Något som aldrig hänt tidigare hände i slutet av oktober – Sally fick träningsvärk!
Vi har gradvis ökat både simtiden och motståndet i samråd med hundfysioterapeuten Anna. Sedan kör jag alltid en koll under själva passet hur trött hunden verkar bli av den pågående träningen.
Sally har varit riktigt svår att träna på simmet, då hon gärna hittar alla möjliga vägar till att underlätta för sig och därmed inte träna de delarna av sig som faktiskt är anledningen till att vi är där. Vi har behövt vara smartare än henne, vilket verkligen varit och är en utmaning. När Anna vid någon gång deltagit på våra simtillfällen så stilar Sally med att göra det hon ska. Haha!
Vid ett simtillfälle så kunde hon inte komma undan utan fick jobba på. Inga tecken efteråt på att hon var allt för trött eller så. Däremot hände något några dagar senare. Sally kändes låg och konstig. Svansen, som alltid i vanliga fall ligger på plats ovanpå ryggen, hängde och kasade efter henne. Men kunde flyga upp till sin plats vid kortare stunder. Vi valde att avvakta.
Dagen därpå kändes Sally sämre. Hon satte sig närmare mig, skakade och hade sänkta öron. Smaskade med tungan. Jag började kolla sånt jag kan kolla, typ färg på tandkött. Men det såg ut att ha rätt färg. Det hela kändes bara märkligt.
Hon kan ha lite av en känslig mage och vid någon dags brist på bra promenadsrunda, så tänkte jag att hon möjligt kunde vara lite körig i magen och att hon behövde en runda för att få igång maskineriet. Kanske kunde det hela lösa sig med att hon fick bajsa. Misstolka mig inte – hundarna får och ska bajsa var dag. Sally kan vara ett undantag, ibland vill hon bara inte hur mycket vi än promenerar.
Hur som helst. Ute på en ensam runda med damen, så bajsade hon och kändes piggare. Mmm. Kanske var det som klämde ändå. Men en kilometer senare så sjönk svansen ner från ryggen igen och hon släpade den efter sig.
Då ringde jag jouren på djursjukhuset. Deras bedömning utifrån mina svar på deras frågor var att vi inte behövde komma in direkt, men att vi skulle ha lite koll på henne och komma in morgonen därpå om hon inte blev bättre. Tid bokades och vi kunde ringa oavsett om hon blev bättre eller sämre. Något som kändes tryggt.
Hemma från promenaden slog det oss att hon faktiskt kunde ha träningsvärk och det kunde förklara allt. Att hon ömmade, kändes slö, att svansen hängde samtidigt som hon åt och drack som vanligt och definitivt inte tackade nej till godis när det erbjöds.
Till morgonen därpå gick jag upp lite tidigare för att hinna göra en bedömning till om veterinärbesök skulle behövas. Sally kändes bättre, piggare, gladare och svansen återfick sin plats på ryggen helt. Så nej, veterinär behövdes inte så jag ringde och berättade om träningsvärken och fick därmed avboka vår tid.
En vecka senare hade Sally tid med osteopaten Magnus. Utifrån hur domarna bedömt hennes rörelse i ringen så misstänkte både jag och Anna att Sally har någon låsning. Det visade sig att det var helt korrekt. Inte bara en utan ett par låsningar i skuldrorna och någon kring bäckenet. Förhållandevis lite bekymmer mot vad hon tidigare haft vid dessa möten. Känns riktigt bra!
Så simträningen fortsätter, med eller utan Sallys egna samtycke! ;P