När vi gick ut på promenad igår, så såg jag innan vi kom ut genom dörren att vi fått snö. Superkul ju!
Jag tycker det är så kul att jag får fullständigt fnatt och vill bara rusa i cirklar och åttor på en öppen yta. Älskar det!
Men jag fick inte göra detta igår och jag blev så besviken. Jag försökte ändå böna och be om att få springa lös, men Matte lät mig inte göra det. Jag har koppeltvång på grund av behandlingen jag fick hos osteopaten tidigare i veckan. Matte sa sig visserligen också vara lite ledsen över att inte kunna släppa mig, då hon hade önskat att ta med sig kameran ut och fota mig och Tamino in action.
Likt var det idag, när det kommit ännu mer snö. Vem kan låta bli att bli superlycklig och bara vilja fnatta runt så snön bara yr runt om en? Men jag tyglas... Så trist alltså....
Men det känns som att behandlingen har gjort gott. Jag är dock lite osäker, för jag har ju gått med detta en tid och vanan sitter i. Men det känns lättare på något vis och jag behöver inte bråka med Matte varje gång vi ska gå ut. Jag har helst inte velat gå ut men Matte har insisterat ordentligt varje gång, så jag har inte haft något annat val än att följa med. Dock har jag inte gått med utan att protestera för att på så vis påvisa min ståndpunkt och så att den inte går obemärkt förbi.
Jag måste nog erkänna att Matte har dock en poäng. Det är viktigare att jag blir bra och att min smärta försvinner än att jag en kort stund får springa rundor och riskera att jag får ondare...
Jag får helt enkelt hoppas att snön varar lite längre...
See you later! // Sally