Torsdagen 1/2.
Vi hade bäddat ner oss för natten runt 22-tiden. På grund att sitt löp hade Sally fått ta plats på en avgränsad yta som förhindrade grabbarna att uppvakta henne. Jag noterade att hon smackade märkligt och kikade till henne och märkte att hon mådde illa. For upp ur sängen och tog henne från filtar till bart golv och där spydde hon ganska omgående. Hela kvällsmaten kom ut. Hon stod och skakade och såg allmänt låg ut. Svansen nere och nästan smekt under vulvan. Första tanken var att det handlade om magen, så vi tog oss ut från sovrummet och i dörröppningen stannade hon för att dricka en del. Sedan tog hon sig till altandörren och ville ut, så jag tog ut henne. Trots att kvällskissen skedde precis innan läggdags kissade hon tre gånger. Hon var inte alls bekväm.
Efter att ha suttit med henne i köket en cirka halvtimme började jag googla. Jag hade fått för mig att hon kunde ha livmoderinflammation och enligt symptomen skulle det vara möjligt. Tempen tog vi också och den låg normalt på 38,8. Jag valde att ringa till djursjukhuset i Helsingborg (då Slöinge hade helt stängt för natten) och ville rådfråga. Klockan var strax innan 23:00 och efter 18 min samtal med kvinnan i luren hamnade jag i beslutet att vi skulle köra ner. Jag hade Sally i knät hela vägen där hon låg lugnt, bortsett från när hon efter halva vägen tycktes få lite kramper i buken. Den spändes för att sedan släppa.
Vi var framme ungefär klockan 00:15 och fick komma in på ett rum ganska snabbt där en djursjukvårdare ville höra hur det stod till med Sally och antecknade i datorn. När hade vi senast varit där? Det mindes vi inte ens, men kom fram till att det kunde vara när det diskuterades om hon skulle opereras för det misstänkta diskbråcket. Något som ju inte blev av. Tempen kollades och låg på 38,9. Djursjukvårdaren klämde och kände igenom Sally, kollade pulsen och tandköttet. Hon tyckte Sally var lite tunn med sina 4,1 kg som hon vägdes innan vi gick in. Men hon har legat rätt stadigt på 4,2 och vågen kan ju slå lite fel. Hennes undersökning tog ungefär 20 min och lämnade oss därefter. Då var klockan ca 00:45 och vi fick börja vänta på att veterinären skulle komma in.
Klockan 01:15 dök han in och precis just då spydde Sally igen. Han undersökte Sally. Upplyste mig om hennes juvertumörer, som jag kände väl till. Tyckes fråga eller antyda till att hon var blind på höger öga. Frågade om hon var kastrerad, vilket hon ju inte är med tanke på löpet. Han ställde en massa frågor och en del som jag bara undrar huruvida de var relevanta. Exempelvis hur stor försäkring hon hade. Jag kände mig stundvis lite ifrågasatt i vissa val vi gjort att göra eller inte göra.
Ca 20 min tog detta, utan att han sa något om hennes tillstånd och vad det kunde vara. Han ville göra ett ultraljud för att kunna utesluta eller bekräfta livmoderinflammation, för utifrån symptomen så kunde hon ha dels det men även en ganska lång lista på en massa annat. Diskbråck var han inne på, men när han kände igenom ryggen så fick han ingen reaktion, bortsett från hennes lilla svaga område i övergången mellan bröstrygg och ländrygg. Jag frågade om jag fick vara med på ultraljudet, men det fick jag inte och det skulle gå så fort så. De tog med Sally från rummet medan vi fick vänta kvar.
Efter ca 20 min kom veterinären tillbaka med information om att han inte kunde bekräfta livmoderinflammation, men livmodern såg inte normal ut. Han menade på att vi hade tre alternativ:
1 - låta henne somna in.
2 - operera bort livmodern utan närmare diagnos
3 - låta skriva in henne och låta henne få vård under natten och låta en specialist titta närmare för att ställa en säkrare diagnos och därefter se vad nästa steg eller beslut skulle bli.
