För att den dagen skulle gå ihop så kunde jag inte bara vända hem igen utan alla behövde få en runda att få chansen att uträtta sina behov. Så jag bar henne bitvis och eftersom hon inte kan göra sina behov i min famn så tog vi oss långsamt fram de andra bitarna. Hon uträttade vad hon skulle och rundan blev kortare än tänkt då hon blir rätt tung att bära några längre sträckor. Dessutom hann vi på den korta sträckan bli rätt blöta då det tog lika lång tid som den rundan jag tänkt gå från början.
Jag observerade henne när hon rörde sig. Lät henne vila och när sambon kom hem så kikade vi igen. Min första känsla var att det inte var någon fara. Trots att hon skuttade på tre ben, så såg det ut som att hon försökte använda det uppdragna benet men inte mot marken. Svårt att förklara, men typ som ett steg i luften. Jag klämde på tassarna, tårna och kände över hur musklerna kändes. Hon verkade inte allmänpåverkad, men ändå något som störde henne och oss också. Jag blev orolig över att det var något neurologiskt som spökade och det kändes allvarligt.
Sambon ville kika på tassarna så vi tog en närmare titt och det gick snabbt att upptäcka den flik på en trampdyna som satt löst. AH! Där var problemet!
Vi rengjorde och tänkte att vi behövde skydda det och så lade vi oss för natten.
Men på morgonen idag tyckte jag ändå att jag inte visste om det räckte att vänta över helgen och se utvecklingen. Om Sally har det minsta ont eller är obekväm så ville jag inte ha det så. Hon är ändå snart 14 år.
Så, så fort travbanekliniken öppnade ringde jag. De kände väl inget större behov av att ta in henne och med tips för hur vi skulle hantera trampdynan - inte bandagera in, hålla rent och torrt - så skulle vi kunna klara det själva. MEN, för delen med om hon hade ont och få ut smärtlindring, så fick vi boka in en tid. En akuttid som de på kliniken menade ju kostade mer och jag fick framföra att jag var väl medveten om det. De frågade om Sally fått frukost och det hade hon ju nyligen fått, men hon skulle inte ha mer i fall de behövde sedera. Sally är som hon är så jag försäkrade om att det inte skulle vara några problem att hantera henne.
Sambon fick köra in med henne då jag skulle iväg på mitt äventyr för helgen med grabbarna.
De hittade knappt såret först då den lilla flärpen hade fastnat i tån igen. Som både gissat och antaget så kunde de inte göra mer än att rengöra med koksaltlösning, klippa rent runt och skriva ut smärtlindring som vi kunde ge några dagar och sedan vid behov. Det kunde ändå ta runt två till fyra veckor att läka.
Det var skönt att få ett lugn på hennes tillstånd. Med tanke på hennes ålder vill jag att hon är så bekväm som möjligt. Eftersom hon hoppade på tre ben så ville jag inte gå ut med henne något nämnvärt mycket med risken för att hon belastar kroppen fel och kan skapa fler bekymmer. Men att inte gå ut med henne skapar magbekymmer då den i princip stannar av att hon inte går några promenader och då blir det förstoppningar. Så nu kan vi ändå hålla henne i rörelse med fungerande mage och att hon kan använda tassen och benet på rätt sätt utan smärta. Givetvis får vi skydda trampdynan så den får läka fint.