Men nu verkar det som att det äntligen börjar lätta, vilket är en otrolig lättnad.
I söndags debuterade Maximus i utställningsringen och Simba fick hänga på som lite förberedande träning. Jag fick själv ta mig dit, då sambon gärna slipper. Jag följde anvisningarna via gps för att hitta rätt men insåg när jag nådde slutmålet att något inte stämde. Framme vid en idrottshall, men uppenbarligen vid fel. Som tur var hittade jag två vänliga själar jag kunde fråga. Den ena prickade ut platsen för den rätta hallen på min telefon så jag lätt kunde följa vägen dit.
Med den beräknade bedömningtakten på 20 hundar i timmen, kände jag mig ganska stressad över att ha virrat bort mig och tappat tid. Men den stressen var het obefogad. 20 hundar i timmen var mer 20 hundar på 2 timmar, något jag i stället blev lite trött på.
Jag stod och studerade hundarna i ringen med sina ägare och noterade en mindre hund som stod totalt bugad på bordet. Ögonen var stora och stirrade på domaren som närmade sig och bara ville väl. Hunden ville verkligen inte vara där och domaren stryker den över andra halvan av ryggen mot svansen medan ägaren stod ett steg ifrån. Det gjorde ont i mig. Jag tänkte på att Maximus uppvisat ovilja till att bekanta sig närmare med människor och bestämde mig för att om han denna dag skulle uppvisa liknande beteende så ville jag stoppa domaren för att röra vid honom.
Maximus hade en strålande attityd när vi äntrade ringen. Svansen i sin fina båge över ryggen och avslappnade rörelser. På bordet tillät han i mycket större utsträckning än vad jag förväntat mig domarens närmande och tafsande. Inte helt accepterande dock, men flydde heller inte.
Han blev BIR-valp och fick följande kritik:
”Trevlig helhet. Bra storlek. Vackra ögon. Välmejslat nosparti. Något tätt placerade öron. Bra front. Bra bröstkorg för åldern. välvinklad bokställ. Rör sig i god balans med fin resning.”
Efter bordet var han inte särskilt intresserad av att vara kvar i ringen och den smarriga kokta skinkan som varit så intressant innan var inte det längre. Vår plats intill ringen var mer angelägen att nås, men ganska snart fick jag byta ut honom till Simba då det blev hans tur direkt.
Han är ju van och visste vad som gällde. Den kokta skinkan som jag inte hunnit byta ut fick han ta del av och den var lite väl bra. Han brukar kunna fokusera på att stå stilla och fint, men han skulle till varje pris ha tag i skinkan. Värt att tänka på till nästa gång - för bra godis kan bli för bra.
Han blev BIR och fick följande kritik:
”Hane av tilltalande storlek. Goda proportioner. Maskulint huvud. Välplacerade öron. Tillräckligt utfyllt nosparti. Tillräcklig hals. Bra rygg. Tillräcklig bröstkorg. Goda vinklar runt om. Vacker päls och färg. Rör sig med korrekt rastyp härlig attityd.”
Tja, de två enda papillonerna på platsen så var det lätt att kamma hem BIR. Eftersom det efter oss bara var några hundar kvar till gruppfinalen valde jag att stanna kvar, annars var jag väldigt sugen på att köra hemåt då nacken smärtade något redan då. Vi var ett gäng i gruppfinalen och domaren valde först ut ett större gäng som skulle sållas igen, men tyvärr kom Simba och jag inte vidare i första urvalet. Nöjd ändå med Maximus debut packade jag ihop oss och körde oss hem.
Maximus blev i måndags 5 månader och i torsdags vid 22 veckors ålder vägde han 3404 g.
Igår under vår promenad hittade Maximus en vit pappersnäsduk. Den skulle skakas om ordentligt och när han släppte taget om den för en kort stund upptäckte jag röda fläckar på den. Hmm. Funderade på om de fanns där från början, men när han tagit tag i pappret igen och släppt blev fläckarna bara fler. Han blödde helt klart i munnen, så jag tog tag i honom för att undersöka varför. Det visade sig ganska snabbt att hans nedre vänstra huggtand försvunnit och lämnat ett lätt blödande hål efter sig.
Vår lille kille blir snabbt stor och han har nu blivit större än Simba, både i storlek och vikt.