Vi valde alternativ 3 efter en stund överläggning med några tårar som rann ner för mina kinder. Framför mig såg jag att vi kanske behövde göra oss redo för ett farväl.... Sally skrevs in och djursjukvårdaren försvann genom en dörr med henne och därefter lämnade vi. Klockan var då 02:30 och vi rullade hemåt.
Fredag 2/2
Hemma och nerbäddade vid 03:30 och klockan för dagens arbete plingade till uppstigning 06:30. Vi hade fått sova i 2,5 h och det kändes! Jag upplevde det hela som att jag vaknade upp i en mardröm. Lite skönt ändå var det att få arbeta och få tankarna på lite annat, även om Sally fyllde upp större delen av tankeverksamheten.
10:13 - Samtal från veterinär om hur det nya ultraljudet gått. Sally mådde ganska bra, fått smärtlindring som hon var nöjd över. Kändes stabil och pigg för sin ålder. Man hittade förändringar i livmodern. Jag uppfattade cystor som satt i livmoderväggen, något som tydligen kunde bero på något hormonellt. Enlig blodprov så fungerade levern perfekt och njurarna hade en liten låg indikation som kunde bero på ålder. En sak stod säker och det var att livmodern måste ut. Veterinär bedömde Sally som pigg och stabil och att en operation absolut inte var otänkbart. Med operation kunde hon få några år till, enligt veterinär, eftersom allt annat såg så fint ut och eftersom Sally var så pigg. Joakim och jag fick samtala om det hela och vi kom fram till att en operation var det alternativ vi ville gå på. Inte alls för vår skull, utan för att jag upplevde att Sally ville hem och inte var klar med sitt liv tillsammans med oss. Så sett blir det hennes val och vårt beslut att framföra - operation. Så jag meddelade djursjukhuset om vårt beslut och operationen var planerad redan under eftermiddagen.
16:19 - Samtal från kirurgen om att operationen hade gått bra. Livmodern bortplockad. Det konstaterades att det var livmoderinflammation där livmodern var fylld av var och sekret. Vi hade verkligen kommit in med henne i rättan tid!
Vidare fick hon förstås stanna kvar för observation eftersom hon som äldre kan behöva lite extra tid för återhämtning efter narkos och operation.
Lördag 3/2
Efter sömnbristen natten till fredagen så var vi duktigt trötta under kvällen, så vi somnade tidigt. Jag räknade på morgonen ut att jag sovit närmare 10 timmar. Trots det var jag nästan helt slut ändå, vilket kanske inte är så konstigt i sammanhanget.
Vi hade blivit informerade om att vi kunde bli kontaktade av djursjukhuset under förmiddagen och jag vaktade min mobil som en hök. Skulle ingen höra av sig skulle vi ringa vid middagstid och vid 12:20 ringde jag upp dem.
Vi fick veta att Sally var trött efter operationen och hade ont i magen. De hade fått mata henne för det hade varit lite kinkigt. Men hon hade varit ute och kissat. De ville hålla henne en dag till och fortsätta vårda. Jag frågade om hon var glad och fick höra att hon hade ett alert tillstånd, vilket gladde mig att höra. Ovilligt fick vi släppa planeringen om att köra ner och hämta hem henne och fortsätta vänta en halv evighet till.
