Matte och jag har redan från början haft det lite knaggligt oss emellan, men på något vis känner jag att det blir allt bättre. I torsdags tog hon med mig ner till centrum – en märklig plats som för mig är lite av en gåta. Det ser inte alls ut som hemma, där vi har mycket gräs och träd. Men det finns inte i centrum. Det är som att komma till en helt annan värld – om de existerar förstås.
Vi gick dit, vilket var en bit och det var varmt. Matte sa att vi skulle åkt med bussen, men att vi hade haft svårt att få tag på den.
Väl framme i stan så fick jag tag på en väldigt bekant doft – Husse! Han joinade oss en stund, men behövde snart bege sig till jobbet igen. Men det var mysigt att umgås med bara Matte en stund också och dessutom slippa behöva dela tiden och hennes händer med de andra två.
Vi lyckades ta bussen hem sen i alla fall.
Igår tyckte Matte att vi skulle ta en tur in till stan igen. En bra idé tyckte jag, för vi hade ju så kul förra gången. Sally misstyckte dock och ville också följa med, men Matte var bestämd och Sally fick stanna kvar hemma.
På vägen till bussen – för den skulle vi försöka fånga även denna gång – så träffade vi på Tubbe, en papillonkille på snart året, som vi nästan bor granne med. Han ville busa, men jag och Matte hann inte stanna.
Precis innan Matte och jag skulle kliva på bussen, så stod Tubbe och skulle vinka av oss. Han hade alltså smitit med oss, vilket ledde till att vi aldrig kom på bussen. Matte tyckte inte alls att det passade att han hade smugit ifrån sin matte som förmodligen inte alls var medveten om att han tagit sig på egna äventyr. Så vi fick promenera hem med honom, vilket hans matte var tacksam över. Det tog dock en stund innan hans matte förstod att han gjort att vi missade bussen. Vilken buse!
Matte tyckte då att vi kunde gå till stan, då hon menade att vi hade en tid att passa. Men vi stod ändå kvar hos Tubbe och hans matte och busade lite. Plötsligt blev det bråttom och vi kutade upp för backen till bussen igen, som vi precis lyckades komma med.
Inne i stan så mötte Husse upp oss igen – superkul ju! Sen försvann Matte en stund, även om det kändes som en evighet och efter det så försvann Husse till jobbet igen.
Jag är lite skeptisk till hur omgivningen i stan är utformad. Jag menar, vad tusan är allt gräs? Matte tog mig till en plats där det fanns en del, men långt ifrån den mängd vi har hemma. Vatten hittade hon också – alltså så mycket som finns när vi åker till stranden, fast ändå långt ifrån all sand. Ja, ni fattar nog. Matte kallade det för ”ån”.
Sen tror jag Matte tröttnade, för vi satte oss nära där bussarna rörde sig. Uppenbarligen dags att fånga en ny och åka hem. Vi väntade i skuggan och plötsligt kom en misstänksam man fram, men vid närmare undersökning så var han rätt okej och ganska mysig också. Bussen hann på något vis undan innan vi kliva ombord trots att vi väntade vid dörren… Då fick jag lägga i en högre växel, för trots att vi båda var varma och lite trötta så trodde Matte att vi kunde springa ifatt bussen vid nästa stopp och vid ytterligare nästa. Med tanke på farten på bussen så kan ni ju tänka er att den hann undan igen…
Även om Matte inte sa något till mig, så förstod jag på hennes raska och bestämda steg trots att bussen försvunnit att hon inte var glad. Hon sa dock att vi skulle gå hem…
Väl hemma så var jag väldigt trött, så jag somnade rätt snabbt. Jag trodde Matte skämtade när hon sa att vi skulle iväg om några timmar igen för att träna, men det gjorde hon inte. Hon hade anmält sig och mig till en rallylydnadskurs hos vår dagisfröken och igår kväll var det första kurstillfället. Det var faktiskt roligare än jag trodde. Matte hade låtit Sally följa med ifall jag inte skulle orka hela vägen. Jag överraskade både henne och mig genom att klara andra genomgången av banan bättre än första. Inte illa va? ;)
Love and peace! // Tyra