Jag tänkte berätta att jag den senaste månaden fått erfarenheten om att ha löptikar ihop med en okastrerad och van avelshane – vilken pärs det har varit!
Jag hade uppfattningen att hanen var den aktiva i uppvaktningen – att det var han som flörtade och fjäskade för att få tiken att så att säga släppa till. Men när Tyra började löpa den 11 november fick jag se något annat – Tyra var den som var aktiv så jag observerade ofta hennes beteende för att lära mig om processen. Tyra sökte upp Tamino och verkade böna och be om att få bli uppvaktad och parad. Tamino behövde knappt göra något mer än att hålla koll på när den rätta tiden var inne.
Tyras första vecka var väldigt lugn i jämförelse med hennes andra två veckor. Hon gnällde mer eller mindre konstant och fann ingen ro att lägga sig. Helst ville hon stå med rumpan mot Tamino – som var förvisad till en hage gjord av kompostgaller. Där var det enda stället hon var tyst på. Helt hopplöst, för varje gång vi vände ryggen till så stod hon vid hagen.
När Tyras löp lugnat ner sig så smygstartade Sallys löp. Eftersom hon alltid håller rent efter sig under löpen så är det svårt att veta exakt när hennes började, men vi tror runt den 20 november.
Jag trodde med tanke på den nya erfarenheten att Sally skulle bete sig lika dant som Tyra, men icke och det var väldigt intressant att se. Sally är en fin dam som väntade på att bli uppvaktad – under höglöpet i alla fall, annars åkte Tamino på en hel del morrningar och stryk. Inte för att det stoppade honom direkt…
Jag var på möte och där skulle jag presentera mig och berätta något roligt och jag valde att berätta att jag hade två löptikar och en okastrerad hane hemma. Jag fick då frågan om hur hanen mådde, men jag tyckte att frågan skulle ställas om till hur jag mådde. Tamino tycker jag inte mått annat än som en prins, medan jag fått stå ut med allt gnällande, övervaknande och omständiga med det hela. En annan tjej berättade att hon hade samma bekymmer, men att hon hade en okastrerad hane hemma som kände av löptikarna i deras hemtrakt. Alla har vi våra små helveten på olika sätt, som är mer eller mindre roligt.
Hur som helst, Tamino tog alla chanser han kunde få tag på. Promenaderna tyckte han var väldigt bra tillfällen, eftersom tjejerna kommer honom närmare då jag brukar hålla dem på samma sida om mig. Men när det var som värst fick jag ha Tamino på andra sidan och även här hålla stenkoll på honom. Den sista veckan var han som en ål i famnen på mig. Plötsligt från en dag till nästa så var inte Sally intressant längre.
Äntligen är det över – för den här gången!