Söndag 4/2
10:20 - Veterinär från djursjukhuset ringde upp och jag tänkte direkt att eftersom det var sagt att de enbart ringer upp om Sallys läge skulle förändras till det sämre under helgen, så blev jag orolig. Men han var snabb med att förmedla att jag inte behövde vara orolig. De ville kommunicera om huruvida de skulle släppa hem henne eller inte, för det var lite i valet och kvalet. Främst i avseende att hon inte var på hugget med att äta, även om hon gick med på att bli stödmatad. Hon hade kissat och bajsat och följde lugnt med personal ut. De upplevde henne lite tillbakadragen och att hon hade ont i magen. Att hon upplevdes tillbakadragen kunde bero på miljön eller att något fortfarande inte stod rätt till. Hon brukar vara social och matglad, så vi valde att de fick hålla kvar henne ett dygn till för observation och för att ta prov på sänkan för att där säkerställa att inget annat pågick. Även om jag kände att Sally verkligen ville hem och att hennes tillstånd berodde på det föll ändå valet på att låta henne stanna kvar, för att vara helt på den säkra sidan att allt stod rätt till rent medicinskt.
Måndag 5/2
11:46 - Veterinär från djursjukhuset ringde upp och det var inte goda besked han kom med. Även om sänkan var lindrig och sjunkit från gårdagens 100 till dagens 80, så var man inte nöjd med Sallys tillstånd. De valde att göra ett nytt ultraljud på henne och fann fri vätska i bukhålan. Inget blod men däremot infektion/inflammation i både buk och operationssår. Det kunde gå att behandla med medicin men hade enbart en möjlighet att hjälpa till 10-20 %. Bästa vore kirurgi genom att öppna buken och skölja rent, men eftersom de upplevde Sally tydligt sämre så såg de inte det som ett alternativ. Tredje alternativet var att låta somna in. Han beskrev Sally trött, låg mest, ville inte följa med ut och var måttligt nedsatt. Dessutom frågade han om ett ryckande beteende Sally verkade ha och om hon gjort så hemma. Jag förstod inte vad han pratade om, men uppfattade att de klappat med händerna och att Sally hoppat till. Jag vet att Sally hör dåligt och att plötsliga ljud kan skrämma henne och därmed få henne till att rycka till. Hon hade dessutom kisat med ena ögat, så man hade gjort en undersökning av hornhinnan på båda ögonen och funnit två små sår.
Eftersom det hade låtit så positivt tidigare blev jag tagen av informationen och samtalet varade i 20 min. Jag hade varit helt inställd på att hon skulle komma hem och försökte hitta väg till detta. Att hon upplevdes tillbakadragen för att hon inte kände personalen tyckte inte jag lät som Sally. Däremot tänkte jag att hon som äldre dam ville hem till sina rutiner och där skulle må bättre, men det var inget som var aktuellt alls. Han sa sig kunna ringa upp igen efter 30 min, så jag skulle hitta prata med husse och diverse familj och vänner om hur vi skulle gå vidare. Eftersom jag stod på jobb tyckte jag mig det var omöjligt att hinna med allt det på enbart 30 min, så han skulle i stället återkomma strax efter lunch och för att inte förlora tid sätta in medicineringen direkt. Något jag tyckte lät som en bra idé.
Jag fick pausa arbetet kraftigt för att hämta mig, för jag insåg att vi kanske nått slutet. Jag samlade ihop delarna av mig och slutförde dagens arbete, som skönt nog inte varade så länge. Men ett vänlig "hur är det idag" fick nästan bitarna att falla av igen. Några sekunder senare satt jag i bilen med tårarna ner för mina kinder.
13:30 - veterinär ringde igen som utlovat. Jag och Joakim hade kommit fram till att vi inte kunde ta något nytt beslut utan att träffa Sally, vilket jag förmedlade. Jag beräknade att vi kunde vara på plats någon gång mellan klockan 15 och 16. Vi var välkomna.
15:30 - var vi på plats på djursjukhuset i Helsingborg. Vi fick vänta omkring 15 min på att de kom in med Sally på det rum vi blivit tilldelade. Hon blev inrullad på en vagn och jag såg direkt i hennes blick att det inte fanns några andra beslut än det jag inte ville ta. Vi kramade om henne på båren och strax därpå tog jag upp henne i min famn då jag fann det löjligt att bara krama om henne från båren. Betydligt bättre blev det att ha henne i famnen. Hon andades konstigt. Efter en stund kom en veterinär in till oss. Det hade blivit komplikationer av operationen när de tog bort livmodern. Bakterier som hittat in i bukhålan, skapat infektion och blodförgiftning. Hon kunde obehagligt rycka till i min famn, som berodde på att de inre organen höll på att stänga ner och att kroppen inte orkade stå emot infektionen. Medicinens chans var inte stor. Kirurgi var inte aktuellt för hon skulle inte klara av det. Det fanns bara en sak att göra.
