Kunde det vänta? Eller skulle det bli en färd till Helsingborg med allt vad det skulle innebära? Sallys skakiga beteende gjorde att jag ringde till Helsingborgs djursjukhus. Självklart kan de ju aldrig säg om jag ska göra det ena eller det andra, ville vi komma in med henne så var vi välkomna. För att inte uppta någon annans väntan till djursjukhuset så avslutade vi samtalet så vi kunde få lite ro till att överväga. Beslutet föll på att köra ner. Ringde upp djursjukhuset igen och meddelade så de visste om vår ankomst.
Nattvistelse på djursjukhuset brukar kunna innebära lång väntan enligt erfarenhet, så vi tog med oss lite att underhålla oss med för att få tiden att gå och begav oss söder ut.
Väl framme vid elvatiden på djursjukhuset och efter erfarenheten med att Tamino blivit smärtfri under natten vi väntade på att få träffa veterinären så fick Sally en chans att visa att det inte skulle behövas. Visserligen surt att köra ner sent på kvällen till Helsingborg för att köra hem igen, men helst hade jag velat göra det. Sally såg ganska oberörd ut, men när jag såg att hon passgångade så var det bara att traska in för att träffa veterinär.
Vi kom förvånande nog in på ett rum ganska snabbt och hann inte ens få se väntrummet. Vad vi inte visste då var att besöksrummet blev vårt väntrum. Sköterskan trodde att veterinär skulle hinna titta på Sally innan en mer akut sjuk hund skulle komma in. Av vår väntan förstod jag att den andra hunnit komma.
Först vid ett till halv två-tiden träffade vi veterinären. Sally, som låg på en pläd och väntade, reste sig inte ens upp för att hälsa på veterinären. I vanliga fall hälsar hon artigt genom att resa sig, vifta på hela rumpan och ta sig fram till personen. Inte ett bra tecken.
Veterinären kunde konstatera att smärtan kom från ryggen, troligen där hon har två kotor där avståndet är kortare än mellan alla de andra, precis i nära anslutning till bröstkorgen. Reflexer testades och Sally svarade fint på dessa. Smärtlindring med metacam och vila i minst 2 veckor framåt och jag såg hur de tre rallylydnadstävlingarna jag anmält mig till under samma dag nästa helg bara glida ur mitt grepp. Surt så in i fanken!
Sally fick en smärtlindrande spruta, vi fick instruktioner på strikt vila några veckor framåt och sedan kunde vi åka hem utan att passera kassan då sköterskan var upptagen med en narkos och det var väldigt tacksamt att slippa vänta på henne.
Jag noterade att klockan närmade sig 02:30 när jag släckte lampan för natten. Enbart fem timmar senare ringde klockan och det blev dags för dagens arbete. I vanlig ordning fick hundarna både mat och gå på "toa". Jag reagerade dock på att Sally inte ville kissa och var motvillig till att röra på sig. Med strikta tider på arbetet så kunde jag inte göra så mycket och jag hade en bit att köra. Ändå fick jag försöka smita undan kort för samtal till Helsingborgs djursjukhus för kompletterande information om hur vi skulle dosera metacam till Sally, som ändå ordinerades under 14 dagar. Något de struligt nog menade att förra veterinären som skrivit ut det till henne fick svara på. Det hade det blivit snett med informationen till veterinären under natten att vi hade metacam hemma fast som varit avsett till Tamino. Vi tyckte det kunde vara smidigt att i stället för att köpa nytt när det ändå fanns hemma redan. Kanske inte ens starkaste sida att vara mer än tydlig så sent på natten.
Hur som helst. Sambon fick ta sig hem till Sally så fort han hade möjlighet och inte ens han kunde få henne att kissa och hennes motvillighet till att röra sig fortsatte. Trots att mitt fokus krävdes på arbetet så pågick ändå en process bakom. Men, skulle inte sprutan hon fick sitta i i 24 timmar? Sambon fick ringa dem i Helsingborg igen. De ville att vi skulle åka in med henne igen, för då skulle inte metacamen räcka som smärtlindring. Sambon ringde dem i Slöinge och fick köra in med Sally direkt. Jag var fortfarande låst på arbetet en stund till och aldrig har jag behövt uppleva den enorma dragningen därifrån. Det fullkomligen brann bakom mig och jag ville bara skynda mig hem - trots att de inte var hemma, men jag kunde inte fokusera på något annat. Även om jag hade fullt med sysslor hemma att hinna med inför lördagen, så hade jag väldigt svårt att ta tag i det. Jag kände mig liksom handlingsförlamad.
Sally blev inlagd med smärtlindring intravenöst. Om hon svarade bra på behandlingen så skulle hon kunna få åka hem med ett durogesic-plåster som krävde rakning av en yta på ca 5*5 cm eller att hon fick ligga kvar några dagar för att fortsätta få smärtlindringen intravenöst. Mitt val föll på att hon skulle rakas, plåstras och komma hem. Men först fick vi vänta och se hur hon svarade på behandlingen.
Motvilligt fick jag bädda ner mig i sängen utan Sally vid mina fötter. Provade att låta Simba göra oss sällskap under natten. Men efter bara någon timme så hade han varit och trampat på mig vid ett par tillfällen. Jag kunde inte somna trots att jag inte hade långt att falla in i sömn. Simba fick återta sin vanlig plats och jag kunde äntligen hoppas på lite ordentlig sömn inför lördagens utställning i Hässleholm.