upptäckte jag att Sally inte reagerade. Alla brukar komma flygandes i vanliga fall, men Sally gjorde inte det.
Snart konstaterade jag att hon hade ont någon stans. Men att konstatera var är betydligt svårare. Provade klämma runt och se hennes reaktioner. Kollade hennes rörelser och hennes inställning till att sträcka sig efter godis - både vanligt träningsgodis som alltid är högt uppskattat och även kalkonbitar som egentligen var avsett till Simba på valpkursen.
Sally vägrade röra på sig. Inte ens vid kvällskissen innan läggdags så ville hon röra på sig. Jag kände snabbt problematiken. När hunden inte vill göra de basala sakerna i vardagen, då är det något som inte är som det ska.
Vi gjorde avväganden om vi kunde vänta genom natten eller om vi skulle kontakta veterinär för råd eller rent av ringa för att få komma in akut. Slöinge hade givetvis stängt för dagen/natten, så närmsta blev Helsingborg.
Att åka in akut en tidig natt och en helgdag, är inget beslut som tas lättvindigt. Vi övervägde noga valet och vad som var viktigast. Sally hade ont och det var inte okej, inte ens för den natten. Så vi ringde in och informerade att vi skulle komma och en timme senare var vi framme. Klockan var då 23:30. En halvtimme senare ungefär träffade vi veterinären.
Veterinären ville höra oss berätta om vad som hänt, för hon kunde ju se att Sally såg ut som en vissen blomma. Vid närmare undersökning så rörde sig Sally inte helt rent och hon ömmade vid tryck över det klassiska diskbråcksstället på ryggen, det vill säga mellan bröstkorgens början och bäckenets början. Diagnosen blev misstänkt eller troligen diskbråck.
Sally ordinerades vila i 2-3 veckor och fick utskrivet smärtstillande norocarp. Två sprutor i nacken fick hon också för att hon skulle sova gott och smärtfritt och fick följa med hem igen.
Jag mindes rätt snabbt sist Sally skulle vara vilande och utan promenader, så blev hon förstoppad och det var något som jag ville undvika denna gång eftersom vi förra gången fick åka in akut egentligen helt i onödan. Även om det var nödigt. Jag tog upp det med veterinären som tyckte vi kunde använda oss av laktulos som då är laxerande och ofarligt. Dock kunde hon få diarré om hon fick för mycket, för där är en liten avvägning på hur avföringen ser ut beroende på hur mycket man ger. Skulle hon få diarré så skulle vi avsluta med norocarpen.
Vi betalade dyra pengar för besöket och körde trötta hem och landade i säng strax innan 02:00.
Idag på eftermiddagen upplevde jag att Sally verkade smärtpåverkad igen, vägrade röra på sig alls och satt och skakade. Trots att hon ändå hade fått smärtstillande. Jag kontaktade Helsingborg igen för att fråga om jag kunde ge norocarpen tidigare, då jag blivit anvisad att ge till kvällen. Jag fick inte ge tidigare.
Inte nog med det så tyckte jag mig få ny information om hur Sally skulle skötas. Hon skulle inte röra sig alls och ha burvila (eller inom en kompostgallerhage). Bäras ut för att på nedsatt plats utföra sina behov för att bli buren in till hagen igen.
Jag grät efter det samtalet. Jag ansåg att instruktionerna jag fått var mer eller mindre omöjliga att följa och ändå ha en så välmående Sally som möjligt. Hon varken kissar eller bajsar på platser eller punkter där vi anser. Viktigare borde väl ändå vara att hon utför sina behov än inte alls? Att strängt burvila Sally som behöver lite rörelse för att ha en fungerande mage. Hur menade dem att det skulle gå till? Visst, med laxermedel. Men när, hur och var skulle hon få lust att bajsa?
Visst att det brukar vara jobbigt när hundarna blir sjuka eller skadade. Att vi missar planerade eller till och med anmälda tävlingar. Det brukar ändå lösa sig. Till och med problemet med att hitta en metod för att mäta hur mycket vatten Tyra drack varje dag. Men den här gången känner jag mig handlingsförlamad. Veterinären ordinerar och vet vad som är bäst vid olika åkommor, men jag anser mig veta vad som är bäst för min hund och nu går min känsla över vad jag anser som är bäst mot veterinärens kunskap.