Igen frågade vi om den processen kunde göras hemma, men risken att hon dog i bilen på vägen var stor och vi hade blivit anmälda till Länsstyrelsen. Men att avsluta i bilen då? Av etiska skäl kunde de inte göra det samtidigt som försäkringar inte skulle täcka om något skulle hända. Jag menar, vad skulle hända? Hon skulle ju lämna. Kan ju inte bli värre än så....
Medan vi installerade oss i ett annat rum, rullade de iväg Sally en stund för att få fortsatt smärtlindring. Strax efter kl 16 var vi där och de kom in med Sally en stund senare. Jag tog upp henne i min famn och satte mig ner i en hundbädd utmed en havstäckt vägg. Jag ville inte släppa taget. När Tamino skulle somna in vågade jag inte ha honom famnen, då jag finner det obehagligt när de blir utan styrsel i kroppen. Men jag kunde inte förmå mig att ha Sally någon annan stans än tajt i min famn. Där upptäckte vi också att hon verkade finna ro och då stod det klart att närmare hem än så kunde hon inte komma och det var där hon skulle få somna. Jag borrade in mina händer i hennes päls och uttryckte all min kärlek till henne. Vi fick först att de skulle komma in efter 10 min och titta till oss och när den tiden gått så blev jag så otroligt stressad att jag önskade en stund till. De skulle därefter komma tillbaka efter några minuter då vi önskade lite mer tid. När några minuter gått och lite till, runt klockan 16:50 kände jag att det var dags och då fick vi börja efterlysa assistansen.
Jag höll Sally mot mig och borrade ner mitt ansikte i hennes päls medan veterinär injicerade vätskorna. Allt gick mycket lugnt och stillsamt till. Jag vet att hon lämnade oss redan vid första injektionen. Hon lämnade oss 16:58, för då upplevde jag att hon glatt slickade mig på kinden. Veterinären konstaterade ca 17:05 att hjärtat slutat slå. Vi fick sitta kvar så länge vi behövde och jag höll fortfarande Sally i min famn. Sorgen påtaglig, samtidigt som ett lugn lade sig.
Vi hade beslutat av separat kremering och valt ut en hjärtformad urna. Antagligen på grund av det separata så fick vi in en kista av papp att lägga ner Sally i innan vi lämnade. Men jag kände att jag vägrade gå ifrån Sally. Hon lämnar oss, inte omvänt. Så jag höll Sally i min famn tills personal kom in igen. Jag lade ner henne i kistan, bäddade om henne, gav henne en puss och vi stängde den tillsammans. Sedan fick hon gå iväg med Sally innan vi lämnade rummet.
Vi skulle passera genom receptionen och eftersom klockan var så mycket som den var, skulle man reglera fakturan med försäkringsbolaget nästa dag.
En tur till ett mörklagt hav innan vi lugnt och sorgset tog färden hem till en fortsatt och samtidigt ny vardag...
Fakturan kom under tisdagen. Det är den saftigaste veterinärfaktura vi fått. Totalsumman hamnade på 82 178 kr och efter att försäkringsbolaget gjort så sitt, blev summan 27 560 kr. Värre är att trots den summan, så får Sally inte komma hem på annat sätt än i en urna....
Minnena av henne bär vi med oss i våra hjärtan. Minnen av glädje och skratt. Hon har varit en stor del av våra liv och de vi är i dag. Jag är så otroligt tacksam att fått vara matte till just Sally.
Vår djupt älskade och innerligt saknade fantastiska Sally! <3